ANNONS:
Till Di.se
TORSDAG 23 NOV Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD
Start Nyheter

Debatt: Högt pris för mer ekomat

Målet om en viss andel ekologisk mat i den offentliga konsumtionen kan bli mycket dyrt. Det är dessutom osäkert om det kommer att påverka det svenska ekologiska jordbruket, skriver forskarna Helena Johansson, Christian Jörgensen och Ewa Rabinowicz, Agrifood.

Statens målsättning om att 25 procent av den offentliga konsumtionen av livsmedel skulle vara ekologisk 2010 uppnåddes till hälften. Regeringens motiv var att stimulera ekologisk jordbruksproduktion i Sverige. Nu förs diskussioner om och i så fall hur en ny målsättning ska formuleras. En ny rapport visar att det blir dyrt att uppfylla målsättningarna – samtidigt som de har en liten och osäker effekt på drömmen om ett svenskt ekologiskt jordbruk.

Huvuddelen av den offentliga konsumtionen av livsmedel gäller måltidsverksamhet i skola, vård och omsorg i landets kommuner och landsting. 2010 var andelen ekologiska livsmedel cirka 12,5 procent. I en ny rapport: ”Mål som styrmedel – målet för den offentliga konsumtionen av ekologiska livsmedel”, framgår att de resterande 12,5 procenten till måluppfyllelse blir dyra utan tydlig koppling till att fler odlar mer ekologiskt i Sverige.

Vår uppskattning är att ekologiska livsmedel till storhushåll i genomsnitt är cirka 65 procent dyrare än konventionella. Hittills har kommuner och landsting hållit nere kostnaderna i måltidsverksamheten genom att ­fokusera på varugrupper med lågt merpris för den ekologiska stämpeln. Vanliga ekologiska varor i den offentliga upphandlingen, som mjölk, kaffe och bananer, har exempelvis ett merpris runt 25 procent.

Men kostnaderna kommer att öka allteftersom man blir tvungen att ­köpa livsmedel i varugrupper med ­högre merpris för den ekologiska märkningen, som kött och grönsaker. Att uppnå nuvarande nivå om 12,5 procent har enligt våra beräkningar kostat knappt 200 miljoner kronor ­extra jämfört med konventionella livsmedel.

En måluppfyllelse om 25 procent skulle förmodligen öka kostnaden med ytterligare cirka 250 miljoner kronor. Dessutom innebär ekologiska livsmedel osäkra leveranser och själva målsättningen i sig kräver uppföljning som drar på administrativa resurser.

Företrädare för den offentliga måltidsverksamheten hävdar ofta att det inte kostar något att köpa ekologiskt, eftersom verksamheten samtidigt kan byta ut kött mot vegetabilier och oförädlade livsmedel mot förädlade. Men att spara in på annat betyder inte att merkostnaden försvinner. Om man gör motsvarande förändringar i inköpen men bara handlar konventionellt skulle man ha skattemedel motsvarande 200 miljoner kronor över till annat jämfört med dagens situation.

Ett annat problem är konsumtionsmålets svaga koppling mellan åtgärd och verkan. Nära hälften av ekokonsumtionen på den svenska marknaden är import, och upphandling av ekologiskt kaffe och bananer har ingen effekt på svensk jordbruksproduktion.

Konsumtionen kan lika gärna skapa fler ekologiska bananodlingar i Dominikanska republiken som ekologiska grönsaksland i Sverige. Det är oerhört svårt att styra den offentliga konsumtionen så att detaljerade produktionsmål uppnås, inte minst när det rör sig om konsumtionen i 290 kommuner och 20 landsting från norr till söder.

Flaskhalsar riskerar också bromsa omställningen till ekologisk produktion. Exempelvis att mejerier inte tar emot mjölk från alla bönder som vill ställa om. Effekten blir högre priser för konsumenterna, vilket leder till lägre privat konsumtion och får en ­begränsad effekt på den totala produktionen av ekologisk mjölk.

Det kan finnas goda skäl att servera ekologisk mat i skolan, men kostnadsökningarna är svåra att motivera utifrån regeringens målsättning att stimulera omställningen till fler ekologiska jordbruk i Sverige. Sammantaget är konsumtionsmålet ett alltför trubbigt instrument.

Kopplingen mellan åtgärd och verkan är i detta fall tydligare för miljöstöd till ekologisk produktion. Det går helt enkelt att rikta stödet bättre så att önskade resultat uppnås. Ett direkt stöd till produktionen ser därför ut att vara en kostnadseffektivare väg för att främja ett ekologiskt jordbruk än den dyra ­omvägen via konsumtionen.

Ewa Rabinowicz, professor i jordbruksekonomi  vid Sveriges lantbruksuniversitet
Christian Jörgensen, fil. dr. i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet
Helena Johansson, fil. dr. i internationell ekonomi vid ­Ekonomihögskolan vid Lunds universitet

Samtliga är knutna till Agrifood Economics Centre, ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Ekonomihögskolan vid Lunds universitet för att utvärdera jordbrukspolitiken.

Tyck till