1515
Annons

Accelerera industrins fortbildning nu

DEBATT. Om Sverige ska stå sig i den globala konkurrensen behöver minst hälften av dem som arbetar i industrin fortbildas. Regeringen bör nu ta chansen att sätta en bra modell för det livslånga lärandet, anser bland andra vd:arna för Ericsson, AB Volvo, Volvo Cars, Scania och SKF.

RUSTA UPP. När många industriarbetare är korttidspermitterade är det ett gyllene tillfälle för fortbildning.
RUSTA UPP. När många industriarbetare är korttidspermitterade är det ett gyllene tillfälle för fortbildning.Foto:Fredrik Sandberg/TT

När den tekniska utvecklingen går framåt förändras industriföretagens förutsättningar och kompetensbehov. Beräkningar från World Economic Forum visar att minst hälften av alla som arbetar i industrin behöver fortbildning för att fullt ut kunna utnyttja den industriella digitaliseringens möjligheter. Men för bara ett halvår sedan var en massiv fortbildningsinsats omöjlig, industrin gick på högvarv. I dag är läget dramatiskt annorlunda.

Coronakrisen har öppnat upp en värdefull möjlighet för industriföretagen att fortbilda sina medarbetare. Det är viktigt att poängtera att detta är något annat än den kompetensutveckling som företagen arbetar med löpande. De flesta medarbetarna behöver från en månad upp till ett år av högskolestudier. Totalt motsvarar fortbildningsbehovet i industrin 150.000 helårsutbildningar. Som jämförelse genomför Chalmers, KTH och Luleå Tekniska Universitet sammanlagt varje år drygt 25.000 helårsutbildningar.

Samtidigt som delar av industrin står stilla har svenska universitet och högskolor blixtsnabbt ställt om hela sitt utbud så att all utbildning genomförs på distans. Vi befinner oss just nu i ett unikt läge där industrins medarbetare kan lägga stor del av sin tid på fortbildning samtidigt som universiteten ställt om sina utbildningar på ett sätt som gör att de snabbt går att skala upp för nya målgrupper.

Erfarenheter från Vinnovas strategiska innovationsprogram Produktion 2030 visar att ett modulbaserat kursutbud är en nyckel för att snabbt skala upp och skräddarsy kunskapsspridning för olika målgrupper och behov – parallellt för yrkesverksamma och grundutbildningens studenter. Det kan handla om utbildningsmoduler för 5g i tillverkning, AI för underhåll av maskiner eller om hur robotar kan samarbeta med människor.

Men så länge lärosätena saknar riktade resurser för att ta hand om de tusentals ingenjörer som behöver fortbildning så kommer begreppet livslångt lärande inte vara annat än ett utbildningspolitiskt buzzword. Nuvarande modell – där staten inte tydligt tar sin del av fortbildningsansvaret – är ett hot mot Sveriges långsiktiga konkurrenskraft, särskilt som vi nu riskerar att gå miste om potentialen i att många medarbetare är korttidspermitterade.

Det kommer snart en tid när samhället sakta men säkert återgår till det normala. Då behöver svenska företag stå rustade med kunskap för att möta den nya globala konkurrensen från de länder som passat på att bygga upp sin styrka under krisen. Vår uppfattning om den långsiktiga potentialen för livslångt lärande i svensk industri är att 100.000 yrkesverksamma årligen behöver genomföra någon form av utbildningsinsats i lärosätenas regi.

Det är lovvärt men otillräckligt att regeringen avser att tydliggöra lärosätenas roll för det livslånga lärandet. Vad som krävs är konkreta uppdrag och rätt förutsättningar till de tekniska lärosäten som har förmågan att snabbt erbjuda individuell fortbildning till yrkesverksamma i industrin. Om det kan integreras med grundutbildningsuppdraget, och fungera som ett modulbaserat kursutbud, står lärosätena beredda.

Lyckas vi med detta så får svensk industri ett kunskapsförsprång när samhället väl startar upp.

Ulrika Lindstrand, ordförande, Sveriges Ingenjörer

Klas Wåhlberg, vd, Teknikföretagen 

Sigbritt Karlsson, rektor, KTH

Stefan Bengtsson, rektor, Chalmers

Birgitta Bergvall-Kåreborn, rektor, Luleå tekniska universitet 

Börje Ekholm, vd, Ericsson

Martin Lundstedt, vd, AB Volvo

Håkan Samuelsson, vd, Volvo Cars

Henrik Henriksson, vd, Scania

Alrik Danielsson, vd, SKF

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Debatt: Samhällskrisen och kollapsen

BERGSLAGEN. I Sveriges övergivna bruksorter kan man följa vårt lands ekonomiska utveckling. Ekonomhistorikern och författaren Jan Jörnmark har rest till det djupaste Bergslagen. Detta är den fjärde och avslutande delen av Di Debatts sommarföljetong.

Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.
Hällefors har en typisk bruksbygdskärna. Trasiga affärshus från femtiotalet.Foto:Jan Jörnmark
Tomma gräsytor efter rivningar.
Tomma gräsytor efter rivningar.Foto:Jan Jörnmark
I Nykroppa och Lesjöfors kämpar Filipstads kommun med samma krympning.Foto:Jan Jörnmark
Det är orter där två tredjedelar av befolkningen är borta.Foto:Jan Jörnmark
Till och med gatorna försvinner.
N4-6…nästan all samhällsservice har flyttat någon annanstans.Foto:Jan Jörnmark
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.
Den 21 februari 1982 spelade Lesjöfors sin sista allsvenska match här. Nu är även Stålvallen nedlagd.

Trots att arbetsmarknaden var relativt stabil i Bergslagskommunerna ända fram till 1990 hade befolkningen redan börjat minska, och de som fanns kvar i samhällena var i allt högre grad pensionärer. Förklaringen var att mobiliteten hade ökat med bilismens genombrott, vilket skapade möjligheter till en stabilt ökad pendling. Från det att det finns utbildningsstatistik är det också tydligt att det är de med högst utbildning som flyttar först. Den utvecklingen är uppenbart knuten till att en mycket kraftfull omstrukturering av näringslivet började under åttiotalet när den ökade konkurrensen tillsammans med den liberaliserade kapitalmarknaden satte igång en snabb omstruktureringsprocess där bruksföretagen köptes upp och fusionerades. Det ledde sedan till att mängder av mindre orter förlorade huvudkontor och forskningsenheter. Från det att detaljerad statistik blir tillgänglig under 1970- och 80-talen ser man att de som framför allt lämnar är invånarna med högre utbildning och inkomster. 

 

Utvecklingen var uppenbart ett resultat av att orterna i sig efterhand upplevdes som alltmer oattraktiva. Det begränsade utbudet av karriär- och utbildningsmöjligheter, kultur, nöjen och för den delen attraktiva bostäder måste varit orsaken till att yngre människor började flytta från glesbygden redan innan arbetsmarknaderna vek. Men det innebar självklart också att förutsättningarna för nyföretagande som kunde skapa innovativa och expansiva bolag blev allt mindre. I sin tur betydde det att beroendet av enstaka traditionella storföretag och den offentliga sektorn blev allt större under decennierna fram till den stora industrikrisen i början av nittiotalet. Samhällena blev struktursvaga innan industrin blev det. Sättet som bruksorterna var byggda på uppfyllde inte de krav yngre människor ställde när näringslivet internationaliserades samtidigt som urbaniseringen sköt fart. 

Foto:Jan Jörnmark

När sedan nittiotalskrisen kom blev resultatet förödande. Utflyttningen som redan tidigare varit betydande, accelererade när arbetstillfällena minskade på ett katastrofalt sätt. I Hällefors och Filipstad försvann mellan en fjärdedel och en femtedel av alla arbeten under loppet av bara tre år. Men utvecklingen såg likadan ut i långt mer än hundra industridominerade glesbygdskommuner runt om i landet.

Foto:Jan Jörnmark

Men eftersom befolkningen minskade ännu mer än antalet arbetstillfällen var det alldeles uppenbart en kombinerad industri- och samhällsbyggnadskris man drabbades av. En tydlig del av problemen var att samhällena kom att domineras av stora mängder tomma bostäder och starkt pressade prisnivåer. De låga priserna ledde till att underhållet eftersattes. De trasiga fönstren och flagnande husen gjorde själva stadsbilden oattraktiv, vilket blev ytterligare ett skäl för yngre människor att flytta. En faktor det absolut inte går att bortse ifrån är att det stora flyktingmottagandet och de svårigheter och språkproblem det skapade i skolorna också skyndade på utflyttningen. 

Det har inte funnits något strukturerat förhållningssätt till hur man skulle hantera vare sig bostadsbeståndet eller resten av samhällsstrukturen i den här förändringen. Den statliga bostadsdelegationen (”bostadsakuten”) som var verksam under andra halvan av nittiotalet bidrog i och för sig till att en del tomma flerfamiljshus försvann, men det genomfördes utan någon övergripande planering för hur krympningen av samhällena skulle göras. Som ett resultat av det ser man i dag spåren av samhällsbyggnadskrisen överallt i form av tomma skolor, industrier, förfallna villor, gamla hoprasade baracker för finska gästarbetare som fortfarande står kvar tillsammans med fuktskadade flerfamiljshus från miljonprogramsårens tid.

Foto:Jan Jörnmark

Allra starkast är nedgången i de nybyggda flerfamiljshusområden som kommit till under miljonprogramsåren och i de centrala delarna av samhällena. Centrumområdenas svaghet berodde på att 1950- och 60-talets byggande skedde i sammanhållna nybyggda hyreshusområden, vilket sedan följdes av villor på 1970- och 80-talen. Det har sedan lett till att ett stort antal av landets kommuner i dag domineras av samhällsbyggnadsmässiga svarta hål, där det tidigare funnits flerfamiljshus områden eller centrumbyggnader.

Samhällenas kärnor är allra hårdast drabbade eftersom bostadspolitiska subventionerna koncentrerades mot flerfamiljshus och villor. De enstaka förändringar som skedde i centrumen berodde på rivningar i samband med att ICA eller Konsumhallar uppfördes. Eftersom befolkningen minskade samtidigt som de som stannade kvar flyttade ut mot villaområden minskade tätheten och köpkraften, vilket gjorde centrumen alltmer struktursvaga. Den negativa utvecklingen har pågått i ett halvsekel, vilket gör att serviceutbudet i en typisk glesbygdskommun i dag består av en eller två butikshallar, ett systembolag och några kebabrestauranger. I övrigt har olika bränder och rivningar gjort att stora ytor i kärnorna blivit stående tomma och i dag används som underutnyttjade jätteparkeringar eller illa underhållna grönytor.

Foto:Jan Jörnmark

Situationen har successivt försämrats, och avvecklandet av banker och statliga institutioner som arbetsförmedlingen, posten, försäkringskassan och polisen har fortsatt att utarma centrumen. Självklart ser man den här negativa utvecklingen och nya centrumplaner skapas kontinuerligt i glesbygdskommunerna. De är nästan alltid inriktade på att skapa nya svagt definierade ”mötesplatser” eller att ”stärka handeln”, men eftersom själva grundproblemet är otätheten och det oattraktiva bostadsbeståndet misslyckas planerna regelmässigt.

Foto:Jan Jörnmark

Hela situationen pekar mot att idén om ett program av samma typ som Stadtumbau Ost borde prövas. Får vi inget sammanhållet program kommer glesbygdskommunerna att riva tusentals lägenheter, men på ett helt osystematiskt sätt. Det kommer att leda till att de oattraktiva hålen i deras samhällen växer, samtidigt som deras kommunalskatter fortsätter att stiga. Det kommer inte att göra dem mer attraktiva som boendeorter.

Foto:Jan Jörnmark

Ett sammanhållet program skulle däremot kunna skapa nya bostäder i existerande orter där markpriserna är låga och handläggningstiderna för detaljplaner kan vara extremt kort. Men det förutsätter sannolikt att en mycket stor andel av de kvarvarande 1950- och 60-talshusen försvinner tillsammans med annan oattraktiv äldre centrumbebyggelse. En möjlig väg framåt skulle kunna vara någon form av mellanstark exploatering av centrala trädgårdsstäder. Det som i vilket fall som helst är uppenbart är att den sammanblandning av misslyckad migrations- och bostadspolitik som Sverige följt sedan nittiotalet nu är omöjlig att fortsätta.

Jan Jörnmark

Ekonomhistoriker och författare

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera