1515
Annons

Viruschocken ritar om kartan – Wallenberg ohotade börskungar

Viruschocken har inte bara skakat om världen, stängt ned samhällen och sänkt aktiemarknaderna. 

Den har också ritat om börskartan och förändrat Stockholmsbörsens börsvärdehierarki.

Kusinerna Wallenberg. Marcus "Husky" Wallenberg, Peter "Poker" Wallenberg och Jacob Wallenberg.
Kusinerna Wallenberg. Marcus "Husky" Wallenberg, Peter "Poker" Wallenberg och Jacob Wallenberg.Foto:Jesper Frisk

Läs Di Digitalt i 3 månader för endast 197 kr

ord. pris 429kr/mån

spara
1090 kr

Få tillgång till allt digitalt innehåll i 3 månader för 197 kr. Därefter tillsvidare med 25% rabatt, endast 322 kr/mån i 12 månader. Alla priser är inklusive moms.

Visa allt som ingår

Full tillgång till di.se med nyheter och analyser

Tillgång till över 1 100 aktiekurser i realtid

Dagens industri som e-tidning redan kvällen innan

Innehållet i alla Di:s appar, tjänster och nyhetsbrev


Betala som

Betalsätt

Genom att klicka på ”Godkänn köp” godkänner jag Dagens industri AB:s prenumerationsvillkor och bekräftar att jag tagit del av Dagens industris AB:s personuppgiftspolicy.

Detta är en artikel från Di:s analysredaktion. Dagens industris journalister måste rapportera privata aktieinköp till ansvarig utgivare, och innehavet får säljas tidigast efter en månad.

Elprisstödet kan göra alla missnöjda

Risken är låg för att Elisabeth Svantesson gör en Kwasi Kwarteng. Ändå finns lärdomar att dra från britternas budgetfiasko. Men den svåraste nöten att knäcka när den ekonomiska politiken utformas blir hur elprisstödet ska se ut.

Elisabeth Svantesson (M) och riksbankschef Stefan Ingves.
Elisabeth Svantesson (M) och riksbankschef Stefan Ingves.Foto:Jesper Frisk/Paul Wennerholm

Veckans kaos i Storbritannien är en påminnelse om att samspelet mellan finans- och penningpolitik plötsligt har blivit mer komplicerat. Under åren när problemet med inflationen var att den var för låg var det lättare. Centralbankerna välkomnade åtgärder som ökade efterfrågan i ekonomin. Därför kunde finansministrarna brassa på utan att behöva oroa sig för att det skulle komma surt efter i form av högre räntor. 

Det är det slut med nu. Centralbankerna stramar åt i snabb takt för balansera efterfrågan och utbudet och därmed få ned inflationen. I det läget är expansiv finanspolitik lika välkommet som en sprängd gasledning i Östersjön.

Det fick britternas färska finansminister Kwasi Kwarteng erfara i veckan. Efter att förra fredagen ha presenterat en så kallad minibudget av det mer expansiva slaget inklusive löften om mer rasade pundet samtidigt som räntorna sköt i höjden. Simultant ränterus och växelkursras påminner om vad som brukar hända i tillväxtekonomier när omvärlden tappar förtroendet för den ekonomiska politiken. 

Det hela gick så långt att brittiska pensionsbolag, som använder sig av derivat för att matcha sina tillgångar med sina långa åtaganden, drabbades av akut likviditetsbrist när kraven på ställda säkerheter växte. För att förhindra en krasch fick Bank of England i onsdags göra en dramatisk nödutryckning och åter börja köpa statspapper i stor skala för att få ned räntorna. 

Att en centralbank rycker ut i en likviditetskris är helt i sin ordning. Det är bland annat det vi har dem till. Men att Bank of England på en femöring fick svänga från att banta balansräkningen – en viktig komponent i inflationsbekämpningen – till att åter börja öka den är minst sagt olyckligt. Tanken är att köpen ska avslutas i mitten av oktober men osäkerheten är stor om hur tillfällig den tillfälliga åtgärden egentligen blir.

Det som händer i Storbritannien kan sägas vara ett exempel på så kallad ”fiscal dominance”. Det innebär i korthet att finanspolitiken bedrivs på ett sådant sätt att centralbanken inte kan, vill eller vågar föra den penningpolitik som är motiverad av hänsyn till inflationen. Att ECB för att kunna börja strama åt penningpolitiken såg sig tvungen att skapa ett särskilt instrument som ska förhindra att ränteskillnaderna inom unionen blir för stora visar på samma tendens.

Att samma sak ska hända i Sverige när Elisabeth Svantesson (M), som av allt att döma blir ny finansminister, om någon månad lägger fram sin första budget är osannolikt. En orsak är det finanspolitiska ramverket som, även om det är skadskjutet, sätter gränser för spenderandet. En annan är att den svenska statsskulden är mycket låg. Det innebär inte att budgeten är oviktig för penningpolitiken. Tvärtom har Riksbanken i ovanligt tydliga ordalag varnat för en alltför expansiv budget.

”Finanspolitiken har andra mål och medel än penningpolitiken, men har att förhålla sig till att penningpolitiken kommer att göra det som krävs för att värna inflationsmålet”, heter det exempelvis i den senaste penningpolitiska rapporten. 

I klartext: om finanspolitiken eldar på för mycket höjer vi räntan ännu mer.

Kruxet är att svenska hushåll kläms från alla håll i en utsträckning som har få motsvarigheter i modern tid. Det fick vi exempel på i veckan när det visade sig att omsättningen i detaljhandeln i augusti minskade med över 5 procent i årstakt. Det är mer än dubbelt så mycket som de värsta finanskrisnoteringarna, för att sätta det hela i perspektiv.

Den största boven i dramat är elpriserna. På den punkten lovades runt i valrörelsen. Det högsta budet låg på 90 miljarder kronor, motsvarande nästan 2 procent av BNP. Storleksordningen lär bli mindre men att något måste göras står helt klart. Hur elprisstödet utformas kommer att påverka penningpolitiken.

Ett pristak skulle sänka inflationstakten, i alla fall på kort sikt. Men då minskar samtidigt incitamenten för att minska förbrukningen. Det ökar risken för ransonering och i värsta fall oplanerade stopp i elförsörjningen. 

En bättre lösning är att låta prismekanismen jobba i fred men ge direkta stöd. Problemet är att om de ska upplevas som meningsfulla så handlar det troligen om stora belopp och då är Riksbanken där med räntevapnet.

Bäst från ett centralbanksperspektiv vore relativt blygsamma stöd riktade till de allra mest behövande. Det har efterlysts av bland andra ECB-chefen Christine Lagarde. Med tanke på den förväntansbild som finns är dock risken stor för att det resulterar i en saftig svekdebatt.

En kompromiss med lite av varje från de tre varianterna ovan är kanske det mest troliga. Alla skulle bli i så fall bli missnöjda. I läget vi befinner oss kan det rentav ses som ett gott betyg. En möjlig tröst är att de har det värre i Storbritannien.

Detta är en artikel från Di:s analysredaktion. Dagens industris journalister måste rapportera privata aktieinköp till ansvarig utgivare, och innehavet får säljas tidigast efter en månad.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare

Om du är prenumerant behöver du logga in för att fortsätta. Vill bli prenumerant kan du läsa Di Digitalt för 197 kr inkl. moms de första 3 månaderna.

spara
1090kr
Prenumerera