1515
Annons

Ardalan Shekarabi riskerar sänka hela licenssystemet

DEBATT. Under den falska förespeglingen att skydda spelare under coronapandemin har regeringen föreslagit tillfällig lagstiftning som stärker de statskontrollerade operatörerna Svenska Spel och ATG. Förslaget innebär ett förödande slag för de licensierade kasinooperatörerna, skriver Ola Wiklund.

EGENINTRESSE. Shekarabis förslag har karaktären av lagstiftning som förekommer i autokratiska bananrepubliker där statliga bolag öppet gynnas och politiska kommersiella intressen ges företräde, skriver Ola Wiklund.
EGENINTRESSE. Shekarabis förslag har karaktären av lagstiftning som förekommer i autokratiska bananrepubliker där statliga bolag öppet gynnas och politiska kommersiella intressen ges företräde, skriver Ola Wiklund.

Förslaget inför bland annat långtgående insättningsgränser, en skyldighet för spelare att sätta gränser för speltid och bonusbegränsningar som kan liknas med ett förbud. Dessa begränsningar gäller bara onlinekasino och inte sportspel. Förslaget är särskilt skadligt för licensinnehavare som erbjuder både kasino- och sportspel från samma företag. Regeringen är medveten om de enorma tekniska och praktiska justeringsproblemen och föreslår helt frankt att dessa licensinnehavare bör sluta att erbjuda kasinospel.

Det angivna skälet till förslaget är enligt ansvarig minister Ardalan Shekarabi att kasinospel har ökat drastiskt på grund av hemmasittande orsakat av pandemin. Skälet saknar emellertid empiriskt stöd. Den 18 maj släppte Spelinspektionen en rapport som inte finner stöd för en sådan ökning. Samma slutsatser har dragits i andra länder. Varken den danska Spillemyndigheten eller UK Gambling Commission har hittat några samband mellan hemmasittande orsakat av pandemin och ökningar i kasinospel.

Förslaget förefaller emellertid ha andra syften. Det innebär att de statliga operatörerna Svenska Spel och ATG tillåts att stärka sin redan betydande dominans på marknaden för sportspel. Effekterna av förslaget kommer på ett genomgripande sätt att förändra konkurrensförhållandena på licensmarknaden och snedvrida konkurrensen.

Regeringens förslag utgör en del i en medveten strategi att kontinuerligt svälta kasinooperatörerna till döds. De föreslagna ”tillfälliga” begränsningarna kommer troligen att bli permanenta. Förslaget riskerar därmed leda till en omvälvning av den svenska licensmarknaden. Men förslaget vilar på lös juridisk grund och riskerar att skapa en juridisk limbo som riskerar att slå sönder hela licenssystemet.

För det första är regeringens eget spelbolag, Svenska Spel, sedan en tid tillbaka redan anmält till Konkurrensverket eftersom bolaget konsekvent använder huvudvarumärket både i monopoldelen (lotterier etcetera) och i den konkurrensutsatta delen av marknaden för att få till stånd positiva gränsöverskridande effekter. Marknadsföringen syftar till att länka de olika produkterna, till exempel lotterier med andra spelprodukter som sportspel, kasinon etcetera. Spel- och kasinokostnader kostnadsförs vidare i monopoldelen. Kunddatabaser och annan viktig infrastruktur i monopoldelen används för att ta marknadsandelar i den konkurrensutsatta delen av marknaden. Denna typ av korssubventionering strider mot konkurrenslagens och EU-fördragets förbud mot missbruk av dominerande ställning.

Regeringen äger Svenska Spel och kontrollerar ATG. Svenska Spel är en dominerande aktör på marknaden för sportspel och har en långt svagare position på marknaden för onlinekasinon. ATG dominerar fullständigt spelet på hästar.

Den dominerande statsägda jätten Svenska Spel har därför lanserat en strategi som syftar till att överdriva riskerna med onlinekasino i syfte att få till stånd ett marknadsföringsförbud och i övrigt skapa hinder för konkurrenter som är starka på denna marknad. Man lyckades bland annat med ministerns och hans myndigheters hjälp se till att huvudkonkurrenten Ninja Casino berövades sin spellicens. Om återkallandet av licensen var lagligt prövas nu av domstol.

Svenska Spel har vidare finansierat forskning som på erkänt lös vetenskaplig grund överdriver riskerna för spel på onlinekasino. Den ”forskning” kring folkhälsorisker som åberopats av regeringen ska ha genomförts av en professor som upprätthåller en tjänst vid Lunds universitet som helt finansieras av Svenska Spel. Till saken hör att denna professor i princip inte har bedrivit någon egen forskning i ämnet utan endast lanserar tolkningar av ett fåtal bristfälliga internationella studier. Han anlitas emellertid friskt av regeringens myndigheter i alla upptänkliga sammanhang inklusive domstolsprocesser.

Ägaren av Svenska Spel har genom Ardalan Shekarabi kommit för att orkestrera en kampanj som utmynnar i långtgående begränsningar för kasinospel medan sportspelen lämnas orörda. Detta är för spelbolagsägare Shekarabi naturligtvis rationellt rent kommersiellt, eftersom restriktionerna knappast skulle påverka Svenska Spel och ATG över huvud taget. I stället kommer förslaget att leda till en effektiv diskriminering av utländska licenshavare. Shekarabis eget bolag kommer genom förslaget att gynnas skamlöst. De kan i lugn och ro fortsätta att säkra sitt grepp om konsumenterna genom med hjälp av tveksamma affärsmetoder.

För det andra är förslaget inte rättfärdigat av folkhälsoskäl. Det finns ingen som helst utredning som visar på att de nya bestämmelserna är nödvändiga och ändamålsenliga samt att de kommer att ha någon som helst effekt på folkhälsan. Detta anser även en majoritet av remissinstanserna.

Enligt svensk grundlag (regeringsformen) och EU-rätten är förslaget därmed olagligt. Formellt föreskriver grundlagen att denna typ av genomgripande lagstiftning ska beslutas genom lag, en regeringsförordning räcker inte. Begränsningarna strider vidare mot rätten att tillhandahålla speltjänster på den svenska marknaden och kan inte anses lämpliga och nödvändiga för att uppnå de mål som regeringen åberopar. Begränsningarna utgör en oproportionerlig inskränkning i rätten att fritt erbjuda gränsöverskridande speltjänster enligt EU-fördragets artikel 56.

Det är därför förvånande att förslaget helt saknar en analys av dess förenlighet med EU-rätt och annan överordnad lagstiftning. Förordningen kommer med största sannolikhet att angripas i domstol. Förutom att förordningen riskerar att förklaras rättsstridig kommer domstolarna förmodligen att förstå att förslaget får som effekt att kasinospelare drivs ur licenssystemet och hamnar i armarna på olicensierade kasinooperatörer. Det är därför i det närmaste uppenbart att folkhälsoskälen inte håller rättsligt sätt. Förslaget snarare motverkar sitt angivna syfte.

För det tredje måste förslaget anmälas till EU-kommissionen enligt ett EU-direktiv eftersom det har skadliga effekter på konkurrens och gränsöverskridande handel. Den föreslagna förordningen kan inte träda ikraft förrän en så kallad standstill-period på tre månader har gått till ända. Eftersom förslaget inte ännu har anmälts föreligger allvarliga tvivel om förordningen kan träda i kraft som planerat.

Sammanfattningsvis står det klart att förslaget hänger på ”gärsgårn” rättsligt sätt. Rent konstitutionellt är det en katastrof. Regeringen ska inte av egenintresse skamlöst gynna egna bolag på konkurrensutsatta marknader. Det riskerar därmed att smitta ner hela licenssystemet och leda till ett ifrågasättande av hela den reglerade spelmarknadens legitimitet.

Förslaget har karaktären av lagstiftning som förekommer i autokratiska bananrepubliker där statliga bolag öppet gynnas och politiska kommersiella intressen ges företräde framför privata aktörer på en konkurrensutsatt marknad. Förslaget strider mot grundlag, konkurrenslagstiftning och EU-rätten.

Men Shekarabi struntar högaktningsfullt i rättssystemet, för Shekarabis angrepp på kasinomarknaden tjänar hans egen politiska karriär. Han vill inget hellre än att underhålla den sökta konflikten med de oälskade kasinobolagen, en konflikt som han använder som en politisk språngbräda för sina partiledarambitioner. Men han tar en stor risk och insatserna är höga. Sänker han licenssystemet, som är en av de största marknadsregleringarna på flera decennier, lär hans politiska karriär gå i stå. Men viktigast av allt, han skadar de problemspelare som systemet är tänkt att skydda.

Ola Wiklund

Advokat och docent i EU-rätt.


Debatt: För lite och för sent

Nyligen fattade regeringen beslut om ”satsningar på det civila försvaret och krisberedskapen”. Det är bra och helt nödvändigt eftersom myndigheterna till stor del har varit handlingsförlamade så länge som förutsättningar för ansvar, ledning och samordningar varit oklara, skriver den strategiska rådgivaren Freddy Jönsson Hanberg.

Foto:jack Mikrut

Ansvarsprincipen har länge varit kritiserad, främst för att den skapar svåra gränsdragningar, något som blev övertydligt under pandemins inledning 2020. Närhetsprincipen innebär också gränsdragningsproblematik, vilket blev särskilt tydligt under skogsbränderna 2014, men fungerade lite bättre under bränderna 2018. Likhetsprincipen har hittills endast prövats i små, lokala och regionala kriser, och här kommer den viktigaste utmaningen – ingen vet hur dessa principer fungerar vid större nationella kriser eller krig. 

Mitt under pågående pandemi utredde Barbro Holmberg just dessa frågor och fick möjligheten att i realtid följa de svåra utmaningar som ansvariga myndigheter ställdes inför. Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och MSB skulle sinsemellan hitta samverkansformer, samtidigt som de skulle samverka med länsstyrelser, regioner, kommuner och även Försvarsmakten. Och utan stöd från det privata näringslivet gick det inte att få tag på skyddsutrustning. Den som undrar hur det gick kan läsa rapporterna från Corona-kommissionen.

När Barbro Holmberg utredde dessa frågor var dock inte direktivet att hantera stora nationella kriser i fred utan att organisera civilt försvar. Det finns dock en tydlig styrning från regeringen att använda krisberedskapen där det är tillämpligt för att etablera det civila försvaret.

Den 24 februari i år anföll Ryssland Ukraina i ett fullskaligt väpnat angrepp. Trots att rysk upprustning pågått sedan början av 2000-talet, Ryssland angrep Georgien 2008, annekterade Krim 2014 och har ägnat sig åt lågintensiv konflikt i östra Ukraina sedan dess – har regeringen inte agerat på det här viktiga området förrän nu. Det är bra att det görs ”under galgen” men har man någon som helst grundläggande kunskap om det aktuella området så vet man att det tar många, många år att bygga upp försvarsförmåga. Det underlättas inte av det sätt man nu agerar. Jag ser tre stora utmaningar i spåren efter regeringsbeslutet:

Beslutet omfattar perioden fram till och med 2025 och omfattar drygt 4 miljarder. Fördelar man pengarna på 290 kommuner, 21 regioner, 21 länsstyrelser, 60 beredskapsmyndigheter och 10 sektorsmyndigheter så blir det 10 miljoner per myndighet. Jag har då inte räknat med näringslivets stöd – jag återkommer till det nedan. Inte heller har jag räknat med frivilligrörelserna och övriga civilsamhället.

Som jämförelse kan nämnas att Stockholms stad årligen betalar 123 miljoner till Stockholm Business Region AB. Siffran ovan är alltså för hela försvarsbeslutsperioden. Inget ont om Stockholm Business Region AB, bara som jämförelse och för att visa att det finns pengar om man vill och om man prioriterar. Som Morgan Johansson sade, om civilt försvar, på presskonferensen nyligen: ”Det är faktiskt en av statens mest grundläggande uppgifter. Vad skall man annars med en stat till om den inte finns där när invånarna faktiskt behöver den?”

Beslutet som fattats träder i kraft 1 oktober. Statsrådet var tydlig med att arbetet skall påbörjas omgående. I realiteten kommer det dock avvaktas av rädsla för att göra fel, en mycket vanlig åkomma i offentlig förvaltning. Räkna inte med att arbetet på allvar börjar förrän 2023. Då genomförs också en övning i civilt försvar, SAMÖ 23, det torde bli den praktiska utgångspunkten.

Att myndighetsstrukturen är på plats har inget att göra med förmåga, det är först när intressekonflikter uppstår och man tvingas prioritera som förmågan sakta börjar byggas upp. Det kräver i sin tur övning, övning och åter övning. 

Vad händer till exempel om ett behov överlappar mellan sektorer och civilområden samtidigt som det krockar med Försvarsmaktens behov? Vem dömer av? Vem prioriterar? Det finns säkert svar på dessa frågor men man kan inte säkert veta förrän man prövat systemet.

Ett annat statsråd, jordbruksminister Sätherberg, sade nyligen i en intervju att vi kan räkna med att försörjningsberedskapen är på en rimlig nivå 2025. I det fallet finns ju alla aktörer (näringslivet) redan. I fallet med civilt försvar skall det mesta byggas upp nu och framåt. Det finns i dag inga civilområdeschefer, deras staber skall etableras. Beredskapsmyndigheterna, sektorsmyndigheternas, länsstyrelsernas, regionernas och kommunernas staber skall byggas upp (de är gravt underbemannade i dag) och alla dessa skall kunna kommunicera säkert och dela lägesbilder.

Det är också oklart när det omtalade näringslivsrådet skall inrättas och det tycks också som att man avvaktar Birgitta Böhlins utredning om försörjningsberedskapen. Räkna inte med att näringslivets roll klarläggs och kan omsättas i praktiken förrän tidigast 2025. 10 år efter att totalförsvarsplaneringen återupptogs. Anmärkningsvärt.

Det refereras ständigt till Finland i de här sammanhangen men tyvärr haltar den jämförelsen betänkligt. Finland har aldrig avvecklat sitt civila försvar, de har en helt annan lagstiftning till exempel undantagstillstånd, de har ett samarbete mellan näringsliv och stat som vi skulle benämna korporativism och inte konkurrensneutralt enligt vår definition, staten har ägaroptioner in i nyckelföretag. Finland har inte alls i samma grad som Sverige ett internationaliserat ägande. Det är en nostalgisk dröm att tro att vi kan kopiera Finland.

Det för mig till Morgan Johansson mest anmärkningsvärda ståndpunkt, nämligen att det är ”dags för företagen att göra sin värnplikt”. Har statsrådet missat att riskkapitalbolag köper svenska vårdföretag där stora sjukhus ingår? Johansson riskerar att få ytterligare en nostalgisk flashback när han ungefär som Göran Persson i början av 1990-talet fick stå till svars inför ”flinande finansvalpar”. Regeringen lider av okunnighet eller ointresse av ägarförhållanden i det svenska näringslivet. 

Morgan Johansson avslutade med att citera JFK: ”fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land”. Samtidigt ser vi nu i Ukraina att krig inte behöver innebära att hela landet är involverat i det som under 1900-talet benämndes ”totalt krig”. Så även om vi har ett totalförsvar så är det mycket sannolikt att endast delar av det är engagerat i kriget. Det är dessutom än mer sannolikt att ett angrepp på Sverige snarare handlar om ett hybridangrepp där endast en mindre del av angreppsformerna är militära. Det innebär business as usual för de flesta företagen i ett land som är i krig. Hur ser Johansson på det? Hur skall dessa företag kunna verka så att samhället som är beroende av dem inte kollapsar? Skall de verkligen själva betala för den beredskapen?

Att med hjälp av Kalla kriget-romantik försöka skjuta över betalningsansvar på privata företag som inte ens är inbjudna till samtal är magstarkt. Men inte bara det, det är okunnigt och arrogant mot dem som faktiskt sitter på hela lösningen.

Freddy Jönsson Hanberg, Strategisk rådgivare


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?