1515
Annons

Åter till arbetslinjen nu – inte efter pandemin

DEBATT. Krisen får inte leda till en S-märkt politik med färre jobb och fler bidragsberoende som följd. I stället behövs redan nu reformer för att stärka arbetslinjen, innan vi hamnar i den djupaste botten av krisen. Dagens reformer avgör hur omfattande lågkonjunkturen blir, skriver Benjamin Dousa, Muf.

AGERA GENAST. Benjamin Dousa, som i dagarna meddelade att han lämnar sitt uppdrag i Muf, vill att a-kassans regelverk ska återställas nu och ett bidragstak införas.
AGERA GENAST. Benjamin Dousa, som i dagarna meddelade att han lämnar sitt uppdrag i Muf, vill att a-kassans regelverk ska återställas nu och ett bidragstak införas.

Coronapandemins förödande effekter gör sig gällande i snart sagt alla delar av samhället. De liv som viruset skördar är tragedier vart och ett, och det är viktigt att vi på såväl samhällelig som individnivå gör vad som står i vår makt för att förhindra spridning. Det är samtidigt angeläget att vi skyndsamt vidtar de åtgärder som krävs för att inte samhällsekonomin ska kollapsa.

Den ekonomiska kris som följer i kölvattnet av coronapandemin befinner sig än så länge bara i sin linda. Många prognoser pekar på att den stundande nedgången kan bli kraftigare än till och med under den stora depressionen på 1930-talet. I det här fallet har den dock inget att göra med strukturproblem på marknaden. Det gör att vi heller inte kan bemöta den med gängse metoder. Den kreativa förstörelse som kännetecknar själva marknadsekonomin, där gamla ineffektiva produktionsmetoder ersätts av nyare, som på ett bättre sätt möter den efterfrågan som finns, är satt ur spel. Denna kris slår blint även mot livskraftiga företag som vi vill ska finnas kvar när krisen är över.

Enligt Svenskt Näringsliv riskerar vartannat svenskt företag att gå i konkurs inom två månader. Det här är siffror som vi aldrig tidigare har skådat och som styrks av Arbetsförmedlingens statistik som visar att fler personer skriver in sig som arbetslösa per vecka än under både 1990-talskrisen och finanskrisen 2008. Svensk Handel målar upp en nattsvart bild där försäljningen av kläder och skor sedan krisens början mer än halverats jämfört med samma period förra året. På det här sättet fortsätter det: Konjunkturinstitutet räknar med att Sveriges BNP kommer att falla brant under de kommande månaderna. EU-kommissionen kom i veckan med en prognos där arbetslösheten i Sverige väntas öka till närmare 10 procent, och nivån toppas endast av länderna som redan innan pandemin befann sig i eller nära en kris: Grekland, Spanien, Italien, Kroatien och Frankrike.

Politiker pratar nu om att vi bör göra allt för att den ekonomiska utvecklingen snarare antar formen av ett V än ett U, det vill säga att en hastig nedgång följs av en rekyl uppåt i stället för av en långvarig depression. Problemet är att om man avvecklar arbetslinjen på det sätt som nu genomförs, med höjd a-kassa, mer tillåtande kvalificeringsvillkor och att kommunernas biståndshandläggare agerar mer generöst i utbetalningarna av socialbidrag, så kommer drivkrafterna för att söka jobb långsiktigt att påverkas.

Återställ regelverket i a-kassan redan nu. Föga förvånande tog den socialdemokratiskt ledda regeringen tillfället i akt att införa en av sina käpphästar, nämligen en mer generös arbetslöshetsförsäkring från dagens 760 kronor per dag till 1 000 kronor per dag från den 101 dagen av arbetslöshet. Detta sägs vara en krisåtgärd, men det kommer inte att ge fler jobb samtidigt som kostnaden för staten uppgår till flera miljarder. Snarare pekar siffror på att de nu genomförda förändringarna leder till att jämviktsarbetslösheten ökar med 15 000 personer. A-kassan ska vara ett tillfälligt stöd som främjar återgången till arbetsmarknaden. Därför bör reglerna för såväl kvalificering som golv och tak i a-kassan omgående återställas till hur det var tidigare.

Tvinga kommuner att införa krav på motprestation. Att kräva någon form av aktivitet för att motta försörjningsstöd borde vara en självklarhet. Det är ett sätt att värna skattebetalarnas pengar, men minst lika viktigt är det för bidragstagaren. Det värsta en människa kan försättas i är passivitet. Det förstärker utanförskapet och gör vägen in på den reguljära arbetsmarknaden ännu längre. Att däremot känna att man är med och bidrar till det bättre förstärker självkänslan och sänker trösklarna. Under coronapandemin har vi kunnat se exempel på där mottagare av försörjningsstöd har tillverkat andningsskydd, som det finns ett stort behov av. Moderata ungdomsförbundet anser att det borde vara obligatoriskt för kommunerna att kräva någon form av motprestation för försörjningsstöd.

Inför ett bidragstak. Att det alltid ska löna sig att jobba kan man tycka att Moderaterna har upprepat många gånger. Faktum är dock att det i många fall är en marginell skillnad på att arbeta eller att gå på bidrag, i och med att olika bidrag kan staplas på varandra. Det finns till och med fall där barnfamiljer kan förlora pengar om den ena föräldern går från bidrag till arbete, enligt siffror från Riksdagens utredningstjänst. Detta är orimligt. Ett bidragstak behöver införas i syfte att återinrätta arbetslinjen och öka incitamenten till egenförsörjning.

Tillämpa nolltolerans mot fusk och felaktigheter. Skatteverket massanställer för att leta reda på företag som fuskar med korttidspermittering och liknande stöd. Men i princip görs inget för att hitta personer som fuskar med bidrag, trots att denna typ av bidragsfusk kostar samhället miljarder varje år. Enligt uppskattningar från Socialstyrelsen är så mycket som 18 procent av alla försörjningsstöd felaktigt utbetalda. I M-ledda kommuner som Solna och Växjö har man tagit krafttag mot bidragsfusk där hembesök och fut-handläggare (felaktiga utbetalningar) är normen. Muf anser även att en bidragsbrottsenhet ska inrättas hos Försäkringskassan.

Pandemin får inte bli ursäkt för klassisk socialdemokratisk politik som leder till färre jobb och gör fler beroende av våra bidragssystem. Snarare är det reformer för att stärka arbetslinjen som är viktigast just nu innan vi nått den djupaste botten av den ekonomiska kris som väntar. Det är dagens reformer som avgör hur lång och djup morgondagens lågkonjunktur blir. Genom att stärka incitamenten till arbete, motverka fusk i ersättningssystemen och förbereda bidragstagare för arbetslivet kan krisens kurva ta gestaltningen av ett litet v i stället för ett U eller i värsta fall ett L. Arbetslinjen behöver komma tillbaka redan nu.

 

Benjamin Dousa, förbundsordförande, Moderata ungdomsförbundet

 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från ZipforceAnnons

Zipforces nylanserade elcykelkit får internationell uppmärksamhet

I en värld där allt fler sitter still medan bekväma prylar utvecklas och miljön mår sämre gäller det att tänka smart, hållbart och utanför boxen. Det menar Måns Bengtsson, grundare av Zipforce som snabbt kan förvandla vanliga cyklar till elcyklar.

– Vi har just slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och dessutom lanserat den lättaste och det mest prisvärda elcykelkitet på marknaden, säger han.

När elcykeln introducerades på marknaden var succén snabbt ett faktum. Plötsligt kunde de som vanligtvis tog bilen till jobbet antingen cykla hela vägen eller på ett smidigt sätt ta sig till och från kollektivtrafik, och på så sätt bidra till ett minskat trafiktryck i städerna. Att investera i en ny elcykel innebär dock att ens gamla cykel lämnas i förrådet och en ny behöver produceras och transporteras, ofta från ett annat land – något som inte är optimalt för klimatet.

Brinner för återvinning

2020 lanserades den första produkten hos Zipforce, ett bolag som kombinerar smart teknologi med svensk ingenjörskonst och brinner för smart och kreativ återvinning. Det är det enda svenska bolaget som är med på EIT Urban Mobility Program, ett nytt EU-initiativ som satsar på start-ups som bidrar till ett mer hållbart och grönt sätt att transportera sig.

– Vi vill lösa trafik- och transportutmaningarna som finns i världen och samtidigt hjälpa till att reducera människans klimatpåverkan. Många äger redan en cykel i dag – varför behöva köpa en ny? Zipforce ger befintliga cyklar ett nytt liv och att den är portabel, vilket gör att den är smidig, minskar stöldrisken och gör att familjen kan dela.

Lättast på marknaden

Motorn är liten, smart och effektiv och Zipforce har sammanställt ett komplett kit med allt från batteri till pedalsensor för att göra installation och användande enkelt. Nu presenterar de två revolutionerande produkter som bara dagar efter lanseringen fått stor internationell uppmärksamhet: Zipforce Distance och den lättare versionen Zipforce Slim som enbart väger två kilo. 

– Det gör Slim till den lättaste produkten på marknaden. Båda är prisvärda, har tystare motorer och installationen är betydligt enklare då trampsensorn sitter trådlöst på cykelns pedalarm.

I samband med lanseringen har Zipforce slagit upp dörrarna för försäljning i Europa och de har redan siktet inställt på nya marknader.

– Vårt mål är att skapa ett hållbart, prisvärt och kul sätt för cykelanvändare att elektrifiera sin cykel och göra fysisk aktivitet både enklare och roligare, var man än befinner sig. Vi är glada att kunna bidra till att göra världen lite mer bekväm, utan att behöva tumma på faktorer runtomkring.

Läs mer om Zipforce här

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Zipforce och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera