ANNONS:
Till Di.se
ONSDAG 18 OKT Sveriges bästa finanssajt 2017
MENY
START DI TV BÖRS & MARKNAD
Start Nyheter Marknadsnyheter

Proggen och kapitalet sitter i samma båt

Praktiskt taget allt som kan kallas vänster inom svensk musik – proggen och punken – har blivit musik för miljonärer. Skivinspelningarna ägs av finansmannen Mats Gabrielsson och ges ut av familjen Bonnier. Så skrivs sista kapitlet i historien om musikrörelsens flaggskepp, skivbolaget MNW.
Den första grupp som gav ut en skiva på MNW var Gunder Hägg (sedermera Blå Tåget). Det var 1969 och skivan hette Tigerkaka, en svensk proggklassiker. Den sista grupp som ger ut sina skivor på MNW är Florence Valentine.

”Det är en bra avrundning, tycker jag. Florence Valentine är det mest punk- och proggfärgade band som existerar i dag”, säger Lars Nylin på skivbolaget Bonnier Amigo, som ansvarar för MNW:s utgivning.

Efter snart 40 år som ett aktivt skivbolag med utgivning av nya, samtida artister sjunger alltså det gamla progg-bolaget på sista versen.

Florence Valentine är de enda som har skivkontrakt och Ann-Marie Beckman-Forsberg är den enda som har anställningskontrakt. Hon har varit anställd sedan 1980, när MNW drevs av Föreningen Musiknätet Waxholm.

MNW lever på sin plats i den svenska musikhistorien. Bolagets tillgångar, vissa skulle säga kulturskatt, är inspelningar av mer än 20 000 progg- och punklåtar från de mest betydelsefulla skivbolagen inom musikrörelsen och dess efterföljare: Amalthea i Malmö och Manifest i Luleå, punk- och new wave-inriktade Mistlur i Stockholm och Radium 226.05, som spelade in banden på alternativscenen i Göteborg.

Dessa bolag, plus en rad mindre kända, fusionerades med marknadsledaren MNW när musikrörelsen omstrukturerades, för att använda näringslivsprosa.

Akronymen MNW står i dag för Music Network och det gjorde den faktiskt också när allt började 1969.

Music Network startades av ett par unga musikentusiaster, Sverre Sundman och Anders Larsson, som byggde en inspelningsstudio i en liten sommarstuga i Vaxholm. Därute stötte de ihop med paret Tore Berger och Gunilla Thorgren, på den tiden aktiv i kvinnorörelsen Grupp 8, som hade flyttat till Rindö. Tore Berger hade tillsammans med sina konstnärskompisar ett för Sundman och Larsson okänt band, Gunder Hägg, och – visade det sig – gott om pengar. Genom ett arv hade Tore Berger blivit en förmögen man. Kaka söker maka och resultatet blev Tigerkaka, lp nummer 1 i MNW:s katalog.

Till en början drevs MNW som ett vanligt skivbolag, proggen samsades med kommersiell populärmusik. Bland bolagets tidiga utgåvor finner man lite oväntat till exempel Kim Fowley, en amerikan som är mest känd som mannen bakom den hårdrockande tjejgruppen The Runaways med Joan Jett.

1971 stöptes MNW om till Musiknätet Waxholm, Sverre Sundman lämnade bolaget och med hjälp av Tore Bergers pengar undveks en annalkande konkurs.

Kapitaltillskottet från Tore Berger uppgick till ett par miljoner kronor i dagens penningvärde. I dag hade han kallats riskkapitalist eller kanske rent av affärsängel.

En räddande ängel var han i alla fall. Men det talade man tyst om och Tore Berger fick inte större inflytande genom sitt kapitaltillskott. Bolaget drevs av en förening som höll stormöten varje måndag, betalade lika lön till alla och hade arbetsrotation.

Musiknätet Waxholm hade nu hamnat längst ut på vänsterkanten och skivutgivningen koncentrerades till proggmusik. Professionella studiomusiker föraktades, glada amatörer släpptes fram med blandat resultat, Ulf Lundell refuserades, Dan Hylander likaså – två gånger till och med.

Det var politik och klasskamp, men hur det än förhöll sig med ideologi, FNL och Grupp 8 så hade MNW en sak gemensamt med alla skivbolag: skivorna måste sälja.

”Jag gjorde Hoolas På väg och den blev en jättesäljare men då tyckte Blå Tåget-falangen att det var för kommersiellt”, säger Anders Larsson i Håkan Lahgers bok Proggen – Musikrörelsens uppgång och fall.

Det var 1973 och Hoola Bandoola Band stod på toppen av sin karriär. Proggskivorna hade också börjat vinna Grammisar, samtidigt som musikrörelseaktivister protesterade mot det kommersiella jippot. Sedan MNW:s Sånger om kvinnor, ett Grupp 8-projekt, vunnit en Grammis 1972 lade skivbranschen ned musikpriset. Det dröjde 15 år innan Grammisgalan återuppstod.

Hoola Bandoola Bands skivor och Nationalteaterns fyra rockplattor är tillsammans med Ebba Grön från Mistlur guldkornen i MNW:s katalog. Frågan är hur mycket av det andra som tål dagens ljus.

”Jag kan hitta minst 50 klassiska album i MNW-katalogen, kanske 100. Det är långt över 1.000 låtar som bör finnas tillgängliga”, säger Lars Nylin på Bonnier Amigo och ger några exempel:

”Norrbottens Järns första har aldrig funnits på cd, det borde den göra. Något mer med Dan Hylander från Amalthea-tiden och Eldkvarns tidiga. Och Tigerkaka, absolut.”

Den kommersiella potentialen i återutgivningar av sådana album på cd är rimligen begränsad.

”Några album tycker vi att det är en kulturgärning att ge ut, lite som en poesisamling från Albert Bonniers förlag”, säger Lars Nylin.

”Det är sådant som jag tycker att vi ska ha råd att hålla på med.”

Någon ideell verksamhet är det dock inte fråga om, betonar han. Återutgivningar från MNW:s katalog är en vinstdrivande verksamhet.

Lars Nylin talar om att katalogen måste ”exploateras”. Ägarbolaget Gabrielsson Invests vd, Kenneth Eriksson, talar om att ”kommersialisera” den. Under MNW:s storhetstid hade ord som ”exploatera” och ”kommersialisera” en helt annan innebörd. I dag utlöser de inget ramaskri, alla illusioner har krossats för länge sedan.

1998 gick MNW in på börsen med Wallenbergaren Gösta Bystedts son Per Bystedt som styrelseordförande. Det måste ha varit något oerhört för den som hade ett uns av idealism bevarad.

1999 sålde Föreningen Musiknätet Waxholm hela sitt innehav av röststarka aktier till ett par utvandrade miljardärer, de svensk-norska bröderna Alexander och Gustav Vik, bosatta i den kapitalistiska högborgen Greenwich utanför New York.

Plötsligt var MNW ett it-bolag också, och aktien gick upp som en sol och ned som en pannkaka.

Det var då Mats Gabrielsson trädde in som ny storägare. Mats Gabrielsson äger under namnet Gabrielsson Invest (Giab) en koncern med fastigheter, it- och tjänsteföretag och industriföretag. Mest känd är han kanske som största ägare i börsnoterade Borås Wäfverier – och för sitt travintresse. Mats Gabrielsson är en av landets största hästägare genom Stall Oxalis.

Golfspelaren Mats Gabrielsson har också investerat i golfanläggningar, men det var inte av personligt intresse han gick in i MNW.

”Nej, jag är inte musikintresserad. Från allra första början var det att vi ville gå in i musikindustrin”, förklarar Mats Gabrielsson det något oväntade inhoppet.

Giab blev huvudägare samtidigt som skivförsäljningen började rasa. I oktober 2003 avnoterades MNW från börsen och i dag är skivbolaget helägt av Giab.

”Det var kris när vi kom in och sådana bolag brukar vi bli sittande med”, säger Mats Gabrielsson.

2004 inledde Giab ett samarbete med Sanji Tandan, tidigare vd för Warner Music i Sverige, som startade eget skivbolag för att ge ut MNW:s katalog.

”Det funkade inte, så vi tog tillbaka allting”, säger Mats Gabrielsson.

Nu gör Giab ett nytt försök tillsammans med Bonnier Amigo, som under juni lanserar MNW Klassiker på cd och MNW Digital Archive för nedladdning. Det som inte kommer på cd ska bli tillgängligt digitalt, är det tänkt.

Klassikerserien är dubbelalbum med samlingar. Den första omgången innehåller musik av Nationalteatern, Imperiet, Dag Vag samt en samling med MNW:s bästa visor och en samling med postpunk, band som Brända Barn och TT Reuter.

”40 plus-kunden vill ha en samling med de mest kända låtarna till rätt pris”, säger Lars Nylin.

”Det är ytterst lite sug efter originalalbum tyvärr, samlingar är det som går att sälja.”

Det finns undantag, Ebba Gröns album ges ut i nya påkostade förpackningar, med remastrat ljud och extraspår.

Från artisthåll har kritiken mot hur MNW styrts varit lågmäld, åtminstone offentligt. En av få som vädrat sitt missnöje är Peter LeMarc. Visserligen gav han för tio år sedan ut ett samlingsalbum med titeln LeMarxism, men han är inte precis känd som MNW:s radikalaste artist.

”Peter LeMarc tog avstånd under börseran. Han har sagt att han inte vill att vi ska exploatera hans katalog”, säger Lars Nylin.

På frågan om huruvida Bonnier har kritiserats, svarar Lars Nylin:

”En enda gång har jag stött på det. Stefan Sundström tyckte det var känsligt när han gick över från MNW till skivbolaget National, som distribueras av Bonnier Amigo. Det ironiska är att hade han varit kvar på MNW hade han också hamnat hos Bonnier.”

”Jag är förvånad över att inte fler haft åsikter om Bonnier. Jag har inte hört mycket om Giab heller. Det har mest handlat om att de fått klä skott för gamla royaltyutbetalningar som uteblivit”, säger Lars Nylin.

MNW är inget strategiskt innehav i Giabs portfölj, snarare en udda fågel. Är MNW till salu?

”Nja, det är ju så med allting vet du, att ingenting är till salu förrän de rätta köparna dyker upp. Då är det viktigt gentemot artisterna att det i så fall blir en bättre ägare än vi, bortsett från att vi vill ha bra betalt förstås”, säger Mats Gabrielsson.

Så avskalat som bolaget är räcker knappast ett ägarbyte till ännu ett kapitel i historien om proggens flaggskepp. Möjligen återstår en epilog – eller en nekrolog.

FOTNOT: Svensk progg på vinyl har blivit samlarobjekt. En fullständig diskografi över proggplattor som gavs ut under åren 1967–1979 finns i nyutkomna boken "The Encyclopedia of Swedish Progressive Music" (Premium Publishing)

Tyck till