ANNONS:
Till Di.se
START BÖRS DI LIVE BEVAKNINGAR
ANNONS

DEBATT: Köp inte från hyllan

Den politiska valuta som en egen försvarsindustri representerar devalveras utrikespolitiskt, näringspolitiskt och forskningspolitiskt om regeringen avvecklar den svenska försvarsindustriella kompetensen, skriver Mikael Oscarsson och Alf Svensson (KD) på DI Debatt.
Varje försvarsindustri som planerar att utveckla nya vapen eller annan utrustning anpassad för försvaret måste ha goda utsikter att få det egna landet som referenskund.

Annars är produkten
död. Inget annat land köper.

Det är vad
som nu kommer att hända med Hägglunds pansarterrängbil SEP. Försvaret har lagt ned 1 miljard kronor i utvecklingskostnader och uppmuntrat BAE Systems Hägglunds att fullfölja utvecklingen till en kostnad av 600 miljoner kronor.

Den 26 juni
kungjorde Försvarets materielverk, FMV, att det hade funnit finska Patria bäst skickat att leverera pansarterrängbilar till det svenska försvaret. Kontrakt tecknades på 113 AMV-fordon för 2,7 miljarder kronor.

Patrias konkurrent BAE
System Hägglunds överklagade beslutet till länsrätten som ska bedöma om upphandlingen är förenlig med lagen om offentlig upphandling.
Detta är den största enskilda försvarsbeställningen under den här mandatperioden. Den motsvarar en tredjedel av ett årligt försvarsmaterielanslag.

Vi utesluter inte,
men finner det mindre troligt, att FMV kan ha gjort fel vid upphandlingen. Det är däremot ett stort steg mot en successiv avveckling av merparten av svensk försvarsindustri.

Är det då
inte bäst att, som regeringen nu gör, gå in för att köpa ny materiel "från hyllan" där det är billigast? I ett kort perspektiv är det måhända så. Men det är också ett klart besked om att en privatägd svensk försvarsindustri inte har något berättigande eftersom den inte utan stöd från den egna försvarsmakten kan tävla med statsägda och subventionerade försvarsindustrier utomlands.

Patria, för att
ta det aktuella exemplet, ägs till 73,2 procent av den finska staten. Den norska försvarsindustrin är i stort sett statlig, för att inte tala om den hårt konkurrerande franska försvarsindustrin.

USA:s försvarsindustri är
privatägd men stöds i stor utsträckning av kongressen i Washington DC. Av utrikespolitiska skäl har kongressen dock inte gått så långt att den har godkänt upprepade förslag att helt förbjuda import av försvarsmateriel.

Inom försvarsindustrin är
det inte konkurrens på lika villkor. De framgångsrika företagen har nästan undantagslöst fått stöd i olika former från hemlandet, som sett ett värde i att få fram utrustning som i första hand har anpassats till det egna försvaret och i andra hand har blivit exportframgångar och gett en rad följdaffärer.

I många fall
har den privatägda svenska försvarsindustrin, sedan den fått order på hemmaplan, nått exportframgångar som i skatteintäkter och royalties lyckats ge staten tillbaka alla utvecklingskostnader och mer därtill.

Tydliga exempel på
detta är Stridsfordon 90 som har sålts till fem länder i olika versioner medan 42 länder har köpt de svenska bandvagnarna.

Enligt rapporten "Ett
användbart och tillgängligt försvar – Stödet till försvarsmakten", FÖ 2009:A, som nu remissbehandlas bör FoU-investeringar inom försvarsindustrin drastiskt reduceras. Internationellt samarbete ses som ett huvudalternativ för det svenska försvarets forskning, utveckling och materielförsörjning.

Detta går industrin
inte med på och vi menar att regeringen måste bemöta dess argument innan nedläggningarna har blivit oundvikliga.

Branschföreningen Säkerhets- och
försvarsföretagen, SOFF, har 45 medlemsföretag varav 35 är små eller medelstora. Företagen ger jobb till

30.000 anställda –
om man räknar med underleverantörer och tjänsteleverantörer 100.000 anställda.

SOFF skriver i
sitt svar till ovanstående rapport: "De nu föreslagna reduceringarna inom FoU, i kombination med en materielförsörjningsstrategi som i huvudsak inriktas mot direkt anskaffning, innebär att Sveriges och svensk industris trovärdighet som samarbetspartner kommer att skadas allvarligt."

Den politiska valuta
som en egen försvarsindustri representerar kommer att devalveras utrikespolitiskt, näringspolitiskt och forskningspolitiskt.

Ett flexibelt och
modernt försvar kräver en försvarsindustriell kompetens inom landet. Det ger vår säkerhetspolitik en trovärdighet som knappast kan vidmakthållas när försvarsindustrin är under avveckling.

Är det vad
regeringen i själva verket syftar till så bör den klargöra det så snart som möjligt.

Om regeringen ändå
ser ett värde i att behålla försvarsindustriell kompetens i landet så måste den ersätta det system för anskaffning av försvarsmateriel som vi nu har med en försvarsindustriell politik. En sådan politik saknas enligt vår mening i dag.

Mikael Oscarsson
näringspolitisk talesperson (KD)
Alf Svensson
EU-parlamentariker (KD)

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies