När den tekniska utvecklingen går framåt förändras industriföretagens förutsättningar och kompetensbehov. Beräkningar från World Economic Forum visar att minst hälften av alla som arbetar i industrin behöver fortbildning för att fullt ut kunna utnyttja den industriella digitaliseringens möjligheter. Men för bara ett halvår sedan var en massiv fortbildningsinsats omöjlig, industrin gick på högvarv. I dag är läget dramatiskt annorlunda.

Coronakrisen har öppnat upp en värdefull möjlighet för industriföretagen att fortbilda sina medarbetare. Det är viktigt att poängtera att detta är något annat än den kompetensutveckling som företagen arbetar med löpande. De flesta medarbetarna behöver från en månad upp till ett år av högskolestudier. Totalt motsvarar fortbildningsbehovet i industrin 150.000 helårsutbildningar. Som jämförelse genomför Chalmers, KTH och Luleå Tekniska Universitet sammanlagt varje år drygt 25.000 helårsutbildningar.

Samtidigt som delar av industrin står stilla har svenska universitet och högskolor blixtsnabbt ställt om hela sitt utbud så att all utbildning genomförs på distans. Vi befinner oss just nu i ett unikt läge där industrins medarbetare kan lägga stor del av sin tid på fortbildning samtidigt som universiteten ställt om sina utbildningar på ett sätt som gör att de snabbt går att skala upp för nya målgrupper.

Erfarenheter från Vinnovas strategiska innovationsprogram Produktion 2030 visar att ett modulbaserat kursutbud är en nyckel för att snabbt skala upp och skräddarsy kunskapsspridning för olika målgrupper och behov – parallellt för yrkesverksamma och grundutbildningens studenter. Det kan handla om utbildningsmoduler för 5g i tillverkning, AI för underhåll av maskiner eller om hur robotar kan samarbeta med människor.

Men så länge lärosätena saknar riktade resurser för att ta hand om de tusentals ingenjörer som behöver fortbildning så kommer begreppet livslångt lärande inte vara annat än ett utbildningspolitiskt buzzword. Nuvarande modell – där staten inte tydligt tar sin del av fortbildningsansvaret – är ett hot mot Sveriges långsiktiga konkurrenskraft, särskilt som vi nu riskerar att gå miste om potentialen i att många medarbetare är korttidspermitterade.

Det kommer snart en tid när samhället sakta men säkert återgår till det normala. Då behöver svenska företag stå rustade med kunskap för att möta den nya globala konkurrensen från de länder som passat på att bygga upp sin styrka under krisen. Vår uppfattning om den långsiktiga potentialen för livslångt lärande i svensk industri är att 100.000 yrkesverksamma årligen behöver genomföra någon form av utbildningsinsats i lärosätenas regi.

Det är lovvärt men otillräckligt att regeringen avser att tydliggöra lärosätenas roll för det livslånga lärandet. Vad som krävs är konkreta uppdrag och rätt förutsättningar till de tekniska lärosäten som har förmågan att snabbt erbjuda individuell fortbildning till yrkesverksamma i industrin. Om det kan integreras med grundutbildningsuppdraget, och fungera som ett modulbaserat kursutbud, står lärosätena beredda.

Lyckas vi med detta så får svensk industri ett kunskapsförsprång när samhället väl startar upp.

Ulrika Lindstrand, ordförande, Sveriges Ingenjörer

Klas Wåhlberg, vd, Teknikföretagen 

Sigbritt Karlsson, rektor, KTH

Stefan Bengtsson, rektor, Chalmers

Birgitta Bergvall-Kåreborn, rektor, Luleå tekniska universitet 

Börje Ekholm, vd, Ericsson

Martin Lundstedt, vd, AB Volvo

Håkan Samuelsson, vd, Volvo Cars

Henrik Henriksson, vd, Scania

Alrik Danielsson, vd, SKF