Spionage är inte längre en kvarleva från kalla kriget, där militära anläggningar fotograferades, myndighetspersonal rekryterades och utrikes- och säkerhetspolitisk information stals av andra stater. I stället är målet industrispionage, som i högre grad handlar om att skaffa sig uppgifter som har ett kommersiellt eller forskningsmässigt värde – och som även kan användas i den globala konkurrensen. Och alla är sårbara.

Scania/Volvo-fallet, där den 47-årige mannen i februari 2019 blev anhållen under ett möte med en rysk underrättelseofficer på en restaurang i Stockholm, är dessvärre inte en engångsföreteelse.

Mönstret upprepas i andra skandinaviska länder, där företagsanställda har avslöjats med att under en period och vid upprepade tillfällen ha träffat en rysk underrättelseagent och lämnat ut känsliga uppgifter i utbyte mot betalning.

I Danmark blev en rysk kemiingenjör i maj 2021 dömd till tre års fängelse för att ha vidaresålt forskningsresultat till en person från en rysk underrättelsetjänst. Den ryska medborgaren var i ett antal år anställd på Danmarks Tekniske Universitet (DTU) och senare på företaget Serenergy. Serenergy är en pionjär inom upparbetning av grön vätgas och bränsleceller. Bränslecellerna omvandlar vätgas till elektrisk energi för en fossilfri energiteknik.

Även i Norge blev en 50-årig man i augusti 2020 åtalad för spionage efter att ha blivit arresterad på en restaurang i Oslo tillsammans med en rysk diplomat. Mannen var anställd på olje- och gasavdelningen i DNV GL, som bland annat testar och kontrollerar kvaliteten på utrustning i olje- och gasindustrin samt i den maritima industrin.

Dessa fall visar på ett ökat hot från industrispionage och att statliga aktörer i stigande grad är involverade. Under de senaste årtiondena har underrättelse- och säkerhetstjänster – med goda skäl – fokuserat på terroristhotet från icke-statliga aktörer, och även om underrättelse- och säkerhetstjänsterna i offentliga rapporter pekar på behovet av att stärka kontraspionageinsatserna är frågan om vi i de skandinaviska länderna är tillräckligt rustade för att möta utmaningarna?

Tyvärr är den traditionella synen att spionage är något som underrättelse- och säkerhetstjänsterna tar hand om, men om vi följer detta resonemang är det lite som att säga att det är polisens uppgift att förhindra inbrott och att man därför inte behöver låsa dörren för att hålla tjuven borta.

Med andra ord måste alla delar av samhället – även företag och forskningsinstitutioner – erkänna och förhålla sig till hotet. Globala resurser måste naturligtvis nyttjas och vi ska vara öppna för att samarbeta över landsgränser, vilket också omfattar att attrahera kompetenser från utlandet. Men det finns en annan sida av myntet som kräver uppmärksamhet om vi ska kunna undvika att främmande makter får oberättigad tillgång till och kan utnyttja industriella konkurrensfördelar och framtidsorienterade forskningsresultat.

Företag och forskningsinstitutioner måste därför öka medvetenheten om att de kan vara ett potentiellt mål för spionage.

Bra spionage är oftast det som offret inte inser har ägt rum. Spionagehotet är särskilt kopplat till länder som Ryssland, Kina och Iran, men man får inte vara naiv gällande det faktum att traditionellt vänligt sinnade länder också har ett intresse att ta till sig de nya möjligheter som globalisering och digitalisering innebär. Och då talar vi om länder med avancerade resurser som har både vilja och förmåga att få tillgång till sekretessbelagda uppgifter.

Det är fråga om en extrem maktobalans när statliga aktörer i allt större utsträckning är involverade i industrispionage. Men ökad medvetenhet om hotet skapar även möjligheter för ökad motståndskraft, och här är kunskapen om motåtgärder helt central.

Lika självklart som det är för en verksamhet att ha en god överblick över sina kritiska tillgångar, lika naturligt bör det vara att ha en överblick över de åtgärder som skyddar dessa tillgångar.

Under de senaste åren har jag sett flera exempel på hur bristande kunskap, ofta ackompanjerat av en viss grad av beröringsångest, bidrar till en ökad exponering för industrispionage. Till exempel kan bakgrundskontroller vid rekrytering av personal och forskare vara en bra långsiktig försäkring, särskilt om det kombineras med satsningar som syftar till att bygga upp och upprätthålla en sund säkerhetskultur.

Det innebär inte att alla ska mötas med misstänksamhet eller att man inte kan samarbeta med till exempel Ryssland eller Kina. Men företag bör ha tydliga ramverk och rutiner på plats, liksom man måste vara rustad till att genomföra ytterligare utredningar om något verkar ovanligt eller misstänkt.

Samtidigt måste man i den offentliga debatten ha modet att adressera och artikulera de utmaningar och sårbarheter som existerar när det kommer till industrispionage. Det ska vara möjligt att kunna tala öppet om spionagehotet från specifika länder utan rädsla för att förnärma någon.

Därför har både företag och politiker ett medansvar i debatten. Ju friare och öppnare samhällsdebatten om utmaningarna från industrispionage är, desto lättare är det att skapa en ökad medvetenhet om dessa utmaningar och få alla – även företag – till att dela ansvaret för att förebygga och bekämpa industrispionage.

Jacob Scharf

Direktör för CERTA Intelligence & Security, var tidigare generaldirektör för Politiets Efterretningstjeneste (PET) i Danmark 2007–2014