1515
Annons

Är det gröna stålet verkligen grönt?

Satsningar på grön omställning av svensk basindustri har tagit fart de senaste åren. Hybrit är ett samarbete mellan SSAB, LKAB och Vattenfall med ambitionen att skapa fossilfritt stål. Men är fossilfriheten verkligen realistisk, frågar tre forskare.

BRIST. När eltillgången för hushåll, välfärdssektorn och övriga näringslivet ställs mot Hybrits behov lär det politiska stödet för Hybrit minska, skriver tre forskare. På bilden dåvarande vice statsminister Isabella Lövin och statsminister Stefan Löfven på besök hos Hybrit.
BRIST. När eltillgången för hushåll, välfärdssektorn och övriga näringslivet ställs mot Hybrits behov lär det politiska stödet för Hybrit minska, skriver tre forskare. På bilden dåvarande vice statsminister Isabella Lövin och statsminister Stefan Löfven på besök hos Hybrit.Foto:Gustav Sjöholm/TT

Hybrit har lovordats av såväl statsminister Stefan Löfven som vice statsminister Isabella Lövin, stöds av Energimyndigheten med åtminstone 500 miljoner och kommer att kräva stora elmängder.

I egenskap av forskare på området innovationspolitik och samhällsomvandling lyfter vi här ett antal frågor gällande Hybrit.

Är det fossilfria stålet verkligen fossilfritt? 

Hybrit beskriver hur man avser använda vätgas i produktionsprocessen, vilket enligt en artikel i Ny Teknik 2019 skulle kräva ca 15 TWh el per år, motsvarande mer än 10 procent av Sveriges elförbrukning år 2020. De bedömer att besparingarna av CO2 kan uppgå till sex miljoner ton per år.

15 TWh hade enligt professor Björn Karlsson kunnat ersätta smutsig kolkraftsel i andra länder motsvarande 15 miljoner ton, vilket är 2,5 gånger mer än vad Hybrit-satsningen ger. Nya uppskattningar gör nu gällande att Hybrit kommer ta 55 TWh i anspråk 2045 och att H2 Green Steel kommer använda 12 TWh (LKAB, 2020). I så fall skulle minskningen av koldioxidutsläppen bli tio gånger större om denna fossilfria el istället användes för att ersätta kolkraftsel i Europa. 

En storskalig satsning på fossilfri elproduktion skulle förmodligen också driva ned priset på utsläppsrätter inom EU-ETS, vilket skulle sinka omställningen från kolbaserad elproduktion, inte minst i Polen. Givet att miljöproblem och särskilt klimatfrågan är global och brådskande ställer vi oss frågande till hur grönt det gröna stålet egentligen är.

Enligt Hybrits uppskattningar kommer deras stål att bli 20–30 procent dyrare än konventionellt stål. Större tekniksatsningar har en tendens att överskrida budgetar, men om vi ändå antar att priset blir 20–30 procent högre kvarstår frågan huruvida det finns betalningsvilja för en dyrare produkt med precis samma egenskaper.

Företrädare för Hybrit menar att Greta Thunberg-generationen förmodligen kommer ha den nödvändiga betalningsviljan. Men stål är en industriell produkt och det är inte självklart att slutkonsumenten förmår värdesätta skillnaden. Enligt Daniel Persson vid Tillväxtanalys finns dessutom redan betydande konkurrens från återvunnet stål. 

Givet att det fossilfria stålet enligt ovanstående resonemang inte är att betrakta som fossilfritt, finns det en risk att en engagerad Greta Thunberg-generation avfärdar detta som storföretags-relaterad ”greenwashing” och att betalningsviljan i slutändan kommer vara begränsad?

En tredje kritisk osäkerhet handlar om de offentliga resurser som Hybrit skulle ta i anspråk är förenliga med principer om rättvis konkurrens. På SSAB:s hemsida skriver man: ”För att projektet ska lyckas krävs det god tillgång till fossilfri el, förbättrad infrastruktur, snabb utbyggnad av högspänningsnät, snabbare tillståndsprocesser och aktivt stöd från staten för pilot- och demonstrationsprojekt samt långsiktigt stöd på EU-nivå.”

Detta är ingen liten önskelista från ett noterat företag med ett börsvärde på 40 miljarder. Mot bakgrund av en sådan formulering vore det intressant att få svar på följande fråga: Hur många statliga stödmiljarder har Hybrit för avsikt att ta i anspråk?

Vissa kalkyler pekar på tiotals miljarder av investeringar i forskning och utveckling innan Hybrit kan nå kund. Ett klargörande från de politiker och VD:ar som företräder Hybrit skulle vara uppskattat, särskilt som även dessa resurser hade kunnat användas för att minska CO2-utsläppen på andra sätt.

SSAB:s beskrivning gör gällande att det rör sig om betydande summor, vilket reser frågor om fri och rättvis konkurrens. Forskning inom innovation och politisk ekonomi pekar på att starka aktörer ofta får oproportionerligt mycket offentligt stöd. De har mer kapital, goda kontakter med makthavare och förmåga att övertyga om att just de bör stödjas. Statliga insatser riskerar därmed att hamna hos dagens mäktiga företag istället för morgondagens innovatörer.

Frågan om rättvis konkurrens aktualiserades när det meddelades att en konkurrerande lösning – H2 Green Steel – lanseras, uppbackad av bland annat IKEA-sfären och PE-bolaget Altor. 

Kommer alla utvecklare och tillverkare av fossilfritt stål att erhålla samma statliga stöd och förmåner som Hybrit? Om så inte är fallet kan inte konkurrensen beskrivas som rättvis. Om så är fallet kan man bara spekulera i hur den totala kostnaden för det fossilfria stålet kommer att utvecklas över tid.

Avslutningsvis undrar vi huruvida Sveriges tillgång till elektricitet klarar satsningar av en sådan magnitud. Hybrit och H2 Green Steel beräknas ta uppemot 50 procent av Sveriges nuvarande elproduktion i anspråk år 2045. Nedläggningen av kärnkraft och elektrifieringen av fordonsflottan innebär dessutom att Sveriges kapacitet redan är ansträngd. Om elbrist uppstår och blir akut under vinterhalvåret, infinner sig frågan hur elektriciteten skall ransoneras. När eltillgången för hushåll, välfärdssektorn och övriga näringslivet ställs mot Hybrits behov lär det politiska stödet för Hybrit minska.

Är Sveriges tillgång till el förenlig med en satsning på Hybrit och så kallat fossilfritt stål? Om en eventuell elbrist uppstår, hur avser politiker då att prioritera mellan det så kallade gröna stålet och övriga behov i samhället?

Klimatfrågan är global, den behöver hanteras både snabbt och rationellt. Att utveckla tekniken för att producera fossilfritt stål är en viktig byggsten för att minska de globala koldioxidutsläppen. Men argumenten för att använda svensk fossilfri el för att tillverka vätgas som sen används för att producera fossilfritt stål är inte övertygande.

 

Magnus Henrekson, professor, Institutet för Näringslivsforskning, IFN

Christian Sandström, biträdande professor, Internationella Handelshögskolan i Jönköping och Ratio

Siri Terjesen, professor, Florida Atlantic University och Norwegian School of Economics

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Innehåll från AccentureAnnons

Bransch i omvandling: Det här krävs för partnerskap med den nya elkunden

Vinterns elpriser har, minst sagt, fått konsumenterna att lägga märke till sin elräkning. Nu måste elbolagen visa kunderna att de erbjuder något mer än bara en faktura, och det finns framförallt fem områden som krävs för att skapa partnerskap med den nya elkunden.

Läs mer om vad som krävs för att bli framtidens elleverantör 

Det är mycket el på agendan just nu. Efter en vinter med rekordhöga elpriser har Rysslands invasion av Ukraina satt kniven mot strupen på den europeiska energianvändningen, samtidigt som klimatkrisen kräver en omställning från fossila bränslen i varenda bransch, från transport till ståltillverkning.

– Energi är verkligen en bransch under stark omvandling, och det sker brett i hela samhället, konstaterar Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

– Framförallt ser vi att kunderna, oavsett om det är privatkunder eller företagskunder, i dag ställer helt andra krav på sin elleverantör än vad de har gjort tidigare.

Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.
Fredrik Engdar, ansvarig för affärsområde energi på Accenture.

Rapporten ”The New Energy Consumer” från Accenture konstaterar att relationen mellan kund och elleverantör tidigare var i princip transaktionsbaserad. El kom ur två hål i väggen, räkningen betalades, ingen tänkte mer på det än så.

– Men både det höga elpris vi ser nu och den höga medvetenhet som finns kring hållbarhet har ändrat det här markant. Slutkunden idag vill vara med och bidra till energi-omställningen genom att köpa grönare el, men de vill också ha hjälp från elbolagen med att effektivisera sin egen elkonsumtion.

Perspektivskifte av stora mått

Och det här ställer elbolagen inför ett perspektivskifte av stora mått. Inte minst kräver det en ny syn på vad som egentligen skapar värde för både dem själva, och för kunden. Enligt rapporten är det framförallt fem områden som elbolagen behöver fundera över för att skapa en känslomässig, snarare än transaktionsbaserad, relation med sina kunder: Syfte, Produkter, Teknikplattformar, Talang och Partnerskap.

– Alla de här fem är lika viktiga, men att ha ett ambitiöst och genuint syfte som fylls med reellt innehåll snarare än floskler är grunden. Syftet skall sedan driva åtgärder, för det är utan tvekan så att kunder och företag vill köpa tjänster och produkter från företag som bidrar till omställningen kring hållbarhet.

Det är med ett tydligt syfte företagen kan hitta riktningen för att utveckla nya produkter och tekniska plattformar, det är med ett tydligt syfte de kan attrahera anställda och kunder, och det är med ett tydligt syfte de hittar de partnerskap som blir avgörande för att kunna bli en viktig spelare, inte bara på elmarknaden, utan i den energiomställning som nu sker inom hela samhället. Och här ser Fredrik Engdar att de svenska bolagen ligger bra till.

– Många svenska elbolag ligger redan långt framme, för de vet vad de vill åstadkomma och de verkar vara genuina i sin önskan att nå dit. Nu gäller det att ta nästa steg och fortsätta driva omvandlingen mot ett hållbart samhälle.

Rapporten visar även att konsumenterna vill ha hjälp att själva ställa om sin energikonsumtion. Dels via råd och tips, dels också via nya produkter och miljövänliga alternativ. 

– De svenska bolagen ligger bra till när det gäller att erbjuda grön el, men sen behöver de hjälpa kunderna i deras omställning och effektivisera elanvändningen. För att åstadkomma detta behövs både större insikt i kunders beteende och behov, samt nya typer av produkter. 

Nya former av partnerskap

En annan viktig aspekt av omställningen är nya former av partnerskap för att i nära samarbete med företagskunder och andra aktörer på marknaden förändra energianvändningen. 

– Partnerskap är en hjärtefråga för mig. Energiomställningen har redan lett till helt nya sorters gränsöverskridande samarbeten mellan branscher som vi inte har sett så ofta tidigare.

Till exempel möbelföretag som säljer solpaneler, snabbmatskedjor som blir laddstationer för elbilar, oljebolag som köper kraftbolag – kombinationerna är många, ibland överraskande och uppstår överallt.

– Det är den ökande kundinsikten, och självinsikten, som ligger bakom. Företagen inser att de inte kan göra allt själv, utan att de måste ingå partnerskap både med aktörer i andra branscher och med snabba, digitala startups som kan hjälpa till att utveckla nya förmågor och snabba på energiomställningen. De här konstellationerna kommer att vara avgörande för att klara av att vara relevant på den nya energimarknaden.

Läs mer om elbranschens omställning 

 

Mer från Accenture

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Accenture och ej en artikel av Dagens industri

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera