1515
Annons

Är vi på väg mot pensionsfondssocialism?

DEBATT. I Sverige försvann tanken på fondsocialism från den politiska agendan efter att löntagarfonderna avskaffades 1991. Men efter fondjätten Blackrocks identitetspolitiska krav på bolagsstämmor och utseendet på styrelser är frågan åter aktuell, skriver Janerik Larsson.

IDENTITETSPOLITIK. I näringslivet tycks motståndskraften mot identitetspolitiken svikta på samma sätt som motståndet mot fondsocialismen gjorde på sin tid, skriver Janerik Larsson, apropå debatten om den amerikanska fondjätten Blackrocks nya krav på företag.
IDENTITETSPOLITIK. I näringslivet tycks motståndskraften mot identitetspolitiken svikta på samma sätt som motståndet mot fondsocialismen gjorde på sin tid, skriver Janerik Larsson, apropå debatten om den amerikanska fondjätten Blackrocks nya krav på företag.Foto:Mark Lennihan

Den amerikanska politiska rörelse som fått sitt namn efter slagordet ”woke” (”vakna!) sprids över världen. Nu senast är det Frankrikes president Emmanuel Macron som varnar för rörelsen och dess budskap.

Woke sätter spår i samtiden genom två budskap. Det ena är identitetspolitiken som säger att din hudfärg är den identitet du inte kan undkomma från. 

Den andra kallas ”cancel culture” (”eliminera kultur”) och den märks främst inom universitets- och medievärldarna. Där handlar det om förbud för vissa tankar och i praktiken att de som hyser fel tankar inte har yttranderätt och bör bli av med sina jobb.

Det är intressant att identitetspolitiken också spridit sig in i näringslivet. Även i Sverige har det blivit en debatt kring den stora amerikanska finansinstitutionen Blackrocks identitetspolitiska krav på svenska bolagsstämmor och utseendet på styrelser.

Men det finns ett intressant perspektiv på frågan som sträcker sig långt tillbaka i samtiden.

”The Unseen Revolution: How Pension Fund Socialism Came to America” är en bok av den amerikanska ekonomen Peter Drucker som kom 1976. Tesen var att tillväxten av amerikanska pensionsförvaltare skulle leda till ”socialism styrd av pensionsfonder”.

Boken spelade viss roll i den svenska debatten om löntagarfonder på 1970-talet. Att de fackliga organisationerna skulle ta över makten över näringslivet kom att te sig som närmast ofrånkomligt. 

Även inom Folkpartiet blev det en tanke som fick fäste och ledde till att det tidvis inte ens fanns ett liberalt/borgerligt motstånd mot fondsocialismen.

Inom näringslivet var det vid denna tid en del anställda direktörer som framför sig såg en bekvämare tillvaro när ägare av kött och blod ersatts av kommittéer bestående av fackliga företrädare. 

Spänningen inom näringslivets organisationer mellan ägare och tjänstemän var ett tag påtaglig. Det tog sig bland annat uttryck i tanken att en fråga som drevs inom socialdemokratin inte borde kritiseras av näringslivets företrädare.

Detta märktes inte minst i samband med den stora manifestationen mot löntagarfonder den 4 oktober 1983 då det var en del storföretagstjänstemän som markerade sin frånvaro.

Men Drucker fick fel. De amerikanska pensionsfonderna kom aldrig att bli en påtaglig maktfaktor i USA på 80-talet och i Sverige försvann tanken om fondsocialism från den politiska agendan efter att löntagarfonderna avskaffades av Bild-regeringen 1991.

Men nu har identitetspolitiken gett Druckers varningsord en helt ny innebörd. Blackrocks och andra företags ambitioner att vara politiskt korrekt leder till att kraven på företag tagit en helt ny innebörd. 

Blackrock förvaltar företags pensionsfonder och det betyder att tanken på pensionsfonder som maktfulla aktörer fått en ny innebörd.

Nu ska hänsyn tas till ras, till könsidentitet och andra aspekter som omfattas av ”woke”-budskapet. Det innebär också att vissa åsikter och de som hyser dessa inte längre kan ha en roll i ett företag. 

Detta har särskilt uppmärksammats av New York Times men fenomenet är inte avgränsat till det medieföretaget.

I näringslivet tycks motståndskraften mot identitetspolitiken svikta på samma sätt som motståndet mot fondsocialismen gjorde på sin tid.

Bijan Fahimi skrev nyligen på Di Debatt dessa välformulerade varningsord:

I slutet av förra året meddelade börsoperatören Nasdaq att de vill ha amerikanska finansinspektionens tillstånd att ställa mångfaldskrav på börsbolagen. Nu ska varje styrelse, för att få vara noterad på den eftertraktade börsen, inte bara ha styrelsemedlemmar av bägge könen. Minst en styrelseledamot ska vara gay, bisexuell, trans eller queer. Alternativt kan denna inkvoterade ledamot representera en etnisk minoritet.

I januari meddelade även världens största kapitalförvaltare Blackrock att de som del av hållbarhetsarbetet kommer ställa krav på etnisk och könsmässig mångfald i bolagsstyrelser som de investerar i – runtom i världen, inklusive Sverige. Reaktionerna från resten av näringslivet har antingen varit hyllande (Di 1/2) eller kritiska till att Blackrocks ambitioner inte upprätthålls effektivt nog (Di 25/1), vilket visar att man antingen är helt vilsen eller att fegheten bedrar visheten. (---)

När identitetspolitikens portar öppnar sig finns inget slut. En man med afrikansk bakgrund kan invända mot att en kines eller arab ska representera honom i en styrelse eller ledning. En lesbisk kvinna kan känna sig än mer kränkt av att en manlig transvestit ska representera hennes kvot i ledningen. Äldre kan känna sig åsidosatta av unga och humanister kan inte representeras av jurister. Vi står därmed inför en bottenlös avgrund utan utrymme för individuell duglighet och meritokratiskt tänkande.

Det politiskt korrektas roll i samhällsdebatten tycks öka på ett sätt som ter sig närmast otänkbart bara för några år sedan.

Betyder det att Peter Drucker efter nästan ett halvt århundrade kommer att få rätt? Är vi på väg mot pensionsfondssocialism på det sätt han befarade?

Janerik Larsson

Rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv 

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från JungheinrichAnnons

Jungheinrich bidrar till den cirkulära ekonomin – med klimatsmarta truckar

Leasingperioden på en truck är normalt 5-7 år. Jungheinrich:s två fabriker för rekonditionering säkerställer att livslängden för en truck fördubblas vilket är en vinst för såväl miljö som plånbok.

Ledande intralogistikleverantören Jungheinrich startade upp sin unika, industriella rekonditioneringsverksamhet 2006. Idag renoveras ungefär 7 000 truckar om året i fabrikerna i Dresden, Tyskland och Ploiesti, Rumänien.

– Vi är ensamma i branschen om att ha dedikerade fabriker för begagnade truckar. Det har verkligen varit en framgångssaga, berättar Jacob Trevett, Sales Director Rental & Used, på Jungheinrich.

Betydligt skonsammare för miljön

Rekonditioneringsprocessen utförs i sex steg enligt en standardiserad metod där man demonterar trucken, byter ut slitna komponenter, bygger ihop och lackerar om trucken. Varje steg genomgår dessutom rigorösa kvalitetskontroller. Resultatet är en begagnad truck med i princip samma prestanda som en ny – men betydligt skonsammare för miljön.

– Vi siktar på att bli en CO2-neutral verksamhet. Med rekonditionering av begagnade truckar bidrar vi till en cirkulär ekonomi och sparar därmed stora mängder koldioxid, om man jämför med nyproduktion. Och man får i princip en ny truck, berättar Jacob Trevett.

Här kan du se hur en rekonditionering går till 

Samma garanti som en nyproducerad truck

Ytterligare en stor fördel med att hyra eller köpa en begagnad truck är kostnaden, som blir upp till 30 procent lägre än vid nyproduktion – och garantin är alltid densamma, understryker Jacob Trevett.

– Användaren får exakt samma trygghet som vid köp av en ny truck, både när det gäller kvaliteten och villkoren. Vi erbjuder fullservice och 12 månaders garanti. 

94 procent återanvänds

Tack vare storskalig rekonditionering av truckar återanvänds idag 94 procent av truckarna. 

– Vi betraktar en rekonditionerad truck som en ny – fast till ett lägre pris, avslutar Jacob Trevett.

Läs mer här 

Om Jungheinrich 

Jungheinrich är en av världens ledande leverantörer inom intralogistik, med ett omfattande produktsortiment inom materialhantering, automatiserade system och intralogistiktjänster. Jungheinrich erbjuder allt från en enstaka truck till stora nyckelfärdiga lager. Jungheinrich är expert på kundanpassade intralogistiklösningar i linje med konceptet Industry 4.0.

 

Mer från Jungheinrich

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Jungheinrich och ej en artikel av Dagens industri

Replik: Med Hyresgästföreningens förslag är vi tillbaka på ruta ett

Foto:Hasse Holmberg/TT

I en replikvår artikel om behovet av hyreshöjningar i Stockholm, skriver Susanne Sjöblom och Sofia Kloo på Hyresgästföreningen att Fastighetsägarna vill chockhöja hyrorna i Stockholm. Därefter slår de fast att de aldrig kommer att ”gå med på att låta Sveriges hyresgäster stå för hela notan när hyresvärdarnas kostnader ökar i samhällskrisen”. På den senare punkten är vi överens. Om Hyresgästerna skulle stå för den kostnadsökning som förvaltningen av hyresrätter nu drabbas av, skulle hyrorna behöva höjas med cirka 25 procent. 

Den förhandlingsmodell som vi, tillsammans med Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta, enats om säkerställer nämligen att så inte blir fallet. En höjning med 9,5 procent innebär att kostnaderna delas på ett sätt som är entydigt till hyresgästernas fördel. Hyresvärdarna står för mer än 60 procent av notan. För den majoritet av landets hushåll som äger sitt boende finns det ingen motsvarande krockkudde när stora kostnadsökningar slår mot samhällsekonomin. 

Det innebär att modellen fungerar precis som det var tänkt; att hyresutvecklingen långsiktigt ska bli mer stabil genom att jämna ut kostnadssvängningarna. Sjöblom och Kloo gör dock en annan tolkning. Av deras resonemang att döma ska hyresvärdarna ta mer eller mindre hela notan när kostnaderna ökar. Men det räcker inte med det. De föreslår dessutom att hyrorna ska sänkas när dagens höga inflation minskar. Det skulle möjligen kunna diskuteras i en situation med långvarig deflation, men Sjöblom och Kloo anser att en minskad kostnadsökningstakt i sig kan motivera en hyressänkning. 

Den tolkning som Sjöblom och Kloo gör av den nya förhandlingsmodellen skulle få allvarliga konsekvenser för hyresrättens framtid. Det är svårt att hitta några argument för att äga och förvalta hyresrätter i en värld där kostnadsökningar inte kan delas med hyresgästerna och kostnadsminskningar kan leda till en hyressänkning. 

Vi hoppas att detta inte är Hyresgästföreningens verkliga uppfattning, utan räknar med att organisationen ska hedra den överenskommelse som de själva har kallat för ett nytt Saltsjöbadsavtal. I annat fall är vi tillbaka på ruta ett, där det råder fullständig oklarhet om vad förhandlingarna syftar till. Det är en situation som varken gynnar hyresgäster eller hyresvärdar.

Oskar Öholm, vd Fastighetsägarna Stockholm

Nathalie Brard, förhandlingschef Fastighetsägarna Stockholm

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera