Annons

Låt inte den manliga normen styra framtidens resande

Omställningen mot ett mer hållbart resande har börjat. Men låt oss samtidigt göra det hållbart för alla. Det skriver Vti-forskaren Malin Henriksson i en analys och menar att det är dags att göra upp med de ideal som cementerats genom den traditionella trafikplaneringen i decennier. Mobilitetssatsningar ska inte bara gynna mäns resande – och arbete.

Malin Henriksson är senior forskare på Statens väg- och transportinstitut, Vti.
Malin Henriksson är senior forskare på Statens väg- och transportinstitut, Vti.Foto:VTI

Resande möjliggör ekonomisk aktivitet. En central utgångspunkt för trafikplaneringen har därför varit att utforma ett transportsystem som gör det möjligt att resa till och från jobbet på ett effektivt sätt. Det har lett till en trafikplanering som ofta gynnar bilresande. 

Men miljökrisen innebär att trafikplaneringens huvudprinciper måste omförhandlas. Den privatägda bilen problematiseras. Framförallt bör den slentrianmässiga pendlingen undvikas. Många anser att en delad mobilitet kan vara lösningen – oavsett om det är bil, kollektivtrafik eller cykel som delas. 

När sättet att resa omförhandlas kan det också vara på sin plats att även synen på vad resande är omförhandlas. Om vi inte gör det, är risken stor att nya delningsformer förstärker de skevheter och orättvisor som den traditionella trafikplaneringen har cementerat. 

Män och kvinnor reser nämligen på olika sätt. Det har transportforskare med intresse för genusfrågor uppmärksammat sedan länge. Män som grupp kör mer bil.  Kvinnor går och åker kollektivtrafik mer.  En förklaring till detta är att män generellt har större ekonomiska resurser. 

En annan skillnad är att kvinnor gör fler omsorgsresor. Kvinnor handlar mat och skjutsar eller följer med barn till skola, förskola och fritidsaktiviteter i större utsträckning. Kvinnors resor har därför flera stopp, och kan innefatta flera ärenden.

Som universitetslektorn Ana Gil Solá vid Göteborgs universitet skriver i sin avhandling ”På väg mot jämställda arbetsresor. Vardagens mobilitet i förändring och förhandling” är det en konsekvens av omsorgsresorna att kvinnor oftare än män väljer att arbeta närmare hemmet. Närhet till service, arbete och hem sparar tid – särskilt om man är beroende av kollektivtrafik, cykel eller gång. Om och när samhället blir mer jämställt kommer även fler män göra dessa omsorgsresor .

Komplexa resmönster med flera stopp ställer höga krav på transportsystemet, i synnerhet på kollektivtrafiken. Men eftersom transportsystemet har utformats utifrån synen att resande möjliggör ekonomisk aktivitet har det framför allt planerats för arbetsresor. Med hänvisning till genus- och transportforskning frågar sig den feministiska debattören Caroline Criado Perez retoriskt i sin bok Invisible Women: exposing data bias in a world designed for men, hur kollektivtrafiken skulle designas om omsorgsresorna gavs lika mycket uppmärksamhet som arbetsresorna. 

Kanske kan en styrning mot mer delad mobilitet innebära att transportsystemet bli mer flexibelt och kan anpassas även till mer komplexa resekedjor. Ett exempel på delad mobilitet som har växt fram i Asien och USA och som blivit allt vanligare i europeiska städer är hyrcykelsystem. 

Att möjliggöra hållbar mobilitet för alla är något som ofta framhålls som fördelen med cykeldelning. Men de som som använder de delade cyklarna är i hög uträckning unga, vita män från välbärgade områden. Det beror delvis på att systemleverantörerna satsat på de områden där underlaget av betalande kunder är som störst. Även här har alltså omsorgsresorna glömts bort. 

Oftast erbjuds cyklar enligt principen ”one size fits all”. Cyklar för barn, eller barnsadlar, är sällsynta. I en analys av Oslos ambitiösa cykeldelningssystem, med 244 stationer utspridda över staden, visar forskaren Tanu Priya Uteng och kollegor att främst män använder systemet. En anledning är att cykelstationerna är placerade i anslutning till arbetsplatser där framförallt män arbetar. Kvinnodominerade arbetsplatser däremot inte är lika väl anslutna till systemet. Systemet tar helt enkelt inte hänsyn till genusskillnader. Synen på vad resande är verkar vara intakt. 

När vi nu ställer om till ett mer hållbart resande är det viktigt att det blir hållbart för alla. Det kräver transportlösningar som är inkluderande och tar hänsyn till att resenärer utgör en heterogen grupp av individer som alla vill kunna genomföra sina vardagliga aktiviteter på ett enkelt sätt. Det innebär att hela livets behov måste tas hänsyn till och att trafikplaneringen måste ge upp tanken att resor enbart handlar om att ta sig från hemmet till jobbet så snabbt som möjligt.

Malin Henriksson är senior forskare på Statens- väg och transportinstitut (VTI) och aktiv inom forskargruppen ”Mobilitet, delaktighet och rättvisa”.

 


Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?