ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

PM Nilsson: Rätt sorts nationalism

"EU är bara ett verktyg för tyska handelsintressen", sa Donald Trump i en av sina mer klarsynta analyser av omvärlden.

 

 

EU är mycket annat också, men den amerikanske presidenten har rätt i att tyska företag har stor nytta av den europeiska unionen. De får inte bara en omedelbar tillgång till världens största marknad utan också hjälp med handelsavtal med snart hela världen.

EU är en serviceorganisation för globaliseringens stora och små frågor, vilket britterna nu upptäcker när de blir av med tiotusentals sidor avtalstext och måste göra om allting själva. Det sägs ta tio år.

EU är också en effektiv förstärkare. Tyska företag kan vinna en formidabel slagkraft via EU om de lyckas göra sina ståndpunkter till hela unionens. Detta har även de tyska delstaterna förstått. Att Bayerns intressen företräds av Berlin är stort, men att företrädas av Bryssel är större.

De små medlemsstaterna har gjort en liknande erfarenhet. Att behöva kompromissa med 27 andra länder är krångligt och tungt, men det stärker det nationella intresset.

Se bara på de baltiska staterna, nya och små, och med en olycklig historia av att komma i kläm mellan stormakter. Nu får de sitta med och utforma gemensamma regler tillsammans med Tyskland och Frankrike. Tallinn, Riga och Vilnius har aldrig någonsin varit starkare.

Detsamma gäller Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Och Haag.

I juni 2014 bjöd den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt in sina närmaste högerliberala vänner för möte på sommarresidenset Harpsund. Ingen av dem kunde då ana vad som skulle komma.

David Cameron skulle förlora hela det brittiska EU-medlemskapet, troligen halva kungariket och helt säkert sin politiska karriär.

Angela Merkel skulle ta emot den största flyktingvågen i landets moderna historia och tappa väljarstöd till ett nytt högerextremistiskt parti.

Fredrik Reinfeldt skulle förlora mot den svenska motsvarigheten. Och Mark Rutte skulle leda en valrörelse som ansågs sätta hela EU på spel.

Alla fyra kom att utmanas av likartade nationalistiska strömningar som hotar att slita isär de internationella institutioner som byggts upp under efterkrigstiden. I alla fyra länderna vinner nationella lösningar mark på bekostnad av internationella och alla påverkas av varandras beslut.

Det yttersta beviset på hur långt dynamiken kan gå är den lågmälda men seriösa diskussionen om ett eget nationellt tyskt atomvapen. Om amerikaner, britter och fransmän sätter sina egna intressen före sina förpliktelser måste tyskar göra detsamma. Då, om inte förr, vänder Europas historia definitivt blad.

Den som hittills klarat denna nya politiska miljö bäst är Mark Rutte, premiärminister i Nederländerna sedan 2010 och ledare för det liberalkonservativa partiet VVD.

Han gjorde några intressanta drag under valrörelsen som bidrog till att försvaga huvudmotståndaren, högernationalisten Geert Wilders, och som med säkerhet nu studeras i EU-länder med liknande utmaningar, till exempel Frankrike, Tyskland och Sverige.

För det första drog han en definitiv gräns mot den typen av gränslös flathet som bland annat plågar svenska debatter om förortskriminalitet, stök på bibliotek och förtryck mot invandrade kvinnor.

Personer som vill göra Nederländerna till ett religöst styrt Nordsjökalifat bör flytta till andra länder som har den typen av styre, var hans budskap.

För det andra vek han inte en millimeter mot den turkiska regeringens försök att kampanja i Nederländerna inför den turkiska folkomröstningen.

Turkiska regeringsplan fick inte landa och regeringsrepresentanter ledsagades ut ur landet. Man kan ha delade meningar om ifall utländsk makt ska få driva valrörelser bland landsmän i exil, men det fanns ingen tvekan i den nederländska premiärministerns linje.

För det tredje hittade han en ny formel mot Geert Wilders. Istället för att skälla honom för populist sa Rutte att han företräder "fel sorts populism". Det gjorde Wilders svarslös eftersom han förlorade den underförstådda ensamrätten på att företräda folket.

Att vara "populist" eller "nationalist" kan vara destruktivt, men motsatsen är inte alltid politiskt attraktivt. Att vara lyhörd för folk och att stå upp för sitt land, till och med dö för det, är demokratiska kvaliteter.

Detsamma gäller två andra nya skällsord, "anti-elit" och "anti-etablissemang". De var nyss honnörsord på redaktioner och i folkrörelser. Svenska S har till exempel till och med lyckats vara anti-etablissemang när de demonstrerat mot sin egen regeringsmakt.

Ruttes retoriska grepp vände på bevisbördan och visade att även han kan vara populist, anti-elit och stå upp för landet.

Men han kan samtidigt vara EU-vän, frihandelsvän och internationalist. Det stärker det nederländska nationella intresset. Att bo i ett litet land i norra Europa och sälja elektronik och tulpaner över hela världen är fantastiskt.

Och om det är att vara nationalist att slå vakt om den säregna holländska frihetliga kulturradikalismen är den av godo.

Tyck till