ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Bara höjd produktivitet kan rädda välfärden

  • VI KLARAR DET. Välfärdens utmaningar löser sig inte med ”fler händer” utan genom höjd produktivitet och nya styrformer.

DEBATT. Regeringen anser att det saknas 90 miljarder kronor för att bibehålla kvaliteten inom vård och omsorg. Och att det behöver nyrekryteras 80.000 medarbetare. Men det behövs inga nya miljarder om välfärdssektorn effektiviseras och får en bättre styrning, anser Bengt Berndtsson.

Bilden av välfärdssektorn är att den sitter fast i en rävsax :

* Kostnaderna kommer att öka stort till följd av demografiska förändringar med fler äldre men också fler barn.

* Intäkterna, i form av skatteunderlaget, förväntas inte öka i samma takt som kostnaderna.

* Det kommer att bli svårt att rekrytera tillräckligt med medarbetare.

Regeringen och SKL är eniga om att det kommer att fattas omkring 90 miljarder kronor fram till 2026 om kvaliteten inom vård och omsorg ska kunna bibehållas på dagens nivå. För att klara uppdraget sägs också att det behöver rekryteras 80.000 personer, vilket skulle innebära att över hälften av dem som får jobb måste välja yrken inom välfärden. Dessa siffror baseras naturligtvis på antaganden och prognoser men är den förhärskande bilden av vad som är att vänta.

I debatten dominerar två huvudspår: skattehöjningar eller prioriteringar. Med prioriteringar ska man i det här sammanhanget förstå avveckling av verksamheter. Bägge spåren visar hur makthavare och opinionsbildare oreflekterat accepterat välfärdssektorns egna slutsatser. Det finns ett tredje alternativ som är självklart inom företagssektorn och som gjort att flera svenska företag nått världsklass och förmått behålla sina positioner. Utöver utveckling av produkter och tjänster, utvecklas också arbetsmetoder och processer så att kostnader och därmed priser kan hållas nere eller enklare uttryckt: företagen utvecklar sin produktivitet (producera mer med insatta resurser eller minska resursbehovet för nuvarande produktion). Så har svenska företag klarat sig i konkurrensen på världsmarknaden trots ett avsevärt högre löneläge än i andra länder.

Tyvärr verkar den allmänna uppfattningen vara att det är omöjligt med produktivitetsförbättringar inom välfärdssektorn och många röster höjs om behovet av skattehöjningar vilket rimligen gör medarbetarna mindre intresserade av att pröva andra alternativ. Synsättet bottnar förmodligen i att de ansatser till produktivitetsförbättringar som gjorts oftast skett genom enbart personalminskningar men utan att arbetsmetoder och processer utvecklas vilket regelmässigt lett till försämrad arbetsmiljö och talesättet att vi ”går på knäna”.

För att nå framgång med produktivitetsförbättringar måste välfärdssektorns attityder förändras. I dag är hjältarna de som framgångsrikt lyckas argumentera för ”mer resurser” och inte de som vänder på slantarna. Den helt dominerande uppfattningen är att det krävs mer pengar och mer personal för att bibehålla omfattning och kvalitet. Men att finna 80.000 nya medarbetare förefaller högst osannolikt och bara det borde vara en drivkraft för att ge förbättringar av produktiviteten högsta prioritet.

Det är bra att regeringen tillsätter en välfärdskommission. Behovet av en genomlysning är minst lika stort som när Assar Lindbeck 1992 fick i uppdrag av regeringen Bildt att föreslå reformer av det politiska och ekonomiska systemet till följd av den kris som då rådde. Men det är helt avgörande att kommissionens uppdrag inte begränsas av skygglappar eller ideologiska restriktioner.

Jag är helt övertygad om att det ska visa sig att de saknade 90 miljarderna enkelt kan skapas inom systemet och utan behov av vare sig skattehöjningar eller att verksamhet avvecklas.

Tyvärr finns det formuleringar i finansdepartementets pressmeddelande som inger farhågor: ”De kommande åren kommer vi att behöva prioritera hårt för att mer resurser ska gå till välfärden, detta i en tid då vi blir fler äldre.” Men det står också: ”Prognoserna visar också att tillgången på kompetens inom välfärdssektorn kommer att vara ansträngd under kommande decennium. Detta innebär att välfärden även måste hitta nya arbetssätt.” Så osvuret är kanske bäst om vad kommissionen så småningom kommer fram till.

En översyn av välfärdssektorns styrformer borde vara en av kommissionens viktigaste frågor om den vill göra anspråk på att vara heltäckande. En genomlysning av det kommunala självstyret och den direkta politiska verksamhetsstyrningens kvalitet är helt väsentligt. Mycket kan diskuteras och värderas men en sak är odiskutabel: resultaten inom välfärdssektorn blir aldrig bättre än sin styrning.

Bengt Berndtsson, socialdemokratisk fritidspolitiker, tidigare förvaltningschef inom Mölndals stad samt chefsbefattningar i Göteborgs stad

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies