ANNONS:
Till Di.se
ONSDAG 22 NOV Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD
Start Nyheter Ledare

Ledare: Varning för vänstergir

  • MODELLMAN. Stefan Löfven talade på första maj om hotet mot den svenska modellen och manade till kamp mot högern. Det är en prioritering som Sverige inte har råd med. Foto: Bo Håkansson

Upp till kamp mot högern för att värna den svenska modellen. Ungefär så ser Socialdemokraternas tankemodell ut sedan vårvintern och den syntes tydligt i gårdagens alla första maj-tal, även hos facket.

Strategin är att mobilisera den klassiska höger-vänsterskalan för att ge livsluft till socialdemokratiska traditionella ståndpunkter. Det är lätt att förstå hur partiledningen har tänkt, men denna tanke leder fel.

Här är fem skäl till varför en strid om den svenska modellen inte gynnar Sverige.

 

1. Den svenska modellen uppfattas olika på olika håll, men de gemensamma dragen är en arbetsmarknad med starka parter och en stor offentlig sektor med gratis vård och utbildning och med starka trygghetssystem.

Med några undantag råder det i princip konsensus om att bevara huvuddragen. Moderaterna är inte och kommer inte att bli ett parti som går till val på systemskifte eller att krossa facket. S manar till kamp mot en fiende som inte finns, vilket ger ett trött och otidsenligt intryck.

 

2. Spänningsfältet mellan höger och vänster har varit betydelsefull i svensk demokrati, men man ska heller inte överdriva dess roll. Det är något av en myt att det politiska systemet är beroende av en pendelrörelse mellan höger och vänster och att väljarna tappar orienteringen om den upphör.

Minst lika viktigt är att ha duktiga politiska ledare som fattar rätt beslut vid rätt tillfälle. Den politiska friheten är ofta begränsad, politik är ibland att vilja, men oftare att kunna. Allmänna val handlar inte om vilket samhälle vi ska ha utan om vilka personer och partier som ska utveckla det samhälle vi har.

Här bör Socialdemokraterna se sig själva i spegeln med lite större självförtroende. Orsaken till att S lyckades bli ett så stort parti var inte att halva folket var utopiska socialister utan att många tyckte att S hade dugliga politiska ledare som på ett pragmatiskt sätt löste problem.

De frågetecken som har radat upp sig under Stefan Löfvens regeringsperiod gäller just detta. Är den nuvarande S-ledningen kompetent nog att leda landet? Hur är det egentligen ställt med deras koalitionspartner? Det går inte att fly dessa frågor och försöka gömma sig bakom en osande vänsterretorik. Svenska väljare är inte som Bernie Sanders fanclub. Det finns ingen förtroendekris för marknadsekonomin, men det finns en förtroendekris för Stefan Löfven.

 

3. S-ledningen vet att dess sakpolitiska ambitioner är chanslösa utan marknadskrafter och utan marknadsreformer. Bostadsbristen går inte att budgetera bort, då måste man upp i belopp som närmar sig 100 miljarder kronor om året. De belopp som nu anslås för ökat byggande betyder ingenting. Inte ens Vänsterpartiet är i närheten av att backa upp sin sociala bostadspolitik med ekonomiska resurser. Staten är en svag ekonomisk aktör på bostadsmarknaden.

Likadant är det på arbetsmarknaden. De 5.000 statliga beredskapsjobb som statsministern lanserade i går för att sysselsätta lågt utbildade migranter ska sättas i relation till de 980.000 personer som enligt regeringens budgetproposition inom några år kommer att leva på olika typer av bidrag.

Beredskapsjobb behöver inte vara fel för att upprätthålla arbetsmoral och konsumtion under en ekonomisk svacka, men mängden lågt utbildade migranter är en helt annan sak och kräver andra reformer. Sverige måste öppna upp olika marknader för enkla tjänstejobb, annars kommer denna kategori aldrig att få chansen och då behövs precis som på bostadsmarknaden strukturreformer. Dessa är politiskt känsliga, och därför tvekar S, men att mana till kamp mot enklare arbeten med lägre löner är bara dumt, särskilt när man i samma andetag lanserar just det fast i statligt miniformat.

 

4. Det parlamentariska läget har slagit sönder den gamla modellen för regeringsbildning. Varken vänsterblocket eller högerblocket kan få majoritet eftersom SD vuxit till ett stort tredje block. Eftersom SD tenderar att rösta som allianspartierna har den nuvarande regeringen ofta en riksdagsmajoritet emot sig. Den enda möjligheten att få igenom sin politik är att lägga förslag som liknar alliansens eller söka samarbete.

Detta mönster kommer inte att ändras om alliansen vid nästa val blir större än de rödgröna. Det räcker till exempel att S och SD är större än alliansen – vilket de blev i valet och fortfarande är i opinionsmätningarna just nu – för att S ska kunna spärra en moderatledd regering. S har inte lovat att lägga ner sina röster vid framtida budgetomröstningar och det räcker med att SD röstar på dem för att stoppa en alliansregering.

Detta gör att blockpolitiken fungerar dåligt som bas för demokrati och regeringsduglighet. Samarbete är det enda möjliga och ska det hända något på särskilt arbets- och bostadsmarknad är det S och M som behöver göra upp. Och då är kamp mot högern inget bra ingångsvärde.

 

5. Läget är mycket mer allvarligt än vad statsministern vill ge sken av. Och det är inte ”högern” som är problemet. Kombinationen av terrorhot, grova ryska provokationer, fortsatt migrationskris och labila val i Storbritannien, USA och Frankrike gör att Sveriges utsatthet är stor. Att mobilisera mot ett påhittat inrikes hot är en bisarr prioritering.

Tyck till