Reglerna om det personliga ansvaret för ett bolags skatter är föga känt bland de som äger och driver företag. De flesta entreprenörer lever i tron att åtskillnaden mellan en juridisk person och det egna personliga ansvaret skyddar individen för fel och brister som begås av bolaget. Så är det i alla tillfällen utom när det gäller bolagets icke betalda skatter, då gäller helt andra spelregler. 

En företagare vars bolag inte senast på förfallodagen betalar bolagets skatt löper risken, om bolaget inte senare klarar av att betala, att själv stå för hela företagets skatteskuld plus skattetillägg på 40 procent. Dessutom ska notan betalas med redan privat beskattade pengar ur entreprenörens egen ficka vilket i sig är djupt stötande.  

För att undvika detta kan entreprenören betala in skatten eller sätta bolaget i konkurs före förfallodagen. Genom att prioritera skatteinbetalningen framför att låta alla fordringsägare dela lika i en konkurs legaliserar staten en sorts mannamån mot övriga borgenärer som i andra sammanhang skulle upplevas som omoraliskt och förkastligt.

Under 2019 gick 6 687 företag i konkurs i Sverige. I Tyskland (som inte har regler om företrädaransvar) var motsvarande siffra 6 718. Att svensk företagsamhet, som motsvarar ca 10 procent av den tyska, har lika många konkurser borde få var och en att inse att ”det är något ruttet i staten Sverige”. En rimlig förklaring är att entreprenören till varje pris vill undvika ett personligt betalningsansvar för skatterna och då väljer utvägen frivillig konkurs. 

Valet att sätta ett bolag i konkurs för att undgå personligt betalningsansvar är skadligt och traumatiskt av flera skäl. Det innebär oftast en personlig tragedi med små chanser att starta på nytt, lämnar leverantörer utan ersättning och riskerar att personal får gå från sina jobb. Än värre är att konkursen kanske är onödig. En konkurs är inte liktydigt med att ett bolags verksamhet är dålig och saknar rimliga framtida förutsättningar att utvecklas positivt. Det handlar som regel om likviditetsbrist som kan vara temporär. 

Aktiebolagslagen har andra mer rättvisande regler, bland annat med kravet på att styrelsen för att undgå ansvar måste göra två kontrollbalansräkningar inom åtta månader när det bedöms föreligga risk att halva aktiekapitalet gått förlorat. Den analysen fastställer om ett bolag är robust och har kapital som gör att långivare eller leverantörer kan räkna med att bolaget kan betala sina skulder. Reglerna medger att bolagets tillgångar i kontrollbalansräkningen får tas upp till verkligt marknadsvärde vilket ger en väsentligt mer rättvisande bild av bolagets soliditet och styrka. Företrädaransvar beaktar inte alls detta, eller andra, viktiga nyckeltal.

Syftet med företrädaransvaret har ursprungligen varit att komma åt de riktigt kriminella aktörerna, dvs inte entreprenörer som begår oskyldiga fel som att missa en betalningsdag eller kryssa i fel ruta i en blankett. De riktigt fula fiskarna som med uppsåt bedriver undandragande av skatt nås inte av denna lagstiftning. Dessa sätter in målvakter och klarar sig på så vis enkelt från personligt företrädaransvar. Vill staten på allvar ge sig i kast med problematiken behövs istället lagstiftning om skadestånd precis som i en rad andra länder. 

Skatteverket framhåller ofta regelverkets effektivitet genom att föra fram statistik på hur stora belopp som utdömts genom företrädaransvar. Däremot visas aldrig siffror på hur mycket som faktiskt kan drivas in av entreprenörer som gått i personlig konkurs till följd av företrädaransvaret. Inte heller de totala samhällsekonomiska konsekvenserna av onödiga konkurser. Kanske får staten in mindre än vad den fått om entreprenören fått en andra chans, kommit på fötter och i framtiden kunnat betala skatt.  

Eftersom reglerna även omfattar styrelseledamöter försvåras också möjligheten att rekrytera erfarna och kompetenta individer som, inte minst i bolags tidiga skeden, kan vara till stor nytta. Vem vill sitta i en styrelse när du i princip ska kontrollera den dagliga bokföringen i bolaget för att undgå att drabbas personligen om bolaget får ekonomiska svårigheter?

Kritiken mot reglerna har varit omfattande under flera år men staten med den socialdemokratiska regeringen i spetsen har hållit emot. Förra året, under trycket av flera partiers krav, tillsattes dock ytterligare en utredning i frågan. Ledstjärnan i direktiven var att komma med förslag på hur bedömningen skulle kunna göras mer omsorgsfull och beakta alla omständigheter i det enskilda fallet. Det handlade även om att komma till rätta med tolkningen av begreppet ”grov vårdslöshet ” som i realiteten kommit att tillämpas slentrianmässigt som ett strikt ansvar av Skatteverket och förvaltningsdomstolarna. 

Utredningens resultat är tyvärr en fiskal och akademisk produkt. Det bidde en tummetott som saknar förankring i verkligheten och inte förbättrar villkoren för entreprenörerna. När det t ex ska bedömas om grov vårdslöshet föreligger menar utredningen att den skattskyldige ska ha insett felet ”eller bort insett”. Är det någon som tror att domstolen inte konsekvent kommer att fastslå det enklare, vad någon bort insett istället för att bevisa vad en person faktiskt insett? Slamkrypare av detta slag skapar en enkel bedömningsgrund för Skatteverket när det egentligen borde krävas en allsidig analys och bedömning. 

En annan absurditet är att om bolaget – åratal efter den händelse som skapar ett skattekrav – blir föremål för omtaxering kan företrädaren krävas på företrädaransvar på historiska händelser denne inte känt till. Här finns inte ens en chans att betala in skatten före förfallodagen. 

De enda regelförändringar som föreslås som kan ha praktisk betydelse är reglerna om rådrum och en utökad krets av företrädare som kan få direktåtkomst till bolagets skattekonto – men det föreslogs redan i Entreprenörskapsutredningen (SOU 2016:72) för fem år sen!

Hundratals entreprenörer drabbas av dessa absurda regler och dess drakoniska tillämpning varje år. Företrädaransvaret är i grunden orättvist, djupt stötande och borde avskaffas helt. 

Rune Andersson, entreprenör 

Lars Backsell, entreprenör och ordförande i Entreprenörskapsforum

Saeid Esmaeilzadeh, entreprenör

Lovisa Hamrin, entreprenör

Dan Olofsson, entreprenör