1515
Annons

Artskydd kan inte få stoppa klimatskydd

Skydd för biologisk mångfald krockar ofta med klimatåtgärder. Lyckas vi bara hantera den ena frågan kommer framgångarna ändå att raseras av den andra. För att undvika dessa målkonflikter behöver beslutsfattare, myndigheter och näringsliv ta ett helhetsgrepp, skriver Erik Lindblom och Eskil Mattsson, Svenska Miljöinstitutet

ONÖDIG KONFLIKT. Det är bråttom att ta ett helhetsgrepp kring den avvägning som uppstår mellan global klimatnytta och lokal påverkan på den biologiska mångfalden, skriver Erik Lindblom och Eskil Mattsson, Svenska Miljöinstitutet.
ONÖDIG KONFLIKT. Det är bråttom att ta ett helhetsgrepp kring den avvägning som uppstår mellan global klimatnytta och lokal påverkan på den biologiska mångfalden, skriver Erik Lindblom och Eskil Mattsson, Svenska Miljöinstitutet.

Den 4 mars i år beslutade EU-domstolen att skärpa tolkningen av skyddet för hotade arter och livsmiljöer. Ett effektivt skydd är angeläget för att bromsa den accelererande förlusten av biologisk mångfald. Klimatpolitiska rådet har därefter rekommenderat regeringen att införa snabbare tillståndsprövning av projekt som bidrar till klimatomställningen. I slutet av mars föreslog också Klimaträttsutredningen att man bör ställa klimatkrav när nya verksamheter prövas. Det är nödvändigt för att klara tvågradersmålet. 

Förlusten av biologisk mångfald och klimatkrisen är avgörande hot som dessutom förstärker varandra. De är två sidor av den pågående ekologiska kris som utarmar variationen av ekosystem, arter och gener i miljön – vilket minskar motståndskraften mot klimatförändringar och gör att vi går miste om kritiska nyttor för våra ekonomier och samhällen – som pollinering, rent vatten och luftkvalitet. Därför måste lösningarna rymma båda delar samtidigt, med minsta möjliga negativa påverkan på samhället i övrigt. 

Samtidigt ser vi att åtgärder för att motverka den ena delen ofta hamnar på kollisionskurs med den andra. På en storskalig nivå är det tydligt att åtgärder som gynnar klimatet är till nytta för den biologiska mångfalden och tvärtom. Det gäller till exempel bevarande och återställande av våtmarker, kustområden och skogar. Men när man skiftar perspektiv från helheten till enskilda delar så går ofta den positiva kopplingen förlorad. Istället framstår klimat och biologisk mångfald som motstående intressen där man måste välja det ena framför det andra. 

Ett exempel är de aktuella besluten från SSAB och H2 Green Steel att börja producera fossilfritt stål. Det kräver järnmalm, stora mängder ren el och bland annat kalksten till stålverkens masugnsprocesser – samtliga verksamheter som på goda grunder kräver tillstånd enligt miljöbalken. Om någon av de arter som omfattas av artskyddsförordningen förekommer där en gruva är tänkt att öppnas, en vindkraftspark anläggas eller kalksten brytas så kommer verksamheten med stor sannolikhet inte få tillstånd. Istället för att skynda på processerna, som redan i dag tar många år för varje enskilt tillstånd, riskerar de att helt stoppas. Det är uppenbart ett stort hinder för att hinna genomföra samhällsomställningen i tid. Regeringen har också tillsatt flera utredningar för att se över lagstiftningen, bland andra En modern och effektiv miljöprövning, Klimaträttsutredningen och Artskyddsutredningen. Det skärpta artskyddet kan även försvåra för både skogs- och jordbruk. Det kan inte vara avsikten.

Vi ser två förklaringar till att positiva samband förbyts till konflikt. Den ena är att konflikten är reell, det vill säga att ett enskilt projekts negativa konsekvenser inte uppvägs av de positiva. All mänsklig aktivitet måste hålla sig inom de ekologiska gränserna, både lokalt och planetärt. Den andra förklaringen är att konflikten är konstruerad genom att dagens tillståndsprocess inte är ändamålsenlig för att se varje projekt ur ett helhetsperspektiv. 

Vi måste snabbt bli bättre på att förstå hur effekter på klimat och biologisk mångfald samverkar i den lilla skalan och hur de aggregerar nationellt och globalt. Med utgångspunkt i det brådskande behovet ser vi att det krävs:

•Ett nytt helhetstänk vid prövning av miljöfarlig verksamhet. Hela värdekedjor behöver beaktas. De verksamheter som är hållbara bör få företräde framför de som inte är det. Det bör gälla även de länkar i kedjan som ännu inte kan ställa om eller bli helt cirkulära. Kunskapskravet ska ställas på den som söker tillstånd att visa att den utgör en del i en sådan kedja. 

•Att den pågående miljöprövningsutredningen förtydligar nuvarande dispensregler. Det går att göra undantag från Artskyddsförordningen om ingreppet utgör ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Hittills anses ett näringslivsprojekt i praktiken inte kunna uppfylla det. I framtiden måste det kunna bli vanligare att lämna dispens från artskyddet till förmån för klimatomställning och vice versa. Vad har större allmänintresse än att motverka den ekologiska krisen? 

•Ett gemensamt ansvarstagande av aktörerna i tillståndsprövningar. Hur lång tid en process tar styrs i hög grad av hur företaget, myndigheter och miljöorganisationer agerar, till exempel om de väljer att överklaga beslut, eller avstår från detta. Energimyndigheten, Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket har gemensamt lett breda projekt om hållbar vattenkraft respektive vindkraft för att ge övergripande vägledning om hur olika samhällsintressen ska prioriteras i olika situationer. Här är det viktigt att det lokala perspektivet inte går förlorat, utan att både det generella och specifika ryms.

•Att näringslivet tar fram ekologiska färdplaner. De flesta branscher har redan tagit fram fossilfria färdplaner. Gruv- och metallbranschen har nyligen också tagit fram en färdplan för biologisk mångfald. Fler behöver följa efter – men det räcker inte. Frågorna kan inte hanteras i separata planer utan de måste integreras.

Det är bråttom att ta ett helhetsgrepp kring den avvägning som uppstår mellan global klimatnytta och lokal påverkan på den biologiska mångfalden. En mer effektiv och ändamålsenlig miljöprövning ger förutsättningar för verksamheter att utveckla nya miljövänliga tekniker som krävs för att vi ska klara klimatomställningen – samtidigt som den biologiska mångfalden värnas. 

Erik Lindblom, specialist tillstånds- och miljöprövningar, IVL Svenska Miljöinstitutet

Eskil Mattsson, forskare, IVL Svenska Miljöinstitutet

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från AccountorAnnons

Planering minskar fastighetsägares administration

Fastigheter med många bolag i koncern har ofta kapacitetsutmaningar på våren. Kompetenskraven för att hantera ränteavdragsbegränsningar eller skatteoptimera fastigheterna är höga. Har du haft det tufft i vår, börja planera hösten redan nu.

Anna Rosengren, Senior advisor på Accountor där hon hjälper många fastighetsbolag med ekonomiarbetet, har följande tips för din planering.

– Se över kompetensbehovet för administrationen under året. Utöver det vanliga ekonomiarbetet, planeras förvärv, omstruktureringar eller fusioner? Kartlägg företagets tillgängliga resurser och kompetens. Komplettera dina resurser med experthjälp vid tillfälligt svårare transaktioner. Se över dina ekonomiska flöden. Automatisera de ekonomiska flödena. Säkerställ att företaget gör rätt gällande hanteringen av moms och ränteavdragsbegränsningar, skatteoptimeringen av fastigheterna eller Inkomstskattprocessen. Här kan fastighetsbolaget och koncernen spara mycket pengar, så är du osäker kan det vara kostnadseffektivt att ta hjälp. 

Rätt kompetens för alla tillfällen är en utmaning för många

– Att ha en egen momsspecialist, en skattespecialist och en koncernspecialist går oftast inte att motivera för ett fastighetsbolag. Men vi har det på Accountor. Jag och mina kollegor gör endast detta för olika fastighetsbolag, vi är därmed spetsigare i vår kunskap än personer som är allmänkunniga inom ekonomi. Det är vårt jobb att alltid vara uppdaterade på alla nya regler inom t ex momsområdet och se till att våra kunder använder reglerna på det för dem mest förmånliga sättet, säger Anna. 

Accountor försöker ständigt förändra processerna till det bättre och ligger i framkant gällande automatisering av flöden. De ser till så man arbetar effektivt med sin ekonomi. 

– Många företag tycker att de har en effektiv process och är ganska digitala. Men jag har sett att vi ofta kan göra stor skillnad genom att göra ytterligare effektiviseringar. Många fastighetsbolag är dessutom för små för att ha både de effektivaste processerna och de bästa systemen. När vi samarbetar kan de följa med på våra system och utarbetade processer och får på så sätt en liknande position som större fastighetsbolag. Vi har specialistkompetens och ger gärna råd och stöd till våra kunder i komplexa frågor. Vi är t ex bra som stöd vid förvärv och försäljningsprocesser. Till de fastighetsbolag som haft det svårt att hinna med årshanteringen på våren vill jag avsluta med att säga: Oavsett om det är för ett specifikt tillfälle, eller en större del av arbetet, lämna bort dessa arbetsuppgifter till experter, så kan du ägna er åt annat. 

Läs Accountors information till fastighetsägare här. 

Om Accountor:
Accountor är en av norra Europas största fullservicebyråer inom ekonomi, lön och HR. I Sverige stöttar 300 anställda på 8 orter företag med tjänster som innebär trygghet, avlastning, rådgivning, långsiktighet och tillfälle att utvecklas. Accountor har specialistkompetens inom fastighetsekonomi och hjälper företag till en mer effektiv ekonomi och effektivare processer.

Läs mer om Accountors tjänster här. 

Mer från Accountor

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accountor och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera