De finansiella instrument som används för riskfördelning har blivit mer komplexa. Riskerna kan förpackas och delas upp många gånger om. De snårigt inpackade subprimeprodukterna i USA såg bankerna som ett säkert sätt till högre avkastning. Med breda kreditkorgar bedömdes risken som låg eftersom fastighetspriserna i USA alltid stiger, sett över några år. Och skulle fastigheter tappa i värde skulle det inte ske i alla delstater samtidigt.

Det är kreditvärderingsinstitutens sak att göra dessa utvärderingar. Alla kan inte bedöma kreditrisker själva. Det är därför som marknaden förlitar sig på dessa kreditvärderingsinstitut. Standard & Poor’s, Moody’s och Fitch har global dominans. Har de märkt en kredit med "AAA" har den betraktats som nästan lika säker som statspapper. Skulle motgångar inträffa ska instituten gradera ned kreditbetyget i tid för att ge tid att sälja av risker innan konkurs inträffar.

Kreditvärderingsinstituten har tappat kontrollen. Om paketeringen har blivit för komplex borde de ha slagit larm om att värderingen har blivit osäkrare. Varningen har uteblivit eftersom det är säljaren av en obligation som betalar för sin kreditvärdering. Därmed är värderingsinstitutet inte oberoende – kunden vill få ett högt kreditbetyg. Instituten borde ha sänkt värderingarna när det blev tydligt att betygen inte höll måttet. Köpare skulle ha kunnat kliva av med endast en mindre förlust. Men många papper gick från säker kreditvärdighet till värdelös på en gång.

Här kommer nästa problem: kreditvärderingen är ofta inbyggd i myndigheternas solvenssystem. Ett sämre kreditbetyg för ett finansiellt institut ger högre kapitalkrav. Det ger sämre kreditvärdering. En negativ spiral påbörjas. Därför dröjer nedgraderingen. Den dag en sänkning sker blir det tydligt att den ursprungliga kreditvärderingen var alldeles för hög. En bra värdering tar från början hänsyn till riskerna med ett sämre kreditbetyg. Så kreditvärderingsinstituten väntar och hoppas att problemen löser sig. Under tiden luras fler investerare att köpa obligationer med falsk riskdeklaration.

Bubblan växer. Lösningen ligger i att kreditvärderingsinstituten måste bli trovärdiga. De måste regleras, likt revisionsbranschen. Insyn måste finnas. När en obligation är noterad ska den följas av ytterligare en aktör utöver den som gjort den första kreditvärderingen. Förändras inte denna hantering får vi leva med dyrare boräntor och krediter framöver. Centralbankernas räntesänkningar kommer inte hushållen till del om inte marknaden litar på kreditriskbedömningarna.

Finanskrisen tillskrivs bankdirektörers girighet och kortsiktigt tänkande. Sanningen är inte så enkel. Regeringar runt om i världen måste därför agera nu.

GUSTAF RENTZHOG, vd, Söderberg & Partners