ANNONS:
Till Di.se

DEBATT: Konkursförvaltare skor sig

Konkursbons oförmåga att betala rättegångskostnader missbrukas av skrupelfria konkursförvaltare.
Förvaltarna är de enda som får betalt – eftersom staten ersätter dem. Kräv därför att fordringsägare med bästa förmånsläge ställer säkerhet för motpartens rättegångskostnader innan en process med ett konkursbo inleds, skriver två advokater från Glimstedts advokatbyrå på DI Debatt.
Konkursbon som saknar tillgångar kan processa utan att ta någon ekonomisk risk. Det är ett stötande missförhållande som utnyttjas av en del konkursförvaltare – med enda målsättning att tjäna processarvode åt sig själva. Den som förlorar ett tvistemål i domstol ska normalt betala den vinnande partens rättegångskostnader.

Regeln motverkar att
rättegångar drivs för dåligt grundade krav, och att samhällets och motpartens resurser tas i anspråk i onödan.
Men den fungerar inte mot alla. En konkursförvaltare, som inte har några medel i sitt konkursbo att betala med vid en förlust, kan i stället dra otillbörliga fördelar av denna situation. När konkursbon uppträder som part i en domstol handlar målen ofta om indrivning av konkursbolagets utestående fordringar eller om återvinning av en tillgång som lämnat bolaget före konkursen.

Eftersom en konkurs
vanligen föregås av ekonomiska problem under en tid, händer det att bolaget inte har klarat att utföra sina avtalsprestationer konkurs och att motkrav görs gällande mot förvaltarens anspråk. Om konkursförvaltaren drar tvisten till domstol, trots att boet saknar tillgångar, kommer processen inte att föras på jämlika villkor.

Förlorar konkursboet målet
kommer nämligen motparten inte att kunna få ersättning för sina egna kostnader. Om motparten inte känner till att konkursboet saknar medel räcker det ofta med att förvaltaren upplyser om detta och om vad motparten därmed riskerar vid en process. Inför detta hot väljer de flesta att inte ta risken att dras in i, eller att fullfölja, en domstolsprocess. Förvaltaren kan därmed kyligt kalkylera med att hans motpart kommer att välja att betala sig ur situationen för att undvika en lång och kostsam process.

Visserligen ska en
konkursförvaltare underrätta tillsynsmyndigheten, kronofogden, innan en process inleds. I praktiken är detta emellertid mest en formsak. Om förvaltaren anser att konkursboets anspråk är välgrundat, har myndigheten mycket sällan en annan uppfattning. Skulle konkursboet förlora målet får likväl konkursförvaltaren betalt av staten för sitt arbete med processen, om medel inte finns i boet.

Vid slutsummering av
en konkurs i vilken förvaltaren har drivit en domstolsprocess, är det inte ovanligt att man kan konstatera att det bara är förvaltaren som har fått betalt. Skattemedel har då tagits i anspråk, dels till domstolsresurser, dels till förvaltararvode. Konkursförvaltaren är vinnaren och övriga intressenter – fordringsägarna, staten, konkursgäldenären och motparten är samtliga förlorare.

Advokatfirman Glimstedt i
Göteborg har under senare tid biträtt klienter i minst tre processer där motparten varit ett konkursbo utan tillgångar. I samtliga fall har konkursförvaltaren varit den enda vinnaren. I en tid av ökat antal konkurser finns risk för en ökning av antalet fall där detta missförhållande kommer att utnyttjas. Det handlar om ett rättssäkerhetsproblem som är känt i juristkretsar.

Långt ifrån alla
konkursförvaltare utnyttjar möjligheten att låta sitt fattiga konkursbo agera processtorped. De som gör det brukar försvara sitt agerande med ett argument som först kan tyckas klokt och försvarbart i ett rättssamhälle: även den som är medellös måste ha möjlighet att genom rättegång kunna tillvarata sin rätt.

I själva verket
är detta ett dåligt argument som saknar tillräcklig bärighet på ett konkursbo. Ett konkursbo kan ses som ett kollektiv av fordringsägare. Den som har bäst förmånsläge för utdelning – inte sällan en bank – är också den som först gynnas av att förvaltaren lyckas få in tillgångar till konkursboet. Denna fordringsägare förmår ofta ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader om konkursboet skulle förlora målet.

En förvaltare för
ett medellöst konkursbo bör därför kräva att fordringsägare med bästa förmånsläge presterar sådan säkerhet, innan konkursboet inleder en process vid domstol. Fram till att det nu beskrivna problemet förhoppningsvis åtgärdas permanent genom lagändring kan man bara hoppas på att allt fler konkursförvaltare väljer denna väg och inte utnyttjar de möjligheter som nuvarande regelsystem tyvärr erbjuder.

Stefan Björkegren
Ulrik Smedberg

advokater, Glimstedts advokatbyrå i Göteborg

Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies