ANNONS:
Till Di.se
TISDAG 17 OKT Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD
Start Opinion Debatt

Debatt: Så räknade jag fram 8 procent

  • Joachim Landström. Foto: Jack Mikrut

SVT:s avslöjande om eventuellt vinsttak i Välfärdsutredningen har skapat debatt. Jag föreslog att modellen även behöver ett tillägg för värdeskapande investeringar, skriver Joachim Landström, lektor vid Uppsala universitet, som har skrivit två rapporter på uppdrag av Välfärdsutredningen.

Välfärdsutredningen ska ”... säkerställa dels att offentliga medel används till just den verksamhet de är avsedda för och på ett sådant sätt att de kommer brukarna till godo, dels att eventuella överskott som huvudregel ska återföras till den verksamhet där de uppstått”. Detta ska dessutom utformas så att ”... den säkrar likvärdighet, kvalitet, samhällsekonomisk effektivitet, behovsstyrning och öppenhet”.

Samtidigt säger direktivet även att ”kraven bör utformas på ett sådant sätt att de värnar en mångfald av utförare och att verksamhet inom välfärdssektorn även fortsättningsvis kan bedrivas i olika drifts- och ägarformer”. Jag blev ombedd att inkomma med underlag till Välfärdsutredningen.

Till den första rapporten ombads jag utvärdera flera olika regleringsmodeller. Två modeller var utdelningsbegränsningsmodeller (bland annat enligt SVB-bolagsregleringen) men jag varnade för dem på grund av deras potentiellt skadliga påverkan på samhällsekonomin och svårigheten att uppnå direktivets syften. Av de utvärderade modellerna föreslog jag vinstbegränsning baserat på rörelsevinsten.

Modell för rörelsevinstbegränsning bygger på att alla företagets produktionsfaktorer, inte bara arbete, ska få betalt för sitt bidrag. Det kapital som genererar rörelsevinsten är det investerade kapitalet (lånat från engelskans Invested Capital, IC, men även känt som Net Operating Assets) och kan till exempel mätas som eget kapital plus nettoskuld. Enligt finansiell teori är ”räntan” som det kapitalet kräver något som kallas för WACC (det genomsnittliga avkastningskravet).

Men det är dock inte så enkelt att man kan multiplicera WACC med IC och få en rörelsevinst som säkrar kapitalets avkastningskrav eftersom att vi har konservativ redovisning. Jag föreslog därför att regleringsmodellen bör kompensera för konservativ redovisning.

Företagande handlar dessutom mycket om att genomföra värdeskapande investeringar. Alltså att genom innovation nå en högre avkastning än WACC. En vinstbegränsning är ett ingrepp i företagandet och riskerar därför att hämma företagens innovation och riskerar därmed att drabba svensk tillväxt, men även brukarna. Jag föreslog därför att modellen även behöver ett tillägg för värdeskapande investeringar. Kapitalersättningsnivån består därför enligt mig av alla de tre diskuterade delarna.

Till den andra rapporten ombads av jag Välfärdsutredningen att utreda vad WACC:en kan tänkas vara samt uppskatta effekterna av att sätta kapitalersättningsnivån till densamma som WACC:en. Jag har inte fått i uppdrag att inge underlag på hur stora tilläggen kan tänkas vara för att kompensera för andra saker som till exempel den konservativa redovisningen eller för att stödja innovativt beteende hos företagen. Om Välfärdsutredningen går vidare med dessa två andra komponenter vet jag inte.

Oaktat ovan har jag förslagit att WACC (före skatt) kan uppskattas till 8 procent exklusive 2 procents inflation. Jämför detta med att Capio uppger sin WACC till 7,4 procent inklusive inflation, och att Humana uppger sin till 8,8 procent inklusive inflation. Min uppskattning ligger till och med högre än vad Capio och Humana uppger.

Vinstbegränsning är ett stort ingrepp i fritt företagande och riskerar minska intresset för nyföretagande inom regleringsområdet. Jag har därför muntligt föreslagit en buffertmodell för att stödja nyföretagande.

I den första rapporten presenterar jag ett förslag på en ”fond för rörelseövervinst” för att hantera att utfallet oftast skiljer sig från budget. En sådan buffert kan ansamla övervinster som därmed kan kvittas mot framtida undervinster. Jag tänker mig detta system som något liknande periodiseringsfonder. Att kunna buffra undervinster och övervinster borde kunna samordnas i en reglering. Om, eller hur, Välfärdsutredningen går vidare med dessa tankar vet jag inte.

Vinstbegränsning genom att styra med hjälp av kapitalavkastningskrav finns sedan länge i svensk och även internationell praxis (exempelvis i USA). Traditionellt kontrolleras vinstnivån genom prisbegränsning (av till exempel telefoni och eldistribution). Välfärdsföretagen sätter inte sina egna priser och därför är prisreglering inte i en framkomlig väg för vinstreglering.

Kvarstår i så fall att, om något ska regleras, att reglera kostnaden eller vinsten direkt. Oavsett metod behöver en sådan modell säkra även kapitalets avkastning och att den i så fall hamnar på en sådan nivå att företagande fortsatt finns kvar.

Trots liknande regleringar lever och utvecklas telefoni- och eldistributionsföretagen. Vid en väl avpassad reglering bör även detta vara möjligt för så kallade välfärdsföretag. Framtiden får visa hur Välfärdsutredningen angripit detta problem.

Joachim Landström, lektor vid Uppsala universitet

Tyck till