ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

PM Nilsson: Om ökade klyftor

  • GUNNAR STRÄNG I RIKSDAGSBÄNKEN. 1976 och Astrid Lindgrens skattesaga var startskottet på en omprövning av skattesystemet som pågår än i dag. Utan sänkta skatter för höginkomsttagare, företagare och investerare hade Sverige inte klarat den ekonomiska omvandlingen mellan 1980 och nu. Foto: Sven-Erik Sjöberg

LEDARE. Med nästan alla mått är Sverige ett bättre samhälle i dag än 1976. Då var det visserligen kungabröllop, Stenmarks första totala världscupseger, borgerlig valseger, premiär för Raskens på tv och för Ericssons kommande världssuccé AXE-växeln.

Men i övrigt är 2017 ett långt rikare, rörligare och roligare år än då. Fredligare är det också. Även om Syrien tycks tröstlöst var 1970-talets krig i särskilt Sydostasien och Afrika extremt blodiga i jämförelse.

I ett avseende var 1976 dock ett statistiskt märkesår. Den så kallade Gini-koefficienten var då som lägst i Sverige, det vill säga skillnaden mellan låga och höga inkomster var som minst. Svenskarna tjänade ungefär lika mycket och efter skatt tjänade de ännu mer jämlikt.
Gini-koefficienten får ofta kritik för att den mäter relativa storheter och inte ekonomisk utveckling. Nederländerna och Bangladesh brukar ha samma Gini-siffror. Indien och Bulgarien ligger på samma nivå som Sverige. Ett annat påpekande är att Sverige fortfarande ligger i topp i internationell jämförelse och att det därför inte finns något att klaga på. Efter skatter och transfereringar ligger vi på tolfte plats och inräknat andra välfärdstjänster som gratis utbildning och vård ligger Sverige etta i världen.

Men som ett historiskt mått inom ett land säger Gini ändå något om den ekonomiska jämställdheten.

Den resa som Sverige har gjort sedan 1976 – ekonomiskt, tekniskt, kulturellt och socialt – kan berättas på många sätt, men ett allt vanligare sätt är att peka på ökad ekonomisk ojämlikhet. Särskilt utvecklingen sedan 1990-talet beskrivs ofta som olycklig.

Den sittande regeringen manar till exempel till kamp mot ökande klyftor. Men även hos andra viktiga opinionsbildare är ökande klyftor ett problem som måste åtgärdas. Ekonomiska skillnader sägs bland annat vara dåligt för tillväxten och för demokratin, vilket bevisas av framgångarna för nationalism och populism över hela västvärlden. Säkrast alltså att Magdalena Andersson får höja skatterna i fred.

Men man kan också vända på resonemanget. Utan ökade ekonomiska skillnader hade den svenska framgångssagan slutat med Stenmark, AXE och Sveriges första löpsedel med en kunglig kyss.

Den 10 mars 1976 skrev Astrid Lindgren en essä på Expressens kultursida, Pomperipossa i Monismanien, om att hon som småföretagare fick betala 102 procent i skatt. Den 22 april samma år lämnade Ingmar Bergman Sverige sedan polis gripit honom på Dramaten, misstänkt för skattefusk. Två av Sveriges absolut mest kända kulturpersonligheter slog i skattetaket, vilket blev början på en politisk omprövning av progressiviteten, marginalskatterna och villkoren för företagare. Att prioritera jämlikhet före allt annat ledde till ett vansinne.

Marginalskatterna fick sin topp 1979 med 89 procent och har därefter sjunkit. Det totala skattetrycket fortsatte uppåt drygt tio år till och sjönk sedan långsamt under Persson och Reinfeldt. Förmögenhetsbeskattningen har tagits bort, bolagsskatten har sänkts. Samtidigt har S-regeringar och M-ledda regeringar infört karensdagar i sjukförsäkringen och sänkt ersättningsnivåerna för att öka skillnaden mellan att arbeta och inte arbeta. Alliansregeringens jobbskatteavdrag vidgade skillnaden ännu mer.

Alla dessa reformer har ökat klyftorna i samhället. Men de har varit helt centrala för svensk ekonomi och svenskt samhällsliv. Utan sänkt skatt på företag och kapital hade Sverige inte haft en så vital företagarkultur och en så lyhörd riskkapitalmarknad. I dag kan en ung person med en bra idé ställa sig upp i Stockholm och bli uppvaktad av miljardärer från hela världen. Den småskaliga ekonomiska omvandlingen efter att de gamla jättarna tappat kraft eller lagt ned hade inte ägt rum om inte riskvillighet och vinstmöjligheter hade funnits. Utan decennier av successiva förenklingar för företagare och permanent politisk uppmuntran hade vi inte haft det myller av restauranger, frisörer och kaféer som i dag hör till en normal stadsbild. Utan rut och avreglering av omsorgsbranschen hade vi inte haft de tiotusentals företagare som i dag jobbar i hem.

Och utan tydliga inkomstskillnader mellan att arbeta och att inte arbeta hade svensk arbetsmarknad inte haft så hög sysselsättningsgrad och högkonjunkturerna hade gått in i flaskhalsar mycket tidigare. Ökade klyftor har varit bra för svenskarna.

Även på ett mänskligt plan är små eller inga ekonomiska klyftor förödande. Om det inte finns något att sträva efter tappar människan sin lust till livet. Att inte få chansen att vinna det man riskerar eller behålla frukten av sitt arbete är förtvinande.

Omprövningen av jämlikhetens företräde har milt uttryckt tagit tid och pågår fortfarande, i dag mest konkret i debatten om 3:12-reglerna och om marginalskatterna, men också som en central och grundläggande konflikt i politiken. Ett typiskt exempel är hur man närmar sig det faktum att asylinvandrare har svårt att få jobb i Sverige. Regeringen uppfattar den skyhöga arbetslösheten hos nyanlända som ökade klyftor och vill höja skatterna. För varje larmrapport har finansministern en skatt, eller i alla fall ett absolut nej till sänkt skatt. Hon bör möta ett absolut motstånd. Sverige har inga som helst möjligheter att möta migrationens utmaningar med att höja skatter. Däremot kan man fortsätta sänka skatter och fortsätta göra skillnad mellan arbete och inte arbete. Då kan arbetsmarknaden fungera bättre och människor får starka ekonomiska skäl att utbilda sig och ta ett jobb.

Gunnar Sträng avfärdade Astrid Lindgren som en sagoberättare som inget förstår. Magdalena Andersson uppvisar en liknande attityd i debatten om skatt, bidragsnivå och den låga förvärvsfrekvensen hos nyanlända. Förmodligen vet hon bättre, vilket inte är till hennes fördel. Sträng förstod faktiskt inte sitt eget skattesystem.

 

 

Tyck till