ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Opinion Ledare

PM Nilsson: Låghastighetspartiet

På lördag samlas Socialdemokraterna till kongress i Göteborg. Den osannolike överlevaren Stefan Löfven får då nytt mandat för nästa års val och för nästa mandatperiod.

"Vårt samhällsbygge", som S säger, har sina bärande balkar i utbildning, minskade klyftor och ökad kvalitet i välfärden. Samt i att bekämpa brott. I likhet med alla andra partier är S starkt säkerhetsorienterat. Alla ser mörka moln vid horisonten.

En högaktuell fråga som partiet talar mindre om i sina kongressdokument men mer i försnacket är höghastighetsbanan. Regeringen har gett sken av att ha tagit beslutet men har i realiteten gjort ett slags halvhalt i frågan. Det går långsamt. Senaste draget var att i förra veckan ge direktiv till Trafikverkets trafikplan som ska vara klar i slutet av augusti. Där nämns höghastighetsbanan, men inte så mycket mer. Regeringen kan fortfarande backa, med hänvisning till bristande enighet i riksdagen, omsorg om statens finanser eller med en fattigmansbana där tågen går långsamt. I vilket fall som helst krävs ett beslut.

Höghastighetståg är en underskattad samhällsfråga, hos S och framför allt hos M. Självklarheterna har folk klart för sig:

Persontrafiken med tåg har fördubblats sedan 1990 men spåren är desamma, i huvudsak 150 år gamla, vilket gjort att hela systemet närmar sig bristningsgränsen och är hårt slitet. Resultaten är de omtalade förseningarna, ökad sårbarhet, svårigheter att hitta tid för underhåll och inga möjligheter till fortsatt trafiktillväxt.

Alla är därför överens om att något måste göras, men sen spricker enigheten upp i tre spår: renovera det befintliga systemet, bygga nytt traditionellt spårsystem eller ett nytt höghastighetssystem?

Att bara titta på prislappen ger inget bra svar. Alla lösningar har sina alternativkostnader. Att bygga vidare på det befintliga systemet är billigt men orsakar åratal av avstängning och minskad kapacitet och löser inte framtidens transportbehov. Att bygga nytt men långsamt är billigare än höghastighetståg men knyter inte samman Sveriges storstadsregioner, vilket ger mindre ekonomiska effekter och högre klimatutsläpp eftersom flyget då kvarstår.

En del invänder att rälsbunden trafik snart är en föråldrad teknik, frånkörd av självkörande elbilar från Google. Men hur smarta bilar än blir kommer de inte att ha samma kapacitet som tåg. Ett dubbelspår har samma transportkapacitet som en 15-filig motorväg. Och även elbilar tar plats i stan. Tåg kan transportera 1000 personer var tredje minut från en och samma perrong. Kvadratmeter är dyra i städerna.

Utvecklingen i bilbranschen är spännande och bilen kommer att vara fortsatt viktig för transportsystemet, men som masstransport mellan stora städer är den för ineffektiv.

Bilen bygger också en annan typ av stadsmiljö än tåget. Om man jämför de städer och stadsdelar som byggdes mellan 1850 och 1950 med efterkrigstidens stadslandskap är den rälsburna staden fortfarande långt mer attraktiv. Den har högre BNP, högre kvadratmeterpris för boende och arbetsplatser, attraherar personer med högre utbildning och smartare kapital.

De amerikanska glesa motorvägsbaserade städerna är en tragedi för landet. De försvårar gång och cykling, försämrar utbudet av service och tar mycket plats.

En bit in i detta sekel kommer tio miljoner personer bo inom storstadstriangeln Göteborg-Malmö-Stockholm. Beslutet om ny järnväg handlar i hög grad om stadsutvecklingen i de tre stora städerna och inte minst Borås, Jönköping, Linköping och Norrköping. Om bil och flyg blir dominanta system bygger vi en sämre typ av stad. Om vi väljer tåg gör vi bättre investeringar i alla de bostäder och stadsdelar som Sverige behöver.

En annan underskattad aspekt är behovet av en något ljusare framtid. Sverige går in i en period av närmast israeliska valrörelser med säkerhet som det stora temat. Det finns goda skäl till det, men försvar och polis är mer en nödvändighet än ett samhällsprojekt.

Det roliga och lustfyllda med en höghastighetsjärnväg är att Sverige blir ett annat land. SJ, som blir den stora operatören, räknar med en höghastighetsavgång var 6:e minut från Stockholms central under rusningstrafik. Det kommer att ta 1:55 till Göteborg och 2:30 till Malmö, lägg på 20 minuter och du är på Kastrup. Från Jönköping når man alla tre storstäder inom 1 timme. Mellan Göteborg och Borås tar det 28 minuter, mellan Linköping och Stockholm 1:07.

Det blir ett pendeltågsystem för södra Sverige som gör landet större och skapar fler möjligheter. Plötsligt blir det inte bara möjligt utan kanske till och med bättre att bo i Jönköping eller ha företaget där och arbeta i någon av storstäderna, eller tvärtom.

I det perspektivet blir finansministerns tjurighet provocerande trångsynt. Höghastighetsbanan håller i 100 år. Det blir högt räknat 3 miljarder om året. Även här finns en alternativkostnad, nämligen den politiska: ett parti som utan att blinka öser ut sociala utgifter med tveksamt utfall men som inte har råd att lägga räls ger signalen att framtiden är mer hotfull och hopplös än ljus och löftesrik.

Vi bör ha underbara dagar framför oss. Samt kunna ta cykeln till Centralen och åka bort i 320 km/h.

Tyck till