När nyliberala dogmer som sedan länge borde vara kastade på historiens sophög i stället får styra svensk politik och förvaltning, då blir det ofta kaos.
Det är precis det som nu sker med Arbetsförmedlingen. Januarikamraterna – regeringen med S och Mp, med Centerpartiet och Liberalerna som förvirrade vägvisare – skyfflar runt ansvaret utan att vilja kännas vid sina egna handlingar och positioner.
Å ena sidan är allt M- och KD-budgetens fel, trots att 73-punktsgänget kunde ha lagt tillbaka bortdragna pengar i sin vårändringsbudget. Å andra sidan är det generaldirektörens fel. Och nu verkar det bli kommunernas fel.
Minst ansvar av alla tar huvudarkitekten bakom hela ödeläggelsen, Centerpartiets Martin Ådahl, som ser det som sin uppgift att nedsänka verklighetsoberoende ekonomiska teorier till den trista verklighet där handläggare och arbetslösa envisas med att vara människor av kött och blod.
De exempel från verkligheten som Ådahl lite motvilligt lyfter fram till stöd för de servettskisser som nu har blivit regeringspolitik, är hämtade från länder med helt andra system för arbetsmarknaden (England, Australien). Men också där dras systemen med stora bekymmer när arbetslösa gjorts till en handelsvara i enlighet med nyliberala principer.
Politisk ideologi styr nu hela omstöpningen av Arbetsförmedlingen. Forskning, erfarenhet och insikter om konsekvenserna tycks inte bita på upphovsmannen. Att de borgerliga redan under Reinfeldt-åren prövat ett liknande system med katastrofala följder, verkar inte avskräcka från att driva igenom experimentet i full skala.
Alla problem som påtalas ska få sin lösning genom marknadsmekanismer och olika former av ”kontrollsystem”, som riskerar bli groteskt dyra och byråkratiska.
Bristerna hos Arbetsförmedlingen har varit många. Ironiskt nog har många av dem skapats av politisk klåfingrighet, detaljstyrning och den politiska viljan att bygga kontrollsystem i stället för att lägga all kraft på att få människor in i arbete.
Nu används dessa brister som förevändning för att också slå sönder välbeprövat arbete med goda resultat och stöd i forskning. Professionella handläggare kastas bort som om deras arbete och resultat inte hade något värde alls.
Martin Ådahl har bestämt sig. Oavsett vad priset blir så ska hans nyliberala tankegods förverkligas. Normalt beredningsarbete verkar inte styra arbetet. Hans partikamrater och andra försöker få honom att förstå att kommersiella bolag kanske inte är så intresserade av att etablera sig i kommuner i lands- och glesbygd.
Det är de arbetslösa, särskilt de som står långt från arbetsmarknaden, som kommer i kläm när arbetsförmedlingens olika insatser dras in. Men också kommunerna, vars kostnader för försörjningsstöd kan väntas öka kraftigt. I Malmö räknar man exempelvis med ökade kostnader på 140 miljoner kronor.
Människor ska alltså tvingas bort från arbetsmarknadspolitiska insatser och statliga försäkringssystem, för att i stället tvingas in i behovsprövade stöd på lägsta nivå. I Sandviken beräknas hundratals färre få stöd och hjälp av kommunen och Arbetsförmedlingen.
Drygt 130 av landets lokala kontor försvinner, ett stort antal redan denna höst. Men inte heller det vill Ådahl ta ansvar för, trots att det är hans parti som förhandlat den budget som styr myndigheten.
I nuläget verkar Martin Ådahl och Liberalernas Gulan Avci slåss om hur kommunerna likväl ska påföras ansvar när arbetsförmedlingens insatser försvinner. Dogmen om att ett LOV-system ska införas kvarstår. Nu verkar det innebära att kommunerna i så fall måste bilda bolag som ska konkurrera med de privata om statens pengar för insatser för arbetslösa.
Insyn, transparens, att det är skattemedel vi pratar om, verkar ingen av dem bry sig om. Privatiseringen är det centrala.
Detta är en nationell skandal. Ansvarskänslan och samhällsanalysen väger lätt när man som Martin Ådahl har bepansrat sig bakom de nyliberala dogmerna.
Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson (V)
Ali Esbati, arbetsmarknadspolitisk talesperson (V)
