ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

Äganderätten lika viktig på stranden som i skogen

  • GÖR OM. Direktiven till utredningen ger intryck av en vilja att verkligen reformera strandskyddet. Den stora bristen är att det inte ingår i utredarens uppdrag att beakta äganderättsaspekter, skriver Mats Ringborg och Bengt Holmgren. Foto: JOEY ABRAIT, Amanda Lindgren

DEBATT. Staten kan inte ha en syn på äganderätten i skogen och en annan för strandnära mark. Nu krävs ett tilläggsdirektiv till strandskyddsutredningen som formaliserar samma principer som finns i direktiven till den nytillsatta skogsutredningen, skriver Mats Ringborg och Bengt Holmgren från Nätverket Rätt Strandskydd.

Många har under lång tid ifrågasatt strandskyddets effektivitet, ändamålsenlighet och rimlighet.

Det är därför glädjande att regeringen nu har tillsatt en utredning om översyn av strandskyddet, och att man i direktiven konstaterat att strandskyddet måste göras om ”i grunden” (Dir. 2019:41).

I direktiven poängteras på flera ställen vikten av att strandskyddet upplevs som legitimt.

Det konstateras mycket riktigt i direktiven att ”strandskyddets legitimitet beror till en del på i vilken utsträckning markägare uppfattar skyddet som motiverat utifrån de inskränkningar som strandskyddets syften innebär, och att regelverket tillämpas rättvist samt på hur allmänheten uppfattar tillämpningen utifrån strandskyddets syften”.

Det anmärkningsvärda är att detta är det enda som sägs om äganderätt i direktiven.

Detta kan knappast bero på ett förbiseende. I värsta fall har det funnits intressenter som aktivt har verkat för att frågan inte ska tas upp.

Agerandet blir desto märkligare om man beaktar vad regeringen säger om äganderätt och ersättning till markägare i den nyligen tillsatta utredningen om ”Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och naturvård i skogen” (Dir. 2019:46).

Regeringens uttalanden i de två utredningsdirektiven är uppenbarligen inte koordinerade.

I direktiven till utredningen om skogen framhåller regeringen att ”syftet med utredningen är att värna och stärka den privata äganderätten till skogen genom att stärka rättssäkerheten för markägare och företag, och säkerställa att markägare får ekonomisk kompensation för inskränkningar i ägande- och brukanderätten i den uträckning de har rätt till”.

Dessutom konstateras att ”inskränkningar i äganderätten till mark måste vara förenliga med proportionalitetsprincipen”, att ”ersättning ska lämnas enligt principerna i grundlagen” och att ”rättssäkerheten ska stärkas för markägare och företag.”

Staten kan inte ha en inställning till äganderätten i skogen och en annan till äganderätten till strandnära mark. Men det är just detta man har gett uttryck för genom att frågan behandlas så olika i de två direktiven. Det är ju samma typ av inskränkningar i äganderätten det handlar om. Äganderätten för fastighetsägare längs våra stränder är inte mindre viktig än äganderätten för skogsägare.

Slutsatsen är att den särskilda utredaren av strandskyddet i dessa frågor måste vägledas av de uttalanden och principer som återfinns i direktiven till utredningen om skogen. Detta bör formaliseras i tilläggsdirektiv.

Utredaren måste beakta att lagstiftningen för den enskilde fastighetsägaren innebär förlorad rådighet över egendom och förlorade möjligheter att nyttja den genom att till exempel anlägga en brygga, placera ut en bänk, och så vidare. Om inte sly röjs och träd fälls minskar tillgängligheten.

Rätten till ostört privatliv måste beaktas. Regeringsformen föreskriver att ”den som genom expropriation eller något annat sådant förfogade tvingas avstå från sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten”. Inskränkningarna i den enskildes rätt att råda över sin egendom leder till förmögenhetsförluster som staten inte kompenserar.

I direktiven om strandskyddet noteras att ”ägaren av den fastighet som omfattades av ett sådant strandskyddsförordnande hade fram till 1973 rätt till ersättning under vissa förutsättningar”. Man frågar sig vad det är som har förändrats sedan dess.

Kommittén som har tillsatts för att utreda skogen har fått i uppdrag att lämna förslag som ska ”säkerställa att markägare får ersättning för inskränkningar i ägande- och brukanderätten i den utsträckning de har rätt till”.

Samma uppdrag borde ha getts till den särskilda utredaren av strandskyddet. Det är angeläget att de två utredningarna samråder i denna fråga, liksom om hur äganderätten ska stärkas i största allmänhet. Självklart är ersättningsfrågan av stor betydelse för om statens inskränkningar ska uppfattas som legitima.

Utredaren har fått i uppdrag att utvärdera den nuvarande strandskyddslagstiftningen med avseende på hur ändamålsenlig, effektiv och legitim dess tillämpning är i olika delar av Sverige.

En grundläggande fråga som utredaren alltså måste besvara är om det nuvarande byggförbudet innebär större nackdelar i form av negativ påverkan på andra samhällsintressen än fördelar för en tänkt allmänhet och för djur och natur.

Utredaren måste alltså analysera till exempel i vilken utsträckning förbudslagstiftningen har bidragit till att målen för strandskyddet har uppnåtts. En fråga som måste besvaras är i vilken utsträckning allmänheten har dragit nytta av de möjligheter att beträda privatägda strandområden som byggnadsförbudet anses skapa.

Det finns skäl att anta att ett sådant intresse är marginellt och att förbudet därmed är ett slag i luften, med mycket påtagliga nackdelar för markägarna.

En fråga som utredaren mot denna bakgrund borde titta på är om inte strandskyddet kan differentieras så att privat ägda strandområden undantas, och att en reglering i stället sker i samband med bygglov. Någon form av byggförbud, inklusive dispensmöjligheter, skulle fortsatt gälla för mark som ägs av stat eller kommun eller som utgörs av allmänningar.

Egendomsskyddet talar starkt för en sådan modell, som ligger i linje med huvuduppdraget i utredningen om skogen, nämligen att stärka äganderätten.

Direktiven till utredningen ger intryck av en vilja att verkligen reformera strandskyddet så att det görs effektivt, rättssäkert, ändamålsenligt, legitimt och rimligt. Den stora bristen är att det inte ingår i utredarens uppdrag att beakta äganderättsaspekter, inklusive ersättningsfrågan. Om inte detta görs kommer slutresultatet inte att uppfattas som legitimt.

Mats Ringborg och Bengt Holmgren, Nätverket Rätt Strandskydd

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies