ANNONS:
Till Di.se
SÖNDAG 19 NOV Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD
Start Nyheter

Svanberg i balans efter de tuffa åren

  • Foto: Joey Abrait
Carl-Henric Svanberg lever åter ett ganska normalt liv, efter att för tre år sedan ha kastats in i USA:s värsta oljekatastrof.
För Di Weekend berättar han om att erkänna skuld för att elva människor miste livet, om sin resande tillvaro och nya uppdraget på Volvo.
Men också om sin nya goda balans i livet – och om döden.

I den lilla gruppen riktigt superkända svenska näringslivspersoner är Carl-Henric Svanberg en självklar medlem. Hans nätverk är världens presidenter och storföretagsledare, han föreläser på Harvard, drar blickarna till sig på toppmötena i Davos och tror själv att han efter Dag Hammarskjöld är den svensk som har tillbringat mest tid i Ovala rummet – fast orsaken till det är förstås långt ifrån hjälteaktig.

Carl-Henric Svanberg växte upp i lappländska Porjus, där pappa Vattenfallsekonomen jobbade, och i Norrköping där han gick i gymnasiet. Men han bor inte i Sverige utan i ett slags triangel mellan London, Lausanne och Boston. Mer om det senare.

Fast i förra veckan var han här – av två tydliga men helt skilda skäl.

Det första var att leda ett två dagars styrelsemöte med börsnoterade Volvo där han varit ordförande i drygt ett år, äger aktier värda 66 Mkr och lyfter drygt 2 Mkr i olika ersättningar.

Det andra var döden.

I slutet av april i år avled den svenske seglarlegendaren Magnus ”Mange” Olsson i en stroke på Lanzarote, 64 år gammal och fullt aktiv som teamcoach för den SCA-sponsrade båt som nästa år startar i Volvo Ocean Race. Där deltog han själv sex gånger, den sista gången för Ericsson.

I söndags hölls minnesstund i Stockholm, då presenterades också Mange Olssons minnesfond. Fonden ska ge stipendier till unga svenska seglare och är redan på väg mot två insamlade miljoner efter bidrag från en rad svenska storföretag och privatpersoner.

Ordförande är Carl-Henric Svanberg, själv inbiten seglare och skeppare på sin egen 25 meters Swanbåt Cygnus Montanus (svanberg på latin).

”Mange är väl den mest omtalade seglare vi haft. Sportsligt finns det sådana som är minst lika bra, och säkert finns det de som på varje plats i båten är bättre, men det som gjorde honom riktig stor var hans förmåga att få ut vinnarinstinkten hos hela laget. Han var en KRAFT, som lade stor energi på andra än sig själv – det gällde också oss partner”, säger Carl-Henric Svanberg.

Han låter som en vd-typ?
”Nä nä, Mange gillade inte konflikter.”

”Men ändå lyckades han nå framgång. Han var glad, han gjorde enormt intryck på alla han mötte, jag har inte hört någon tala illa om honom. Och så såg han ju ut som hälsan och styrkan själv när han bara rycktes bort.”

Hur har det fått dig att fundera över din egen död?
”Upplevelser som den här gör att man inser att livet inte är oändligt och inte ens givet från stund till stund. Det är viktigt att verkligen ta vara på tiden varje dag. Jag har mina uppdrag i BP och Volvo, men de fyller inte en full tid i normalt tillstånd. Jag har inget intresse av att ta på mig mer, utan lever ett bra liv och kan göra roliga saker.”

Hur mycket tid lägger du på styrelsearbetet?
”Det blir ungefär 100 arbetsdagar om året i BP och 30–40 för Volvo. Men sedan måste man vara tillgänglig också – du måste skapa hål i kalendern.”

Carl-Henric Svanberg är övertygad om att Mange Olsson skulle ha gått bra ihop med hans egen storasyster Kerstin, som dog bara 46 år gammal efter att tidigt ha drabbats av diabetes, en sjukdom som gjorde henne blind och tvingade henne att amputera båda benen.
I boken Leva, leda av Louise Linder säger Carl-Henric Svanberg att systerns öde fick honom att lova att ”jobba för dem båda”.

”När man har sådana uppdrag som jag haft måste man ha en drivkraft. Även om du får bra betalt måste du i slutänden fundera över hur plus och minus går ihop, för det är mycket jobb. För min del kommer drivkraften ur att min syster hade sina problem, som innebar stor oro och mycket besvär för mamma och pappa. Jag kände att jag ska aldrig vara ett problem för mina föräldrar, jag ska se till att sköta mig på ett bra sätt.”

Du har sagt att du tyckte att allt hälldes i din vågskål, inget i hennes?
”Livet blev så orättvist, men jag känner också att lycka i någon mening är ett relativt begrepp. Alla människor lever i en tillvaro, och i den tillvaron har man bättre och svårare stunder. Att någon har mer pengar eller bättre position innebär inte större lycka. Lyckan kommer av hur man gör med sitt liv, hur man gör med sina vänner och hur man utvecklas.”

”Hon var aldrig bitter. Trots att hennes liv i många år var ett sluttande plan fanns där förvånansvärt många glada stunder och många glada skratt. Hon var dessutom mycket stödjande för mig och stolt över det jag åstadkom. På något sätt kände jag att jag fick ett ansvar där, att göra mitt bästa, och att vårda livet.”

Vilka avtryck har du själv gjort?
”Det ska väl andra avgöra. Men ur det här med min syster kommer nog mitt ganska stora engagemang för Hudiksvallsteatern (en teater-ensemble med bland annat utvecklingsstörda vuxna, Di Weekends anm). Det har varit otroligt stimulerande att träffa alla skådespelare och se att det trots att en del har betydande handikapp går att skapa något gott.”

”Jag har alltid behövt känna att det jag jobbar med är viktigt för samhället, eller för världen. Ett exempel är Ericssons engagemang i FN:s millenniebyar, som på papperet inte skulle ge någon omedelbar payback. Vi gav oss in i det med övertygelsen att detta måste vara rätt att medverka i, och om det är rätt för Afrikas utveckling måste det också i det långa loppet vara rätt för Ericssons aktieägare. Och det blev det, snabbare än vi trodde – vi växte i Afrika och tog marknadsandelar för att vi gjorde bra saker.”

Carl-Henric Svanbergs karriär startade på Asea i Västerås. Han blev sedan vice koncernchef på Securitas, köpte fler än hundra bolag och mångfaldigade både omsättning och vinst på Assa Abloy, och var så med om att lyfta ett sargat Ericsson till världsherravälde.

Om man jämför 1970-talets elevingenjör Svanberg på Asea med dagens styrelseproffs?
”När jag var 27–28 trodde jag att om jag blev chef för fler än 30 personer skulle jag ha nått förbi min kompetensnivå, sedan skulle jag tappa fästet. Jag har nog lyckats ganska bra med att vara mig själv, har försökt att hitta mig som människa och inte identifiera mig med min befattning. Det är viktigt att ha en rimlig självbild. Att fortsätta vara så jordnära som möjligt.”

Men 30 personer blev 120.000 på Ericsson?
”Det ena har gett det andra. Jag är mycket av en tävlingsmänniska, gillar inte status quo. En del vill tjäna pengar, en del vill ha makt – det som har drivit mig är att jobba med människor och åstadkomma något. Jag är inte någon som går ensam upp på Mount Everest. Däremot hade jag, om jag varit yngre och starkare, gärna varit kapten på Volvo Ocean Race-båten. Att driva ett team till stora resultat och se människor växa, det har varit inspirationen.”

Oavsett drivkrafter har karriären gjort Carl-Henric Svanberg till en förmögen man. Bara hans aktieinnehav i Volvo, Assa Abloy, Melker Schörling AB och BP är värda över 900 Mkr. Från BP har han också 7,5 Mkr i årlig ersättning.

Han skilde sig från sin hustru Agneta 2009, den nya livskamraten är Louise Julian, tidigare chef för EF, i dag bland annat styrelseledamot i SCA. Hans BP-jobb gör honom till delvis Londonbo, hon har Boston som bas för sin konsultverksamhet. Frågan inställer sig:

Var är hemma?
”Ibland känns det som om det enda som skiljer mig från Tom Hanks i filmen The Terminal är att jag emellanåt åker hem. Men faktum är att jag aldrig har rest mindre. På Ericsson var det ofta upp klockan sex och i väg. Louise och jag tillbringar mest tid tillsammans i Schweiz, helgen som gick vandrade vi i bergen i fyra dagar. Det blir lite London och Boston, ganska lite Sverige. ”

När ska ni gifta er?
”Ja det är ju … Om vi släpper den frågan så ska jag ringa dig när det sker.”

Den 20 april 2010 har skrivit in sig i den moderna världshistorien. Då, sent på kvällen amerikansk tid, exploderade BP:s oljeplattform Deepwater Horizon i Mexikanska golfen. Elva personer miste livet, 780 miljoner liter olja kletade ned miltals stränder, skadade fågelliv och fiske, berövade människor deras utkomst och Tony Hayward vd-posten, fick president Barack Obama att leta efter någon att ”spöa upp” och tvingade nästan ned hela BP för räkning.

Den dagen var Carl-Henric Svanberg på väg i bil, på grund av det isländska askmolnet, från London till Stockholm. Nästa dag skulle Djurgården, där han då satt i styrelsen, komma att utjämna till 2–2 i SM-finalen i hockey.

Det blev aldrig någon glädje, för Tony Hayward hade ringt och berättat redan på morgonen. I stället blev det början på de tuffaste åren i Carl-Henric Svanbergs liv.

”Det viktigaste att konstatera är att olyckan var en tragedi, elva personer dog. Det, och föroreningarna, får vi inte glömma. Samtidigt blev det en speciell tid för företaget. Styrelsen, ledningen, medarbetarna – alla kom samman i en kraftsamling nästan som i krig. Jag tror inte det går att hitta ett bolag där styrelse och ledning är så samspelta. Vi har blivit ett starkare företag.”

Men också mindre. Världens näst största oljebolag har blivit det fjärde största, man har sålt tillgångar för 38 miljarder dollar. Detta för att bland annat rensa upp efter olyckan och starta en fond för att ersätta drabbade människor och bekosta juridiska processer.
bortom katastrofen.

I samma veva har BP sålt sitt engagemang i sol- och vindkraft. Vasstungade undrar därför om företagets gamla devis ”Beyond petroleum”, Bortom oljan inte borde ersättas av ”Bortom katastrofen”. I sitt tal på senaste bolagsstämman sa Carl-Henric Svanberg också att ”vi ska fokusera på olja, för olja lovar fantastisk avkastning”.

”Vår slogan är fortfarande starkt förankrad i företaget, samtidigt som en del frågar varför vi sysslar med olönsamma saker. Vi har tidigare satsat brett men kanske ytligt, nu koncentrerar vi oss efter olyckan och då blir det tveksamt med vind och sol. Men vi är fortfarande långt framme när det gäller till exempel etanolproduktion. Den passar oss också bättre med tanke på den kemiska kärnkompetens som bolaget bygger på.”

I november i fjol förlikades BP med amerikanska staten genom att betala 4 miljarder dollar och erkänna elva fall av vållande till annans död samt att bolaget talat osanning inför kongressen och vilselett investerare om oljeflödet.

Hur känns det för en gammal scout, som ska ”vara ärlig och pålitlig och vårda naturen”?
”Vi kan inte komma ifrån att elva personer dog. Det är förstås en tragedi som berör oss djupt. Men samtidigt har vi från första dagen sagt att vi ska göra rätt för oss, städa upp och ersätta alla legitima krav. Det har vi också gjort. Runt om i världen har folk också sett vad vi gjort och visat uppskattning för det. Det har betytt att vi globalt också fått fler borrlicenser och att vi har kunnat fortsätta med vår verksamhet.”

När var du nära att ge upp?
”Aldrig, faktiskt. I ett pressat läge fungerar det som ett slags tunnelseende, laget kommer samman och börjar jobba systematiskt. Det fanns folk som undrade om jag inte skulle dra vidare, jag hade ju just kommit och hade ingen skuld till olyckan. För mig var det aldrig aktuellt. Jag har alltid genomfört det jag har tagit på mig.”

För att du är scout?
”Nej, för att jag är tävlingsmänniska.”

Och du har blivit mer populär – 2011 ville 7 procent avsätta dig på stämman, i våras bara 6 procent. Samtidigt markerade tre stora ägare genom att avstå ifrån att rösta?

”Ja, men när man tänker på att vi har gått igenom en av de största industriolyckorna någonsin ... Jag är faktiskt stolt och glad över att 94 procent stöder mig. Det är ofrånkomligt att det finns kritik, aktieägarna har ändå förlorat en fjärdedel av sitt aktievärde och tappat en del av sin utdelning.”

Hur har de här tre åren förändrat dig som ledare?
”Styrelsearbetet har fått mig att fundera igenom ordentligt vad som är en styrelses roll i förhållande till övriga företaget. Och så har jag blivit mer eftertänksam – på Ericsson kändes det som om man sprang ett maratonlopp i sprinterfart.”

Du har blivit långsammare, alltså?
”Jag tror det. Jag är nog till naturen ganska snabb till beslut, men att tvingas tänka efter en gång till och verkligen lyssna på människor med erfarenhet känns mycket mer givet nu än tidigare.”

Varför har du varit tyst i ett år?
”Allt kring olyckan är i dag en enda stor legal process, så det är viktigt hur vi uttrycker oss. Vi har varit försiktiga. Talesmannen utåt är vd, och då har det naturliga varit att prata med engelska och amerikanska medier, inte svenska. Sedan kom Volvo in i bilden och då kändes det också rätt att vänta ett tag.”

Vad var det som lockade med Volvo?
”Volvo och Ericsson är utan tvekan Sveriges viktigaste företag, så det är förstås fantastiskt inspirerande att få jobba med båda. Volvo är ett fascinerande bolag. Man har sålt sidoverksamheter och till slut bilarna, och samtidigt tagit lastbilarna från 100 till 300 miljarder och skapat ett företag som kan slåss om världsledarskapet.”

”Här finns en global plattform att bygga från, med stora möjligheter. När flera miljarder människor på 30–40 år ska försöka nå vår levnadsstandard finns det ett underliggande och starkt växande behov av transporter.”
jobba till 70.

Carl-Henric Svanberg fyllde jämnt i fjol och han citerar någon, okänt vem, som hävdar att en frisk 60-åring i dag har en förväntansålder på 95 år. Han har äntrat ett nytt stadium i livet, där ”balansen är god” och formen fin – fast han har ersatt värkskapande löpning med långa promenader.

Var är du om fem år?
”På samma ställe, höll jag på att säga. Jag har mitt liv och mina styrelseuppdrag. För mig är detta, efter 15 år som börs-vd, en trevlig del av livet: att fortsätta göra skillnad och ändå ha tid att göra andra saker. Då kan man hålla på längre, till 70 utan problem.”

Och så tillägger han: ”Men innan dess har jag ringt dig.”

Tyck till