Annons

Gradvalls skivor: The Field förtjänar en bredare publik

Klubbvärlden är för snäv för technomusikern Alex Willners musik, tycker DI Weekends musikrecensent Jan Gradvall.

THE FIELD
Titel: From here we go sublime
Skivbolag: Kompakt, import
Betyg: 4

Världens just nu mäktigaste rockkritiker är inte en person utan en sökmotor. På sajten Metacritic.com sammanställs ett fortlöpande index över de skivor som fått bäst snittbetyg i tidningar världen över. Och den nuvarande tvåan i årets världsrankning är svensk.

I Sverige har inte många hört talas om technomusikern Alex Willner, som gör musik under namnet The Field, men han ligger före Radiohead på Metacritic och spelar i kväll, fredag, i Stockholm. Tyvärr är det typiskt både för genren och artisten att spelningen sker på hemlig plats. The Field framträder på The Green Room Sessions, ett Heinekensponsrat event som först i sista stund avslöjar festadressen för dem som köpt biljetter.

Samtidigt är Alex Willners musik så bra och utåtriktad att den förtjänar en bredare publik än klubbvärlden. Albumet "From here we go sublime" gavs ut i våras på den ledande tyska technoetiketten Kompakt och innehåller minimalistisk och instrumental dansmusik. Men The Field har lika stort fokus på melodier som på rytmer. Missa inte de geniala samplingarna av Fleetwood Mac och Embassy.


ADAM TENSTA
Titel: It's a Tensta thing
Skivbolag: K-Werks/Border
Betyg: 4

Två svenska låtar har varit i särklass under 2007. Två hitlåtar som på samma självklara sätt erövrat både radioapparater, dansgolv och mobiltelefoners ringsignaler. Den första var "Giftig" av Mange Schmidt och Petter. Den andra är "My cool" av Adam Tensta. Förutom att den hörs konstant på radion visas videon till "My cool" just nu 27,5 gånger om dagen enligt Music Control.

Som rappare betraktad är 24-årige Adam Tensta mer anonym än Mange Schmidt (Sveriges Slick Rick) och Petter (Sveriges Jay-Z). Men Adam Tenstas personlighet kommer fram i hans sound. Med utgångspunkt i 1980-talets syntetiska sound och de blippande ljuden från tv-spel och Gameboy har han utvecklat en helt egen stil. Efter tjugonde lyssningen upptäcker man att "My cool" egentligen är en lätt maskerad variant av Dire Straits "Money for nothing" fast iklädd hiphopkeps. På ett annat spår återuppväcks Alexander O'Neals suveräna 1980-talsballad "If you were here tonight".


BURIAL
Titel: Untrue
Skivbolag: Cargo/Border
Betyg: 4

Dubstep? Vad är det? En Fred Astaire från dödsriket som steppar till förvridna jamaicanska rytmer? Nej, men det är ungefär så det låter. Dubstep är senaste utväxten av den klubbmusik som började på Londonklubbar som en fusion av techno, hiphop och dubreggae och fortsatt som drum & bass, jungle, UK garage, 2-step och nu dubstep.

Alla dessa förvirrande genrenamn har förvisso olika särdrag, men det hade blivit mer begripligt för de oinvigda om man fortsatt kalla allt för drum & bass. Bas och trummor är och förblir grunden i musiken. Rytmerna är lika markerade som i hiphop men lika förvridna och fördröjda som i dubreggae.

Medan denna utpräglat engelska musik ett tag närmade sig bred amerikansk soul – minns Craig David och Artful Dodger – innebär dubstep en tillbakagång till det råare sound som rådde vid jungle. Stjärnan inom dubstep just nu är Burial. En anonym engelsk musiker som tonsätter sina ensamma Londonnätter. Musiken är till stora delar ordlös med förvrängda röster, men låttitlar som "Homeless in McDonald’s", "Raver" och "Endorphin" gör att man ser tydliga miljöbilder framför sig när man lyssnar. Burials utmärkta debutalbum "Burial" blev av tidningen The Wire utsett till fjolårets bästa album. Med denna mer melodiösa uppföljare väntar förhoppningsvis hans stora genombrott.


BLOOD MUSIC
Titel: Make it happen
Skivbolag: Make It Happen/Border
Betyg: 4

En av de saker som kändes så omtumlande med Talking Heads var att bandet introducerade ett mer komplext temperament i rockmusiken. Från att nästan all rock fram till dess handlat om att uttrycka någon av de fem grundkänslorna – arg, glad, ledsen, kär, kåt – visade David Byrne att dansant och utåtriktad musik även kan vara neurotisk, avvaktande, grubblande, förvirrad.

Blood Music, ett soloprojekt signerat Karl-Jonas Winqvist, låter mer hemvävt än Talking Heads men han påminner inte så lite om en ung David Byrne i sitt sätt att sjunga (lyssna särskilt på "Lovely love"). Precis som Byrne och Jonathan Richman gör han popmusik som är lika optimistiskt utåtriktad som introvert grubblande. Winqvist kommer från First Floor Power, ett band som mer och mer framstår som ett sällan skådat svenskt talangkluster. I samma band återfinns även syskonen Jenny och Sara Wilson.


Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Dagens industri möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till di.se. Dagens industri granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen di.se. Läs mer om kommentering här.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.
Läs mer

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

  • Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

  • Tillgång till över 1100 aktiekurser i realtid

  • Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev

3 månader för
197 kr
Spara 1000 kr

Prenumerera

Redan prenumerant?