ANNONS:
Till Di.se
MÅNDAG 20 NOV Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD

Debatt: Brexit är bra för Europa

  • Foto: Frank Augstein/AP
I morgon röstar britterna om huruvida de ska vara kvar i EU eller lämna. De långsiktiga effekterna efter anpassning till ett nytt läge utanför EU blir mycket måttliga, skriver Nils Lundgren, före detta partiledare för Junilistan.

Brexit är ett tecken på att det europeiska projektet är inne i en djup kris. Frihetens Europa dör nu och ersätts av ett odemokratiskt byråkratstyrt projekt. Folken i EU-länderna är mycket skeptiska.

Beroende på hur frågorna ställs och vilket land man tittar på, finner man att bara hälften eller färre av medlemsländernas medborgare stödjer den utveckling som EU har gått igenom under de senaste årtiondena och också fortsätter med.

Men det finns i stort sett inga salongsfähiga partier som ställer sig EU-kritiska utan bara tyska AfD, franska Front National, SD och andra. Det finns i stort sett inga tidningar eller ledarskribenter utanför Storbritannien som är det minsta EU-kritiska.

Tjänstemännen i Bryssel (så där 50.000), på OECD och IMF ställer ivrigt upp med analyser och kvantitativa kalkyler som ska visa att Storbritannien förlorar dramatiskt i ekonomiskt hänseende. Självklart gör George Osborne och the Treasury likadant.

Detta politiska etablissemang vill bli av med nationalstaten och därmed slippa demokratiskt inflytande. Det vi en gång kallade folket och som stod för folkviljan är nu en fiende och betraktas som en populas som måste hållas kort. (Den som tycker att detta låter konspiratoriskt bör läsa på om ”the theory of public choice”, ett väletablerat forskningsområde som har fått fyra ekonomipris till Alfred Nobels minne.)

Så vad blir effekten av brexit? Minskad utrikeshandel innebär, ceteris paribus, lägre produktivitet. Men gäller ceteris paribus? Och tillväxttakt och sysselsättning påverkas inte på något uppenbart sätt när anpassningarna är genomförda. När utrikeshandeln är så fri som den redan nu är mellan utvecklade marknadsekonomier, är de ekonomiska följderna av smärre förändringar mycket måttliga. Schweiz, Singapore, Taiwan, Australien, Nya Zeeland och andra är inte uppenbart illa ute ekonomiskt – trots att de står utanför EU.

Många hävdar att om Storbritannien vid en brexit får en samarbetsinriktad behandling triggas fler länder att vilja lämna EU med de risker det innebär för hela Europaprojektet. Denna fara, hävdas det, innebär att EU måste inta en hård position i eventuella utträdesförhandlingar. Det blir nödvändigt att visa att ett land som vågar sig på att lämna EU kommer att bli politiskt utfryst av EU-länderna och Bryssels institutioner.

Självständigt tänkande medborgare måste finna denna grundsyn egendomlig. Skulle det vara självklart att folken i medlemsländerna avskyr EU-projektet så till den milda grad att de kan komma att strömhoppa ut ur EU om inte man sätter ned foten och visar att makteliten i Bryssel inte är att leka med?

Varför är dagens EU populärt i makteliten men impopulärt hos folken? Kanske det är dags att inse att ett snart trettiotal mycket olika folk med olika värderingar och olika kulturella och politiska traditioner inte kan påtvingas konforma lösningar från Bryssel utan måste lämnas att själva finna lösningar på egen hand eller i samarbete med ett mindre antal likasinnade nationer.

Det finns en hel del forskning och vetenskaplig debatt om flexibel integration, vilket inte heller märks i den offentliga debatten om EU. Jag vet inte om detta beror på okunnighet eller på genomtänkt strategi i den svenska makteliten, men jag har en hypotes.

Och kära vilseförda svenska läsare. Om du tror att dessa synpunkter bara kommer från en besviken tidigare ledare för Junilistan som hade hoppats på en demokratisk svensk debatt i stället för en propagandaoffensiv från den svenska makteliten, läs då vad Wolfgang Münchau, medarbetare i Financial Times, skrev den 12 juni.

Han konstaterar att fruktan för att andra stater skulle följa efter Storbritannien bygger på tanken att det inte är några större ekonomiska kostnader med att lämna EU. Och det har de säkert rätt i, säger han. De många kvantitativa kalkylerna som talar om stora ekonomiska förluster är spekulativa och nästan säkert felaktiga.

De långsiktiga effekterna efter anpassning till ett nytt läge utanför EU blir mycket måttliga. En lägre pundkurs och lägre fastighetspriser kan visa sig gynnsamt för ekonomin och en viss reduktion av Londons dominans som finanscentrum behöver inte vara till skada för landets totala ekonomi. Ett lands välstånd beror på dess medborgares utbildning och framåtanda, dess naturliga resurser och dess ekonomiska politik. Storbritannien blir inget Nordkorea för att det lämnar EU.

Då är att observera att Wolfgang Münchau är varm EU-anhängare och anser att det stora problemet är att Storbritanniens möjligheter att påverka EU:s framtid är små. Jag själv håller innerligt med om detta, men sådan analys ser vi aldrig i svenska medier. Litet problematiskt för demokratin att så är fallet kan man tycka, men vem bryr sig numera. Populasen måste hållas kort, konstaterar makteliten.

Nils Lundgren, doktor i nationalekonomi, Europaparlamentariker för Junilistan 2004–2009.

Detta är en debatt- och opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Tyck till