1515
Annons

Stefan Löfven: "Alla siffror går åt rätt håll"

Statsminister Stefan Löfven (S) uttrycker frustration över allmänhetens negativa bild av utvecklingen för Sverige.
Statsminister Stefan Löfven.
Statsminister Stefan Löfven.Foto:TT

Läs Di Digitalt i 3 månader för endast 197 kr

ord. pris 429kr/mån

spara
1090 kr

Få tillgång till allt digitalt innehåll i 3 månader för 197 kr. Därefter tillsvidare med 25% rabatt, endast 322 kr/mån i 12 månader. Alla priser är inklusive moms.

Visa allt som ingår

Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

Tillgång till över 1 100 aktiekurser i realtid

Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev


Betala som

Betalsätt

Genom att klicka på ”Godkänn köp” godkänner jag Dagens industri AB:s prenumerationsvillkor och bekräftar att jag tagit del av Dagens industris AB:s personuppgiftspolicy.

Innehåll från Corporate Fiber TechnologiesAnnons

5G inomhus kräver helhetsgrepp

Möjligheterna med 5G i fastigheter är stora redan idag men kräver ett helhetsgrepp om den digitala infrastrukturen. Det menar Corporate Fiber som hjälper sina kunder att framtidssäkra sina fastigheter med fiber och inomhusnät för 5G. 

– Ett bra nät är grunden till det mesta som ska fungera i dagens samhälle, det gäller givetvis även fastigheter, säger Andreas Boo, vd för Corporate Fiber och fortsätter:

–  Många fastighetsägare vill till exempel använda sensordata för att få ner energiförbrukningen och samtidigt möta användarnas ökade krav på mobiltäckning inomhus. För att göra det effektivt behövs en modern, välstrukturerad fiberinfrastruktur kombinerat med 5G-inomhusnät. Moderna 5G-lösningar kräver fibermatade radioenheter.

5G som möjliggörare

Inomhusnät för 5G behövs eftersom nya, energieffektiva byggmaterial inte släpper igenom 5G-signalerna tillräckligt bra. Många fastigheter har idag också en otillräcklig struktur i fibernätet vilket dels innebär att man inte kan utnyttja den explosionsartade ökningen av tjänster inom proptech, dels att man missar möjligheten att skapa en bättre upplevelse för användarna:

– Ett exempel på fördelar med 5G-inomhusnät är att trådlösa solcellsbatterier snabbt kan kopplas in för att jämna ut effekttoppar i fastighetens energiförbrukning, förklarar Andreas Boo. 

Passiv teknik begränsar

Dagens passiva teknik har dessutom stora begränsningar för inomhuspositionering, en teknik som efterfrågas alltmer av såväl fastighetsägare som hyresgäster inom exempelvis vård. Den gör det möjligt att veta var en patient eller utrustning befinner sig på meternivå.

Aktiva nät är framtiden

– Fibermatade, aktiva inomhusnät är utan tvivel framtiden och utvecklingen går rasande fort. Ju större helhetsperspektiv du har när du bygger infrastruktur, desto mer funktionalitet och värde får du ut av din fastighet, säger Andreas Boo och avslutar: 

– Flera av Sveriges största fastighetsägare anlitar oss redan som strategisk rådgivare och driftpartner för en öppen infrastruktur som framtidssäkrar fastigheten.

Om Corporate Fiber:

Corporate Fiber är marknadsledande med en hållbar, säker och värdeskapande plattform för infrastruktur. Vi möjliggör digitalisering för alla i fastigheten. 

Läs mer om Corporate Fiber här 

 

Artikeln är producerad av Brand Studio i samarbete med Corporate Fiber Technologies och ej en artikel av Dagens industri

Flyktingarna fruktar coronavirusets utbrott

Uganda är ett av de länder i världen som tar emot flest människor på flykt. Ett coronautbrott i flyktingbosättningarna som redan går på knäna kan få ödesdigra konsekvenser.

Violette Ndikwishaka från Burundi i flyktingbosättningen Nakivale.
Violette Ndikwishaka från Burundi i flyktingbosättningen Nakivale.Foto:Joey Abrait
Feberkontroll. För att komma in i lägrets hälsocentral mätts allas temperatur innan de släpps in. Många flyktingar kommit från ebolasmittade områden i Kongo.
Feberkontroll. För att komma in i lägrets hälsocentral mätts allas temperatur innan de släpps in. Många flyktingar kommit från ebolasmittade områden i Kongo.Foto:Joey Abrait
Flyktingarna i lägret försöker dryga ut sina matransoner.Foto:Joey Abrait
I Nakivale lever flyktingarna tillsammans med lokalbefolkningen i egna så kallade bosättningar.Foto:Joey Abrait
Entrén till Nakivale.Foto:Joey Abrait
Flyktingarna köar på UNHCR-centrumet för att få dokument.
Flyktingarna köar på UNHCR-centrumet för att få dokument.Foto:Joey Abrait

Flyktingbosättningen Nakivale ligger drygt en och en halv timmes bilfärd från den större staden Mbarara i sydvästra Uganda. Stora delar av vägen dit består av dåligt underhållna grusvägar som gör att det tar tid att ta sig fram. 

By efter by ligger utmed vägarna. Det roströda dammet lägger sig på majskornen som torkar utmed vägen. Vägarna är så dåliga att det kan vara problem att ta sig fram när det har regnat. När vi når de centrala delarna av Nakivale myllrar det av folk, det påminner om andra städer och byar i Uganda: här finns affärer, frisörer, en basketplan och flera kyrkor.

Uganda är ett av de mest underutvecklade länderna i världen men är ändå hem till över 1,2 miljoner flyktingar. Nakivale som är en av de äldsta flyktingbosättningarna i landet, öppnades 1958 och etablerades officiellt som bosättning två år senare. Bosättningen drivs av FN:s flyktingorgan UNHCR och Ugandas regering. 

På en yta på 184 kvadratkilometer bor över 120.000 flyktingar från Burundi, Kongo-Kinshasa, Eritrea, Rwanda, Somalia, Sudan och Sydsudan. Över hälften av alla flyktingar i Uganda är barn under 18 år, enligt UNHCR är Uganda hem åt flest ensamkommande barn i världen. De flesta kommer från inbördeskriget i Sydsudan. 

Lite längre in i Nakivale ligger mottagningscentret Kabazana. Här är det kargt och ökenlikt, de träd som en gång fanns har använts till bränsle. Kapaciteten är byggt för 600 personer, i dag bor här 2700 personer. De som kommer hit sover i enkla baracker, betongbyggnader eller tält. Barackerna är byggda för 75 personer, i dag bor där 200 människor per barack. Hela lägret har 400 madrasser att dela på, många av dem är trasiga. Äldre och gravida får förtur.

Violette Ndikwishaka är trött. Solen står högt, den torra perioden har precis börjat och hon har inte fått någon vidare sömn. Tillsammans med tolv andra personer delar hon och hennes tre barn på ett rum på några få kvadratmeter i en betongbyggnad. För några veckor sedan flydde hon tillsammans med barnen från Burundi, via Tanzania, till Uganda. Efter fem dagar nådde de gränsen. 

”Jag var ledare i ett politiskt parti, min man blev bortförd och de började leta efter mig också. Vi känner oss trygga här, men vi bor dåligt. Jag är rädd att barnen ska bli sjuka eftersom hygienen här är dålig. Min största önskan är att mina barn ska få studera och lära sig engelska så de kan hjälpa mig att översätta.”

Under vårt besök till mottagningscentret Kabazana i slutet av januari pågår det ett mässlingsutbrott. Många som kommer hit är utmattade och ibland sjuka efter långa flyktvägar. Alla genomgår en hälsoundersökning, och febern kollas redan vid ingången – en försiktighetsåtgärd efter ebolautbrottet i Kongo-Kinshasa. Varje dag anländer det nya flyktingar. I snitt tar det tre månader att få asyl. Matransoneringen är knapp. 

”Det är en påfrestning på faciliteterna vi har, som rent vatten, latriner och barnvänliga områden”, säger Albert Byaruhanga som är ansvarig för Kabazana, och pekar mot en lång kö med barn ringlar sig till ett litet tält med datorer och tv-skärmar.

Jean Claude Naikumana har också flytt från Burundi tillsammans med sin fru. Förra året trappades våldsamheterna upp i landet när det var val. Hans son, som bara är några månader gammal, föddes i lägret. 

”Eftersom män och kvinnor sover separat bor vi åtskilda och sover tätt ihop med främlingar, det är väldigt jobbigt. Jag hade velat bo med min fru och vår son”, säger han. 

I princip alla beviljas flyktingstatus i Uganda. Det som gör landet unikt är att alla flyktingar blir tilldelade en bit land där de får odla grödor och bygga ett hus. I många fall har ugandierna själv gett bort en del av sin mark. De flesta bostäderna är enkla lerhyddor. Här lever inte flyktingarna i tältläger som i resten av världen, utan tillsammans med lokalbefolkningen i så kallade bosättningar. 

De har fri rörlighet till skillnad från flyktingar i grannlandet Kenya, där flyktingarna begränsas till isolerade läger. I Uganda driver många enklare företag och odlingar för att få mat på bordet och kunna försörja sig. 

”Vi är systrar och bröder, vi kommer från samma stammar och samma områden och känner ett broderskap”, säger Hillary Agwe, fältarbetare för UNHCR i Uganda. 

Många i Uganda har egna erfarenheter av att tvingas fly undan våld och väpnade konflikter. Det går att jämföra med att Sverige skulle ha öppnat gränserna för våra grannländer om de vore i krig. Efter självständigheten 1962 var Uganda ett av Afrikas rikaste länder, men när diktatorn Idi Amin tog makten på 1970-talet tvingades många ugandier fly våld och väpnade konflikter. 

Den nuvarande presidenten, Yoweri Museveni, tog makten 1986 och levnadsstandarden i landet har blivit bättre sedan dess. Målet är att Uganda ska vara ett medelklassland om 20 år, samtidigt har regimen blivit allt mer auktoritär och kritiken mot Museveni har växt. 

De stora flyktingströmmarna till Uganda har inneburit stora påfrestningar för miljön och landskapet. Klimatförändringar, uttömning av naturresurser och en ständigt ökande befolkning har satt sina spår i samhällets infrastruktur och hälsovårds- och utbildningssystem. Behovet av virke för att kunna elda och laga mat har ödelagt stora landmassor. Många lever i fattigdom.

För att inte öka spänningarna mellan lokalbefolkningen och flyktingarna har UNHCR tillämpat en 30/70-policy i de stora bosättningsområdena. Det innebär att 30 procent av alla investeringar i åtgärder också måste gynna den lokala befolkningen.

”När ugandierna också är involverade kan ett stabilt och välfungerande samhälle utvecklas”, säger Duniya Aslam Khan som är kommunikationschef på UNHCR i Uganda.

När vi besöker Uganda i slutet av januari är coronapandemin fortfarande en bit bort. I dag håller skolor, restauranger och företag stängt, landet är under ”lockdown” fram till 5 maj. Endast matvarubutiker är öppna. Regeringen har stängt gränserna och det råder utegångsförbud mellan klockan 19 och 06. 

”Fattiga människor är de som drabbas hårdast av att det är lockdown. De säger att covid-19 kanske inte kommer döda dem, utan snarare hunger”, säger Duniya Aslam Khan. 

Antalet bekräftade fall i Uganda är än så länge 79 stycken, och ingen har avlidit. Endast en flykting har testats positivt efter en resa till Tanzania, men blev omedelbart placerad i karantän innan han återvände till lägret. 

UNHCR:s budget i Uganda är redan ansträngd. Hittills har de bara fått in 66 procent av de 16 miljoner dollar, drygt 159 miljoner kronor, som krävs för att finansiera sjuk- och hälsovården under 2020. Vid ett potentiellt utbrott skulle det behövas ytterligare 56 miljoner kronor.

UNHCR har vidtagit grundläggande skyddsåtgärder för att hindra spridningen av covid-19. Flyktingbosättningarna är belägna på landsbygden med begränsad sjukvård och förutsättningarna för intensivvård finns inte. 

”Det värsta är att denna pandemi sammanfaller med en minskning av matrationen med 30 procent bland flyktingarna och allvarliga luckor i utbildning, barnskydd och mental hälsa och psykosocialt stöd på grund av en befintlig finansieringsbrist”, säger Duniya Aslam Khan. 

 

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera