ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Allan Widman (L): Regeringen kommer att böja sig i försvarsfrågan

  • UPPRUSTNING. På kortare sikt kommer regeringen, när den fogar sig i försvarsberedningens förslag, att hantera de politiska riskerna. Som nog främst består i att rädda det pågående budgetsamarbetet och därmed tills vidare hålla Januariöverenskommelsen vid liv, skriver Allan Widman. Foto: Josefine Stenersen
  • UPPRUSTNING. Som anhängare av svenskt Nato-medlemskap måste nästa etappmål för de borgerliga partierna vara försvarsanslag på minst 2 procent av BNP, skriver Allan Widman, till höger. Foto: Naina Helèn Jåma/TT, Naina Hel n Jåma/TT

DEBATT. Regeringen är oense med C och L om storleken på framtida anslag till försvaret – en fråga som bedömare menar kan hota Januariöverenskommelsen. All logik talar för att regeringen kommer att vika ned sig i den kommande budgetpropositionen, skriver Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman.

Den 10 maj i år höll de borgerliga ledamöterna i försvarsberedningen en presskonferens i riksdagshuset. 

Bakgrunden var att Socialdemokraterna och Miljöpartiet erkänt att finansieringen av beredningens förslag till nytt försvarsbeslut saknade förankring i regeringen. Enighet rådde om beställningen, men inte betalningen.

När regeringen inom kort presenterar den kommande budgetpropositionen finns därför ett stort intresse för hur inriktningen för försvarsanslaget kommer att se ut 2022. 

Till och med 2021 råder bred enighet om hur anslaget ska ökas, men 2022 ska försvarsberedningens nivåhöjningar börja gälla. Alltså de höjningar som regeringen inte kunde ställa sig bakom i våras och som ledde till att försvarsberedningen sprack.

All sakfråge- och spelpolitisk logik talar för att regeringen i budgetpropositionen kommer att vika ned sig i försvarsfrågan.

Givet de höjningar av försvarsanslaget som nu klubbas runt om i Europa och våra närmaste grannländer måste även Sverige visa att vi tar det försämrade säkerhetsläget på allvar. 

Signalerna från omvärlden är entydiga: Den som inte tar ansvar för sin egen säkerhet kan inte räkna med hjälp från andra. Det gäller naturligtvis i än högre grad för länder som likt Sverige hävdar militär alliansfrihet. 

Ändå har Sverige på två årtionden gått från bäst till sämst i Skandinavien, mätt som försvarets andel av ekonomin. Det duger inte.

I dagsläget är försvarsberedningens rapport det enda sammanhållna underlaget för en proposition som finns. Något som också vidimeras av berörda myndigheter. 

Att, som regeringen varit inne på, börja välja och vraka bland rapportens olika förslag skulle leda till obalanser som på sikt blir väsentligt dyrare att rätta till, om det ens går.

Regeringen ser för närvarande den egna försvarspolitiken som en framgång. Löfven I-regeringen lyckades slå in en kil mellan de borgerliga partierna i det förra försvarsbeslutet 2015. Och försvarsminister Peter Hultqvist har med begränsade medel skickligt marknadsfört Socialdemokraterna som ett genuint försvarsvänligt parti. Något hans personliga popularitet också är ett kvitto på.

Borgerlighetens enade front på presskonferensen i maj måste mot den bakgrunden ha varit en veritabel mardröm för statsministern.  

Alliansen mellan M, C, L och KD bildades just vid tiden för försvarsbeslutet 2004. Då bröt C upp från ett långvarigt försvarssamarbete med S. Strax därefter kunde Alliansen ta regeringsmakten. Det är rimligen inte något som Socialdemokraterna vill se i repris. 

Därtill vet man också att det i riksdagen genom Sverigedemokraterna finns en stabil majoritet för försvarsberedningens förslag.

När regeringen nu ska göra en avvägning mellan kostnaderna för nästa försvarsbeslut å ena sidan, och de politiska risker som följer av att avstå å den andra, torde valet bli enkelt. Det är min fasta övertygelse att försvarsmakten kommer att få de anslag som försvarsberedningen föreslagit.

Det bör påpekas att de borgerliga partierna på längre sikt inte kommer att nöja sig inte med det anslag på 1,5 procent av BNP som försvarsberedningen föreslagit fram till 2025. För även om dessa höjningar är procentuellt stora räcker inte pengarna särskilt långt. 

Visserligen leder de till viss kvantitativ ökning på armésidan, men i övrigt räcker de i princip bara till ett vidmakthållande av det som finns eller redan är beslutat. 

Som anhängare av ett svenskt medlemskap i Nato måste nästa etappmål för de borgerliga partierna vara minst 2 procent av BNP.

På kortare sikt kommer regeringen, när den fogar sig i försvarsberedningens förslag, att hantera de politiska riskerna. Som nog främst består i att rädda det pågående budgetsamarbetet och därmed tills vidare hålla Januariöverenskommelsen vid liv.

Allan Widman, försvarspolitisk talesperson Liberalerna

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer