1515
Annons

Agneta Broberg: 67-årsregeln är diskriminerande

DEBATT. En uppgörelse om höjd pensionsålder tycks vara nära förestående. I anslutning till detta talas också om att höja 67-årsregeln i Lagen om anställningsskydd, Las, från 67 till 69 år. Men att enbart höja åldern i Las innebär fortfarande att en av staten sanktionerad diskriminering tillåts fortsätta, utan hållbara skäl. För att stoppa diskrimineringen måste regeln, i sin nuvarande utformning, slopas.

 

 

Agneta Broberg.
Agneta Broberg.Bild:Tomas Gunnarsson

Det talas alltså både om en höjning av den ålder då den enskilde kan börja ta ut pension, och den åldersgräns i Las som möjliggör för arbetsgivaren att säga upp en anställd utan saklig grund. För mig som diskrimineringsombudsman är det den senare som är problematisk. 67-årsregeln kom från början till som en möjlighet för arbetsgivare att avsluta en anställning utan att behöva hänvisa till bristande prestationer. Att säga upp en anställd med hänvisning till den uppnådda åldern ansågs alltså som ett mer värdigt slut på arbetslivet.

Jag har många gånger påpekat att 67-årsregeln är diskriminerande, men det betyder inte att den är förbjuden eftersom EU:s rättsordning tillåter undantag från förbudet om skälen är tillräckligt starka. EU-domstolen konstaterade i ett mål 2011 (Hörnfeldt mot Posten Meddelande AB, C-141/11) att regeln var tillåten och att Sverige utan hinder av förbudet mot åldersdiskriminering kunde fortsätta att använda regeln. De skäl som då anfördes av regeringen var dels det ovan nämnda, alltså att möjliggöra ett värdigt avslut på ett långt arbetsliv, dels att ”tvångspensioneringen” av äldre möjliggjorde för yngre att komma in på arbetsmarknaden.

Både värdighetsargumentet och det sysselsättningspolitiska argumentet brister i grunden. Forskning har visat att det i mångt och mycket är en myt att pensioneringar ger fler unga jobb.

Anders Forslund, professor i nationalekonomi, har i en analys för SNS konstaterat att fler äldre på arbetsmarknaden inte utgör ett hot mot ungdomars möjlighet att få arbete. Idén att det går att pensionera bort ungdomsarbetslösheten bygger alltså på felaktiga antaganden.

Och bland annat genom anmälningar till DO vet vi att det kan upplevas som minst lika kränkande att inte bli bedömd som den individ man är utan att bli av med sitt arbete enbart för att man uppnått en viss ålder.

67-årsregeln måste alltså avskaffas, och att enbart höja åldersgränsen löser inte problemet med regelns diskriminerande utformning. Att införa en höjd åldersgräns innebär enbart att man skjuter problemet framför sig.

Grunden för arbetsgivares möjlighet att säga upp arbetstagare på grund av ålder ska bygga på individens prestationer. Att bli uppsagd för sin ålder är inget annat än diskriminering.


Agneta Broberg, diskrimineringsombudsman

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.


Debatt: Skydda reallönerna genom revalvering

Den ökade inflationen skapar ett svårhanterligt utgångsläge för årets avtalsrörelse och för den ekonomiska politiken. Risken för upprepning av gångna tiders pris- och lönespiraler kombinerade med låg tillväxt är oroande. Med kloka åtgärder från Riksbank, politiker och arbetsmarknadens parter borde ett sådant förlopp dock kunna undvikas, skriver ekonomen och författaren Sven Hegelund.

Foto:Robin Benigh

inflationen både i april och maj var klart högre än Riksbanken hade räknat medSedan mitten av 1990-talet har västvärldens ekonomier levererat låg inflation och stigande reallöner. Inflationen höll sig kring 2 procent per år och real BNP/capita ökade i flertalet länder med runt 1,5 procent per år, reallönerna något mindre. I Sverige var ökningen av både real BNP/capita och reallönerna något högre. 

På våren 2021 började emellertid inflationen ta fart och har nu nått ökningstakter på i storleksordningen 8 procent inom Eurozonen och cirka 7 procent i Sverige. Även om de månatliga prisökningarna sannolikt minskar under hösten kan den genomsnittliga prisökningen mellan 2021 och 2022 väntas uppgå till samma storleksordningar. Följden blir kraftigt minskade realinkomster i år. 

Sett i backspegeln borde centralbanker och regeringar ha reagerat på den stigande inflationen i tid. Innan inflationen biter sig fast finns det dock fortfarande möjlighet för Sverige att mota Olle i grind genom att avskärma oss från den betydande del av inflationen som kommer utifrån. Det kan ske genom att Riksbanken i närtid höjer räntan till en nivå som förstärker kronkursen mot i första hand euron och pundet. Då minskar prisökningen i svenska kronor i motsvarande grad. 

Söker man däremot kompensation för inflationen genom kraftigt höjda inhemska löner så höjs kostnaderna i näringslivet och stängs möjligheterna att avskärma oss från den internationella inflationen. Fortsatt hög inflation och låg tillväxt kan bli följden.  

Orsakerna till den ökade inflationen är i huvudsak två.

För det första gjordes stora insatser för att mildra de ekonomiska effekterna av Coronapandemin, genom stöd till efterfrågan i form av både finans- och penningpolitiska åtgärder, det senare inte minst genom så kallad Quantitative Easing (ökning av penningmängden). Utbudssidan i ekonomierna, som skadats av pandemins nedstängningar och brutna leveranskedjor, stöddes också genom åtgärder för att underlätta för företagen att behålla arbetskraften. Stödinsatserna mildrade pandemins ekonomiska effekter, men vägen ut ur krisen karakteriserades överallt av en snabbare ökning av efterfrågan än av utbudet, vilket kom att bli inflationsdrivande. Sett med efterklokhetens visdom var doseringen av efterfrågestimulanser under krisen för stor.

För det andra har utbudsbegränsningar för olja, såväl före som i synnerhet efter den ryska invasionen av Ukraina, och för jordbruksprodukter och andra råvaror som följd av invasionen, resulterat i ytterligare internationella inflationsimpulser.  

Det efterfrågeöverskott som beror på överstimulans av efterfrågan i Sverige minskar delvis ”av sig självt” genom de minskade realinkomsterna och utgör inte ett mer långsiktigt problem såvida inte den ökade inflationen leder till följdeffekter i form av kompenserande pris- och löneökningar i övriga delar av ekonomin. För att motverka detta behöver vi en något stramare inhemsk politik. Från den, förmodligen betydligt större del av inflationen, som beror på ökade internationella priser kan vi avskärma oss. 

Förutsättningarna för den ekonomiska politiken de närmaste åren skiljer sig i hög grad mellan Sverige och övriga västvärlden genom att de offentliga finanserna är i mycket bättre skick här än där. 

Finanskrisen och Coronakrisen har lett till stora offentliga underskott och en kraftig ökning av de offentliga skulderna i många länder, mellan 2007 och 2020 och som andelar av BNP från 66 till 100 procent inom Eurozonen, från 42 till 105 procent i Storbritannien, från 65 till 134 procent i USA och från 173 till 254 procent i Japan. Sveriges utveckling gick i detta avseende i motsatt riktning, delvis för att finanskrisen drabbade Sverige mindre hårt än övriga västvärlden och för att Sveriges hantering av Coronakrisen ledde till mindre ekonomiska påfrestningar än på andra håll, men framför allt på grund av stram finanspolitik. Här har de offentliga skulderna minskat, brutto från 70 till 40 procent av BNP och netto från 50 till cirka 5 procent mellan 1995 och 2020. 

Att svara på inflationsökningen på traditionellt sätt, genom kraftiga räntehöjningar, skulle i de högt skuldsatta länderna leda till kraftiga ökningar av ränteutgifterna för dessa skulder och av de totala offentliga utgifterna. För Eurozonen handlar det om en utgiftsökning med cirka en BNP-procent för varje procentenhet som räntorna höjs. Följden kan bli, först en åtstramning som följd av räntehöjningarna, därefter krav på en kraftig reducering av de offentliga utgifterna, som om den genomförs förmodligen skulle leda till en rejäl recession, om inte till en ytterligare runda av ohållbar offentlig skuldökning. 

En viss åtstramning av penningpolitiken är, givet de nuvarande låga räntenivåerna, oundviklig överallt för att minska incitamenten till lånefinansierad konsumtion. En rationell politik i de högt skuldsatta ekonomierna borde emellertid innebära så låga räntehöjningar som möjligt, samtidigt som finanspolitiken borde stramas åt för att bidra till att begränsa inflationen och därutöver till att minska skuldproblematiken långsiktigt. Eurozonen och Storbritannien borde de närmaste åren koordinera penning- och finanspolitiska åtgärder i en utsträckning som inte varit nödvändig de senaste decennierna och som inte förutsetts i åtminstone Eurozonens ekonomisk-politiska regelverk.

Sveriges utgångsläge ger oss möjlighet till en annan mix av åtgärder. Här möter det inga hinder att använda räntevapnet för att bekämpa inflationen. Tvärtom finns det all anledning för Riksbanken att snabbt höja räntorna. Givet att ränteökningarna utomlands torde bli måttliga finns det goda utsikter till att Riksbankens räntehöjningar leder till att kronan stärks, åtminstone gentemot euron och pundet, med resultat att de internationella prisimpulserna begränsas. Räntehöjningarna skulle även leda till en viss ytterligare dämpning av den inhemska efterfrågan, något som dock skulle mildras, dels av hushållens ränteavdrag vid beskattningen, dels genom att finanspolitiken bör vara relativt lätt. 

Det finns enligt min mening ingen anledning att fortsätta att minska statsskulden ytterligare från dagens låga nivå, givet de stora offentliga utgiftsbehov som finns, bland annat för att förstärka försvaret. Årliga offentliga underskott på 1,5 procent av BNP skulle leda till att den offentliga skuldkvoten på 40 procent förblir oförändrad vid 2 procents real tillväxt och 2 procents inflation.

Jag är, i ett mer långsiktigt perspektiv, för att Sverige byter kronan mot euron och att ränteavdragen i skattesystemet minskas. Men i detta läge ger den egna valutan och avdragen utrymme för en avvikande politik, som skulle underlätta hanteringen av det omedelbara inflationsproblemet och förbättra tillväxtförutsättningarna på längre sikt. 

Den ökade globala inflationen är ytterst en följd, dels av att världens inkomster under en period överstigit världens produktion, dels av att producentländerna av olja och andra råvaror begränsat utbudet och höjt priserna, en form av ”beskattning” av världens konsumenter. För ingen av dessa effekter kan vi kompensera oss, men vi kan hantera effekterna på ett rimligt sätt ur både tillväxt- och fördelningssynpunkt. Fördelningsmässigt drabbar de negativa realinkomsterna 2022 i första hand löntagare, pensionärer med flera grupper, medan den ökade inflationen ökat vinsterna i företagen. En revalvering skulle sänka företagens vinstnivåer och öka inkomsternas köpkraft, samtidigt som den skulle förhindra att en löne- och prisspiral tar fart.  

Sven Hegelund 

F.d. statssekreterare i finansdepartementet och tidigare ekonom på LO och TCO. Författare till boken ”Intressanta tider. Ekonomi och Geopolitik i det 21:a århundradet”. 


Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?