1515
Annons

Anders Sundström: Regeringen hotar gruvnäringen

DEBATT. I januariöverenskommelsen mellan regeringen och stödpartierna ingår en grön skatteväxling på 15 miljarder. Den slår oproportionerligt hårt mot norra Sverige, där både exportnäringen och jobb i glesbygd hotas, skriver Anders Sundström, ordförande i gruvbolaget Kaunis Iron och tidigare näringsminister (S), med flera.

GODTYCKLIGT. Konkurrenskraften för en viktig exportnäring försämras när nedsättningen av gruvindustrins dieselskatt slopas som en del i den gröna skatteväxlingen. Därtill är miljönyttan osäker, skriver artikelförfattarna. På bilden: Anders Sundström.
GODTYCKLIGT. Konkurrenskraften för en viktig exportnäring försämras när nedsättningen av gruvindustrins dieselskatt slopas som en del i den gröna skatteväxlingen. Därtill är miljönyttan osäker, skriver artikelförfattarna. På bilden: Anders Sundström.Foto:Jack Mikrut

Regeringens gröna skatteväxling startar med en kraftig skattehöjning riktad mot tre dagbrottsgruvor norr om polcirkeln. De är basen i den lokala ekonomin. Samtidigt är miljönyttan osäker.

I finansdepartementets förslag som presenterades i förra veckan står tydligt att högre kostnader för metallbrytning ”kan medföra en viss risk för koldioxidläckage, det vill säga att gruvbrytning och därmed utsläpp av koldioxid flyttar till länder som inte är bundna av motsvarande utsläppsrestriktioner”. Därtill tillstår man att ”sysselsättningen i branschen kan påverkas negativt”.

Effekten som man på sikt vill uppnå är en minskning med 0,05 procent av utsläppen i Sverige från en verksamhet som ger betydande exportintäkter.

Vi ser det som ett dråpslag mot ett enskilt företag, en straffskatt på en privat investering som utan offentligt stöd lyckats etablera gruvverksamhet i Pajala, omsätter 1,2 miljarder – allt på export – och därtill sysselsätter 350 personer. Ett tydligt exempel på den glesbygdsutveckling som regeringen, Centerpartiet och Liberalerna i och med Januariöverenskommelsen säger sig stödja, men som hittills försvårats av byråkratiska tillståndsprocesser och myndigheters grundlösa ifrågasättande.

Resultatet blir att förutsättningar för investering i glesbygd försämras och att ett ekosystem av småföretag som är beroende av gruvan i Kaunisvaara hotas.

Vi är inte emot en omställning och elektrifiering av gruvindustrins arbetsfordon. Det har i själva verket pågått sedan många år, drivet av säkerhets- och arbetsmiljöskäl i underjordsgruvor.

Gruvindustrin leder en digitalisering och elektrifiering som nu följs av andra industrier. Men förslaget förefaller sakna insikt om de begränsningar som finns i andra delar av näringen, exempelvis dagbrott i arktiskt klimat med temperaturer kring minus 30 grader och utan nödvändig infrastruktur för elektrifiering.

När berörda företag inte har möjlighet att byta till ett alternativ när skattehöjningen sker, så uteblir den skatteväxling som är själva syftet. Tvärtom, om förändringen leder till de konsekvenser som finansdepartementet varnar för så kommer både arbetstillfällen och skatteintäkter att gå förlorade.

Vi tycker förslaget är ogenomtänkt och orättvist då nedsättningen är kvar för skogs- och jordbruk. Norra Sverige drabbas ensidigt, medan skogs- och jordbruk i främst mellersta och södra Sverige behåller sitt stöd.

Om regeringen anser att gruvnäring är en viktig del av svenskt näringsliv måste man ta ett helhetsgrepp. Långsiktiga omställningar ska möjliggöras av omedelbara insatser, högre miljöskatter som motiveras av offentliga investeringar och en glesbygdspolitik som tar vara på affärsmässiga möjligheter med riktiga jobb.

Staten beslutade redan 2012 satsningar på en förbättrad infrastruktur kring Pajala för att stödja effektiva transporter med höjd säkerhet och betydligt minskade dieselutsläpp som följd.

Denna satsning har inte fullföljts men är den viktigaste insatsen för att snabbt minska utsläpp med bibehållen konkurrenskraft. Infrastrukturpaketet måste genomföras och omedelbara åtgärder vidtas för att förbättra vägstandard genom uträtning och ökad bärighet.

Med beslut som dessa avgör regeringen vilken utveckling man vill se i orter som Gällivare, Svappavaara och Pajala. Låt oss inte gå bakåt, utan gemensamt formulera en väg framåt.

Anders Sundström, ordförande Kaunis Iron 

Per-Erik Lindvall, vd Kaunis Iron 

Patrik Snell, vd och ägare till Snells Entreprenad i Pajala som sköter lastning i gruvan 

Lennart Häggroth, vd och ägare till LTH i Kiruna som sköter trucktransporterna i gruvan 

Boris Lindberg, vd i Gisab från Gällivare som sköter produktionen i anrikningsverket

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera