ANNONS:
Till Di.se
Start Opinion Ledare

Tobias Wikström: Håll dörrarna öppna i regeringsfrågan

  • ÅTTA PARTIER. Ledarna för riksdagspartierna gör klokt i att inte utesluta någonting inför nästa regeringsbildning. Det bästa är om talmannen får matcha fram en fungerande regering. Precis som det var tänkt när grundlagen skrevs. Foto: Fredrik Sandberg

LEDARE. 34 procent av näringslivstopparna anser att Moderaterna i första hand ska söka stöd för sin politik från SD. Lika många anser att M ska söka stöd hos S. Det var ett av resultaten i den Di-baromenter som presenterades på måndagen. Det är 1 911 personer i ledande ställning i näringslivet som har svarat på frågor om regeringsbildningen.

Frågeställningen har blivit aktuell efter moderatledaren Anna Kinberg Batras besked i januari om relationen till Sverigedemokraterna. Men formuleringen är tillspetsad och har inte så mycket med Moderaternas egentliga vägval att göra.

Det som Anna Kinberg Batra sa var något mycket specifikt, nämligen att ”samtalsförbudet” med SD ska upphöra. Men tolkningen blev mycket mer långtgående, vilket moderatledaren kanske inte hade något emot. Det kom att framställas som att M vill inleda ett samarbete med SD. Denna feltolkning kan vara orsaken till Moderaternas stora fall i opinionen.

Den rimliga frågeställningen är om en kommande regeringsbildare kommer att behöva räkna med ett parlamentariskt SD-stöd. Den frågan gäller i lika grad S som M.

Även detta finns med i Di-barometern. 60 procent av näringslivstopparna svarar ja på frågan: ”Anser du att nästa regeringsbildare bör bilda regering även om den regeringen blir beroende av Sverigedemokraternas stöd i riksdagen?” 32 procent svarar nej.

Detta är den fråga som alla tronpretendenter måste kunna svara på – hur ska de hantera det sannolika faktum att riksdagen även efter nästa val kommer att bestå av tre ”block” med tydliga politiska skillnader sinsemellan?

Flera partiledare duckar eller lämnar ofullständiga svar. Annie Lööf (C) är en av dem; hon talar om en ren alliansregering. Men en sådan skulle troligen vila på ett parlamentariskt underlag som är mindre än vad S och SD kan få ihop. Visserligen talar inte S om att regera med hjälp av SD, men SD kan rösta på ett S-förslag och då faller en alliansregerings propositioner.

Möjligheten att S och SD hamnar på samma linje i behandlingen av budgeten är faktiskt mycket stor. Socialdemokraterna är ett enda parti och kan inte göra samma trick som alliansen under den här mandatperioden. Genom att inte lägga några gemensamma budgetar har alliansen ”skyddat sig” mot SD-stöd. En sådan manöver är inte möjlig för Socialdemokraterna.

Så hur vill partierna göra? Det finns två försvarbara strategier. Den ena är att man deltar i resonemangen om vilken regering som ska bildas – och då måste man vara beredd på att svaren skärskådas i debatten. Den andra linjen är att man enbart tar ansvar för det egna partiets politik och att regeringsbildningen får ske i en öppen process, ledd av talmannen.

Den andra linjen borde vara mest attraktiv och långsiktig. För om man låser sig i förväg vid ett visst alternativ bäddar man både för misslyckande och svekdebatt.

Alliansens livskraft finns i sakpolitiken, ingenstans i svensk politik har fyra partier hamnat i en så tät sakpolitisk samsyn. Men alliansen som konstruktion handlar om maktövertagande, och det finns inte längre inom räckhåll. De fyra partierna bör således tala mer om sin värdegemenskap men mindre om att ta över regeringsmakten. Besked om en ren alliansregering genomskådas direkt av väljarna – de ser att ett passivt stöd av SD kommer att behövas.

Och den som på allvar talar om ett samarbete mellan några allianspartier och S har en del att förklara, med tanke på att Socialdemokraternas ekonomiska politik skiljer sig på ett grundläggande sätt från alliansens. Särskilt Centern har en olycklig historia av att gå S-regeringar till mötes.

Mycket kan hända inför nästa val. MP kan hoppa av regeringen i samband med att den restriktiva flyktinglagstiftningen ska omförhandlas sommaren före valet. Kristdemokraterna, som i veckan profilerat sig genom att hjälpa regeringen att få igenom den nya upphandlingslagen, kan åka ut ur riksdagen. Moderaternas fall kan fortsätta och SD kan bli större. Det kan bli rörigt.

Det bästa för demokratin vore om alla riksdagens partier slutade markera vilka man inte vill samtala med och i stället klargör för väljarna att ingenting är givet inför nästa mandatperiod. På så vis kommer politiken tillbaka till parlamentarismens kärna, att valresultatet får styra vilka kombinationer som kan uppstå. Precis så som det fungerar i de flesta europeiska länder.

Tyck till