ANNONS:
Till Di.se
TORSDAG 19 OKT Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD
Start Opinion Debatt

Debatt: Partiledningen måste stötta

I går skrev Di om det massiva interna motstånd som finns mot Moderaternas partisekreterare Kent Persson. Men även övriga partiledningen och partiorganisationen bär ansvar när det går snett, skriver Sven Otto Littorin, partisekreterare för Moderaterna mellan 2002 och 2006.

Att vara partisekreterare är bland det roligaste och mest arbetsamma jobb som finns. Man har ansvar för tusentals partiaktiva runt landet, för ett par hundra anställda, för en ekonomi som omsätter flera hundra miljoner kronor och för ett varumärke som i princip alla känner till. Och i den mediala stormvinden vägs varje ord på guldvåg och varje handling och beslut blir till ett mönster som andra tolkar och bedömer.

I gårdagens Dagens industri framstår Moderaterna som ett parti i internt uppror och läget jämförs med hur det var under min respektive Per Schlingmanns tid som partisekreterare. Jag tycker inte det är rättvist. Var tid har sin plåga och sina utmaningar och dagens ledning har helt andra förutsättningar än dem vi hade.

När jag tog över som partisekreterare 2002 var Moderaterna ett parti härjat av valförlusten och med ett opinionsstöd på ungefär hälften av vad Moderaterna visar i dag. Allt var ifrågasatt; partiledaren, politiken, kommunikationen, budskapen, idéerna. Pengarna var slut, organisationen mådde extremt dåligt; väljare, medlemmar och aktiva flydde. Att göra om partiet till nya Moderaterna krävde ett starkt lag och rejäl krisinsikt.

I det läget hade vi tur – de nödvändiga ingredienserna fanns på plats och vi kunde genomföra vårt förändringsarbete. Men arbetet var tuffare och tog längre tid än vi hade kunnat föreställa oss. Det fanns inga ”quick fixes”. Vi inledde vårt arbete på senhösten 2002 och det var först tre år ­senare som vi på allvar började se att Moderaterna noterade ordentliga opinionsuppgångar.

Min erfarenhet är att ett vinnande arbete kräver att några grundläggande faktorer finns på plats:

För det första måste all typ av förändringsarbete börja i politiken. Allt annat kommer efter. Det är inte partiledarens frisyr som avgör val, lika lite som affischer eller roliga slagord. En sammanhållen politik som tydligt visar en riktning, som är värderingsbaserad och som går att genomföra är avgörande för att vinna väljarnas förtroende.

Det var så vi vann jobbfrågan. Rätt fråga, rätt konflikt, tydlig värderingsbaserad utgångspunkt med en lång rad genomförbara förslag ledde till att Moderaterna ökade från försumbart förtroende i jobbfrågan 2002 till det parti en majoritet av svenskarna tyckte hade den bästa jobbpolitiken 2006.

För det andra finns det inget slut på förändringsarbetet. Man kan aldrig slå sig till ro utan måste hela tiden ­utmana och vara beredd på att göra om. Det är lättare sagt än gjort när man har haft regeringsmakten i snart åtta år, men är desto viktigare för att visa väljarna att verkligheten är viktigare än den politiska kartan.

För det tredje är relevans och konflikt helt avgörande. Det parti ­kommer att vinna som bäst fångar en verklighet som väljarna känner igen sig i. Under 2002–2006 var det jobbfrågan. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen hade slagit sig till ro och var nöjd med utvecklingen – men det var inte väljarna, som straffade Göran Perssons sista regering hårt för att ha missat det som var uppenbart för oss andra.

Rätt konflikt är också viktigt. Partiledardebatten häromkvällen var särdeles eldfängd, men kritiken efteråt har handlat om att de flesta ägnade större delen av tiden åt att kritisera andra än att själva beskriva sin politik. Jag tror det är dumt. Väljarna är ­klokare än så. Det är inte oppositionen som borde vara regeringens största motståndare utan de samhällsproblem den vill lösa.

För det fjärde är ödmjukhet en dygd. Idén att partier har kärnväljare är över. En partiledning börjar varje morgon med noll väljare. Det finns ingen inre kärna som aldrig överger partiet oavsett vad som hände. Tvärtom kan det gå fort i politiken, vilket inte minst riksdagens mindre partier är medvetna om. Bara för att Moderaterna är stora i dag betyder inte det att man inte kan gå samma öde till mötes.

Ödmjukhet är också en dygd internt. De som har en heltidslön för att arbeta med politik är väldigt få i förhållande till det stora antal personer som arbetar mer eller mindre gratis. Partierna måste värna om de gräsrotsaktiva; alla de som bär upp partiernas varumärke och som står för övervägande delen av de direkta väljarkontakterna. Utan dem finns varken partier eller valsegrar.

För det femte måste man ha roligt. Min tidigare motståndare och förebild Lars Stjernkvist, partisekreterare i ­Socialdemokraterna 1999–2004, ­brukade alltid säga att ”den som har roligast vinner.” Så är det. Gott humör smittar och det är en smittsam åkomma som man vinner val på.

Allt detta måste ske samtidigt och parallellt. Det är som att byta motor på ett flygplan i luften: fruktansvärt intensivt och jobbigt, samtidigt som kärran måste tuffa på som vanligt. Och det säger sig självt att det inte är ett jobb för en enda person. Tvärtom är det laget, partiledningen och partiorganisationen, som tillsammans har ansvar för att summan av alla delar blir större än delarna var för sig.

Om det inte står rätt till hos Moderaterna i dag vet jag inte. Men jag vet att om det är problem så är det inte en ­enda persons ansvar och inte en enda persons fel. Och det är inte en person som ensam kan lösa eventuella problem.

Det är partiledningen som gemensamt måste staka ut vägen framåt och som gemensamt måste stötta varandra på vägen dit. Och i den laguppställningen har man som partisekreterare en tydlig arbetsuppgift, tydligare än de andra. Man ­måste likt Kulneff i Fänrik Ståls ­sägner ”kyssa och slå ihjäl med ­samma varma själ”. Det är uppgiften för en partisekreterare i ett nötskal.

Sven Otto Littorin, partisekreterare (M) 2002–2006

Tyck till