ANNONS:
Till Di.se
Start Opinion Debatt

Swedenborg och Lundgren: Därför bör Sverige avstå från en fördjupning av EU

  • EU-kommissionens högkvarter Berlaymont i Bryssel.

DEBATT: EU står inför ett viktigt vägval. Ska man fortsätta att gå mot ytterligare överstatliga lösningar eller tvärtom återgå till att bli en union som syslar enbart med den inre marknaden?

Sverige är helt tyst i den debatten. Och vi bör för vår del välja att tillhöra en yttre krets, anser Birgitta Swedenborg och Nils Lundgren.

EU befinner sig i en existentiell kris. Eurokrisen är ännu inte övervunnen och de flesta insiktsfulla bedömare medger nu att skapandet av en gemensam valuta var ett allvarligt misstag som dessvärre är svårt att rätta till.

I en stor del av euroområdet är arbetslösheten skyhög och tillväxten har varit mycket låg under lång tid. Till det kommer att brexit har skadat EU:s självbild och den växande EU-kritiska opinionen i många EU-länder kastar en skugga över hela EU-projektet.

Inte minst i Frankrike finns en stark opinion, representerad av Marine Le Pen, för att lämna unionen. Även om den EU-entusiastiske Emmanuel Macron vann presidentvalet i Frankrike kan den breda negativa opinionen i landet inte ignoreras.

För mindre än två år sedan var EU:s svar på de växande utmaningarna att ge ännu mer makt till EU.

I de ”fem ordförandenas rapport” presenterade EU-kommissionens, Europeiska rådets, Eurogruppens, Europaparlamentets och ECB:s respektive ordförande en långtgående vision av hur den ekonomiska och monetära unionen borde stärkas.

Målet var ett mer federalt EU.

Detta tondöva svar på EU:s existentiella kris har ersatts av en mer realistisk syn. I mars presenterade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i en vitbok fem scenarier för EU:s framtid, där åtminstone tre av förslagen innebär att EU som helhet bör göra mindre än i dag.

Vitboken är en uppmaning till medlemsländerna att fundera på vilket EU de vill vara medlemmar i.

Av de olika scenarierna är två helt orealistiska i dagsläget, nämligen att man fortsätter som hittills och att hela EU utvecklas i federalistisk riktning med en gemensam politik på alla områden, inklusive finanspolitik, försvarspolitik och social politik.

Det saknas helt enkelt stöd i medlemsländerna för dessa alternativ. Det är ju dagens alltför centraliserade – och inkräktande – EU och feltänkta europrojekt som är orsaken till EU-kritiken.

Tyvärr verkar inte den politiska eliten till fullo insett det.

Av de tre återstående alternativen borde två vara särskilt intressanta för Sverige.

Det ena innebär att EU återgår till att enbart handla om den inre marknaden.

Det andra innebär att de länder som vill gå längre i integration på olika områden gör det och bildar en inre och hårt integrerad kärna i EU, medan de länder som vill stå utanför och framför allt vill samarbeta på den inre marknadens område kan göra det.

Det sistnämnda är det som kallas för flexibel integration och som nu har vunnit allt större stöd i debatten runt om i Europa.

Om en sådan flexibel integration väljs, skulle Storbritannien kanske kunna återinträda i EU, i den yttre kretsen av medlemsländer som bara ingår i den inre marknaden, särskilt om landet tillåts begränsa den fria arbetskraftsrörligheten.

Det ligger ingen dramatik i detta alternativ. Redan i dag har vi en viss flexibel integration. Exempelvis är alla länder inte med i EMU eller i Schengensamarbetet.

Men vad vill Sverige? Junckers vitbok har knappast väckt någon debatt i Sverige om vilket slags EU Sverige bör stödja.

Jan Björklund slog visserligen fast nyligen (DN 1/6) att Liberalerna vill att EU ska göra mer, inte mindre och ställde sig samtidigt bakom EU-kommissionens förslag att EU även ska fatta beslut på det sociala området.

Även regeringen stöder förslaget. Men tvingande sociala rättigheter på EU-nivå strider mot subsidiaritetsprincipen, eftersom socialpolitiken inte har några gränsöverskridande effekter, och skulle dessutom innebära utvidgade befogenheter för EU.

Det går på tvärs mot det slags lösning som nu krävs.

EU står inför ett viktigt vägval men Sverige som annars säger sig vilja vara med och påverka i EU är helt tyst.

Vi satt på läktaren när Storbritannien, vår viktigaste meningsfrände och bundsförvant i EU, förhandlade om ändrade villkor för sitt medlemskap.

Vi mötte Storbritanniens beslut att lämna EU med djupa beklaganden men vi utnyttjade inte tillfället för att diskutera vad vi själva vill med EU.

Nu kan vi inte tiga längre. Om vi gör det är risken stor att EU utvecklas till något som svenska folket inte vill vara med i. Då kommer debatten i stället att handla om ”svexit”.

Mycket talar för att flexibel integration är enda vägen framåt.

Det är också den väg som skulle passa Sverige bäst. Med flexibel integration skulle Sverige naturligen tillhöra en yttre krets.

Vårt främsta intresse är frihandel. Vi vill inte ingå i EMU. Vi vill inte ingå i en bankunion med gemensamma garantier till Europas skakiga banker. Vi är emot en gemensam finanspolitik och ett gemensamt försvar.

Vi har däremot ingen anledning att hindra andra att ingå i en mer integrerad kärna.

Euroländerna behöver sannolikt gå längre i integration om de ska kunna behålla en gemensam valuta. Om vi (på oklara grunder) skulle försöka förhindra det skulle vi kanske bidra till att euron havererar. Det är definitivt inte ett svenskt intresse.

Hittills har utvecklingen gradvis gått mot en allt fastare union med ökad centralisering av makten till Bryssel. Men det har hela tiden varit ett elitprojekt som drivits fram över medborgarnas huvuden.

När medborgarna har tillfrågats i folkomröstningar har svaret ofta blivit nej, vilket man på EU-nivå lika ofta har försökt kringgå. Men nu har verkligheten kommit i kapp den politiska eliten i Bryssel i takt med att det folkliga motståndet har tagit alltmer extrema och hotfulla former.

Flexibel integration skulle minska motsättningarna i Europa mellan dem som vill att EU ska utvecklas i federal riktning, mot en EU-stat, och dem som vill begränsa samarbetet till den fria rörligheten för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, samt till frågor som bäst avgörs genom samarbete mellan flera länder, som gränsöverskridande miljöfrågor.

Deltagande i fritt valda samarbetskoalitioner borde vara en lösning som alla skulle kunna tjäna på.

Det skulle också ta udden av den EU-fientliga opinionen runt om i Europa liksom av kraven från olika grupper på att lämna EU helt. De populistiska strömningarna i Europa göds av EU-kritiken liksom av en upplevd maktlöshet.

Med färre beslut från Bryssel skulle ett tydligare ansvar falla på den nivå där demokratiskt ansvar kan utkrävas, alltså på nationell nivå. Nationella politiker kommer inte längre kunna gömma sig bakom EU.

Ytterst handlar vägvalet om demokrati. Ty demokrati förutsätter ansvarsutkrävande. Demokrati förutsätter också att de folkvalda lyssnar på folket.

Den växande populismen beror på en växande klyfta mellan en globaliserad och ofta arrogant politisk elit och medborgarna i Europa som inte känner igen sig i den gemenskap utan nationalstater som växer fram.

Birgitta Swedenborg, PhD i nationalekonomi
Nils Lundgren, fil dr i nationalekonomi
(båda tidigare ordförande i Junilistan)

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Tyck till