ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Behåll ramverket

  • SAMMA SAK. Enligt EU:s regelverk påverkar upplåning som läggs utanför statsbudgeten det finansiella sparandet på samma sätt som vanlig anslagsfinansiering, skriver Robert Boije. På bilden finansminister Magdalena Andersson (S). Foto: Fredrik Sandberg/TT

DEBATT. Allt fler röster höjs för ett reformerat budgetramverk där löpande kostnader skiljs från investeringar i grön infrastruktur, försvar och välfärd. Men en sådan uppdelning skulle bryta mot EU-regler och öppna för slöseri, skriver Robert Boije, chefsekonom på SBAB.

Den senaste tiden har listan på vad staten bör låna pengar till och lägga utanför statsbudgeten växt lavinartat.

Två argument för att göra detta är att statsskulden nu är historiskt liten och att räntorna på stats- obligationerna sjunkit till unikt låga nivåer.

Vissa menar att höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg för 230 miljarder kronor ska finansieras med lån i Riksgälden i stället för genom anslag i statsbudgeten. Andra vill låna för att rusta upp försvaret med hänvisning till det säkerhetspolitiska läget. Det har också föreslagits att stora lån bör tas upp för att finansiera viktiga klimat- och miljöåtgärder.

Det många tycks glömma bort är att det offentlig-finansiella läget inte alls ser bra ut på lång sikt, även om statsskulden i dag är historiskt låg och räntorna låga. I Riksrevisionens granskning av budgetpropositionen för 2017 listades ett antal långsiktiga risker som kan leda till stora offentlig-finansiella problem inom 10–15 år.

Det handlar bland annat om en kraftigt ökad efterfrågan på offentligt finansierade välfärdstjänster i kombination med en ur statsfinansiell synpunkt ogynnsam demografisk utveckling och relativt näringslivet svag produktivitetstillväxt i offentlig sektor.

Men det handlar också om stora kompetensförsörjningsproblem i kommun- och landstingssektorn som kommer att verka kraftigt löne- och kostnadsdrivande. Riksrevisionen visade att det redan 2025 kommer att saknas hela 170 000 personer i kommun- och landstingssektorn.

Det ligger mot denna bakgrund således en fara i att invaggas i tron att allt ser lugnt ut just nu och därför exkludera nya stora utgifter från en normal prioritering i statsbudgeten.

Men, säger vän av ordning. Vi kan väl åtminstone skilja mellan löpande offentlig konsumtion och offentliga investeringar där de senare väl bör kunna lånefinansieras av Riksgälden inom ramen för en kapitalbudget, precis som kommunerna gör i sin ekonomiska redovisning?

Det kan förstås låta som en fullt rimlig ekonomiskt princip men skulle i praktiken inte lösa några problem och dessutom bryta mot det offentlig-finansiella regelverk som Sverige omfattas av som EU-medlem.

Upplåning av Riksgälden till exempelvis större klimat- och miljöinvesteringar och som läggs utanför statsbudgeten påverkar den offentliga sektorns finansiella sparande så som det mäts inom EU:s regelverk på samma sätt som om dessa utgifter skulle ha anslagsfinansierats.

En sådan omläggning skulle således kräva ändrade EU-regler eller att Sverige aktivt väljer att bryta mot dem.

Att till exempel större klimat- och miljöinvesteringar omfattar stora belopp bör – hur angelägna de än är – vara ett argument för en mer noggrann budgetprövning, inte mindre. Inte minst sett till att det vid sådana större satsningar också är viktigt att säkerställa att de åtgärder som vidtas verkligen löser de problem de är avsedda att lösa, är kostnadseffektiva och inte används för symbolpolitik.

Konjunkturinstitutet visade nyligen i en rapport att flera av de miljö- och klimatsatsningar som gjorts de senaste åren inte har varit effektiva styrmedel sett både till målsättning och kostnader. Andra studier pekar på att höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg inte är samhällsekonomiskt lönsamma.

När den ekonomiska verkligheten ändras är det rimligt att det förs en diskussion om det finns skäl att ändra i det finanspolitiska ramverket. Men en låg statsskuld och låga räntor är inga skäl för att släppa på den finanspolitiska disciplin som tjänat Sverige väl ända sedan den statsfinansiella krisen i mitten av 1990-talet.

Robert Boije, chefsekonom på SBAB och doktor i nationalekonomi

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies