Annons

Avveckla alla ”pyttemyndigheter”

Förvaltningsanslagen för våra myndigheter har ökat med 82 miljarder kronor på drygt tio år. 141 av 344 myndigheter har under 50 anställda. Behövs verkligen ”pyttemyndigheterna”, undrar Leif Östling. 

Leif Östling, ordförande Kommissionen för skattenytta.
Leif Östling, ordförande Kommissionen för skattenytta.Foto:Jesper Frisk

För närvarande pågår en känslostyrd diskussion kring regeringens beslut att inte förlänga vissa generaldirektörsförordnanden, respektive att inte i förtid avsluta andra. För mig som kommer från näringslivet är det självklart att chefsbyte ofta är ett viktigt led i en verksamhets utveckling. Det finns säkert fler myndigheter än de som nu diskuteras som skulle må bra av ett nytt ledarskap. Men om vi ska förbättra statsförvaltningens funktionssätt, och det bör vi, så räcker det inte med att byta chefer. Då finns förändringsbehov av mer genomgripande karaktär. För många myndigheter är det fråga om avveckling snarare än chefsbyte. Fokuserar vi på skattenyttan handlar det främst om att minska antalet myndigheter och därmed generaldirektörer. 

En effektivisering behövs. Förvaltningsanslagen för våra myndigheter har ökat från drygt 133 miljarder kronor år 2009 till drygt 215 miljarder kronor år 2021. Det är en ökning med 82 miljarder kronor, eller 62 procent. Siffrorna innefattar lokaler, löner och omkostnader. 

För att regeringen ska kunna se medborgarna i ögonen och förklara att vi nu alla måste ta ansvar i en ekonomiskt utsatt tid bör den föregå med gott exempel och börja med att städa kring egen dörr. Myndigheterna råder regeringen själv över, här krävs inga riksdagsbeslut. Allt kan hanteras skyndsamt, om regeringen vill.

Vad behöver då göras?  Statskontoret har tydligt visat att det är de små myndigheterna som är mest ekonomiskt belastande för samhället och skattebetalarna i relation till nyttan. I utredningen ”Kostnaden för små myndigheter” (Dnr 2017/229-5) klargörs problematiken ur ett skattenyttoperspektiv med skenande overheadkostnader. Alla behöver de egen it-expertis samt juridisk, ekonomisk och kommunikativ kompetens. 

Dessutom är dessa myndigheter ofta tillkomna mer i taktiska politiska syften än sprungna ur något skriande förvaltningsbehov. Ofta är de också kostnadsgenererande över tid. Myndigheten för psykologiskt försvar har exempelvis fått ett tillskott på över 25 miljoner kronor över en treårsperiod. En kostnadsökning för staten på 20 procent och inte en effektivisering på två procent som direktiven stipulerar.

Sammantaget har vi i dag 344 myndigheter under regeringen. Av dessa har 141 myndigheter under 50 anställda. Det är dessa ”pyttemyndigheter” vi bör titta på. 

Vad hittar vi där? Jo exempelvis såväl Rymdstyrelsen som Institutet för rymdfysik. Där återfinns Myndigheten för digital förvaltning, Myndigheten för familjerätt och föräldraskap, Myndigheten för kulturanalys, Konstnärsnämnden, Myndigheten för tillgängliga medier, Polarforskningssekretariatet, Skolforskningsinstitutet, Jämställdhetsmyndigheten, Myndigheten för stöd till trossamfund och nyinrättade Institutet för mänskliga rättigheter. 

Här finns också något med namnet ”Myndigheten för delaktighet” som ska ”främja, guida och stödja samhällets aktörer att genomföra sina uppdrag utifrån hela befolkningens behov och förutsättningar”. Den kallar sig inte utan fog för ”en liten myndighet med ett stort uppdrag”.

Behövs dessa myndigheter? Knappast. Behövs vissa kärnfunktioner i några av dessa myndigheter? Sannolikt. Mitt förslag är att regeringen beslutar om att alla 141 pyttemyndigheter ska avvecklas. En utredare får uppdraget att titta på vilka delar som kan föras över till andra myndigheter och vilka delar som inte behövs. 

Kulturanalys kan förslagsvis återgå till att vara en enhet på kulturdepartementet. Rymdstyrelsen passar tillsammans med Institutet för rymdfysik utmärkt som forskningsenheter på något universitet, och trossamfunden må vara i behov av lite manna från himlen, eller snarare skattebetalarna, men där borde finnas andra administratörer än staten.

Små analysmyndigheter som exempelvis Statskontoret och Ekonomistyrningsverket skulle med fördel kunna slås samman. Och även bland större myndigheter torde genomförda avknoppningar kunna omprövas. Blev det, för att ta ett exempel, nödvändigtvis bättre av att Folkhälsomyndigheten separerades från Socialstyrelsen? Vad har det gett mer än ytterligare en person på podiet vid presskonferenserna om covidutvecklingen? Jag är ingen person som tror på stordriftsfördelarnas odelade välsignelse. Inom näringslivet finns flera exempel på att sådana åtgärder varit kontraproduktiva. Men i Myndighetssverige har utvecklingen tillåtits gå för långt i snuttifierande riktning, till förfång för verksamheten i och slutändan för skattebetalarna.

Gallringen i myndighetsfloran får dock inte ske på bekostnad av nödvändiga effektiviseringsåtgärder inom kvarvarande myndigheter. Kostnaden för statsförvaltningens it-verksamhet är hela 30 miljarder kronor per år. En stor bov i sammanhanget är där bristande samordning. Nu växer samtidigt myndigheternas hr- och kommunikationsavdelningar. Experter på offentlig förvaltning varnar därför nu också för att de administrativa cheferna blir allt fler och kommer allt längre från kärnverksamheten. Kommunikationsplanerna blir viktigare än verksamhetsplanerna. Allt detta kostar pengar.

Magdalena Andersson gjorde som finansminister bedömningen att 10 miljarder kronor skulle kunna sparas inom statsförvaltningen. Givet kostnadsexplosionen är det lågt räknat. Rimligtvis går det att skära bort runt en fjärdedel av ökningen från 2009, det vill säga minska kostnaderna med runt 20 miljarder kronor. Detta även om det inte går att ha någon osthyvelsprincip här. Vissa satsningar är naturligtvis fullt rimliga. Vad säger Elisabeth Svantesson, är hon redo att dubbla sin finansministerkollegas bud? Då behöver inte hårt prövade skattebetalare i onödan gå in med ytterligare medel till de satsningar som kommer att krävas på andra utgiftsområden.

Vi ska komma ihåg att den annalkande lågkonjunkturen till trots så kommer det att finnas en fortsatt stark efterfrågan på specialiserad arbetskraft. Många av de anställda, som inte följer med till bestående myndigheter, kommer därför att efterfrågas på arbetsmarknaden. Kvar blir 141 friställda myndighetschefer. Marknaden kommer att finnas där för vissa av dem, Regeringskansliet för de andra.

Men framför allt är detta en reform som skapar ökad skattenytta för folket och som visar att regeringen prioriterar dessa frågor också i handling, inte bara i ord.   

Leif Östling

Ordförande Kommissionen för skattenytta

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera