ANNONS:
Till Di.se
Start Opinion Debatt

Fredrik Reinfeldt: Macrons mandat inte så starkt som det ser ut

  • PROBLEMATISKT. Frankrike har haft kroniska underskott i sina offentliga finanser sedan mitten av 1970-talet. Med ett budget­underskott på 3,5 procent och en statsskuld på nära 100 procent av BNP är marginalerna redan förbrukade, skriver Fredrik Reinfeldt. Foto: Jonas Eng

Kommer Macron att lyckas reformera Frankrikes ekonomi? Hans politik för EU präglas av protektionism och vilja till centralstyrning, vilket inte kommer att fungera. Det är också viktigt att granska de rätt låga röstsiffror som ligger till grund för ”jordskredssegern”, skriver förre statsministern Fredrik Reinfeldt.

I dag börjar en ny tid i Frankrike. Det partpolitiska landskapet har liksom tidigare i Italien och Grekland välts över ända. Väljarna river ned och bygger om. Hur ska vi förstå vår turbulenta och föränderliga värld? Längtan efter något nytt har banat väg för Emmanuel Macron, men också för Donald Trump. Vår värld har krympt, kontakterna är gränsöverskridande och fler får det bättre. Men väljarna blir nervösa och röstar för populism och brexit.

Macrons bedrift är exceptionell och historisk. Liksom andra framgångsrika utmanare har han klätt sitt budskap i en dräkt av optimism – med honom ska det nu uträttas saker. Han är inte bara vald till Europas mäktigaste presidentämbete, hans parti La République en marche, REM, kommer dessutom dominera nationalförsamlingen. Han sitter nu på det mest betydelsefulla politiska mandat Europa upplevt sedan Tony Blairs valseger 1997. Vad ska han nu göra med det ögonblickets möjlighet han har i sina händer?

Det Frankrike han nu ska leda har djupgående problem och en illa spridd självinsikt om hur landet påverkas av globaliseringens utmaningar. Ett land som en gång varit en stormakt har ofta svårt att anpassa sig till nya förhållanden. Det verkar säkrare att drömma sig bakåt eller åtminstone försöka skydda sig mot förändringens vindar.

I Frankrike har det gett en syn på företagande och jobb som präglas av ”att det som vi har är oss alltid givet, om vi bara försvarar det”. Detta statiska synsätt leder till tro på protektionism som metod att bevara och skapa jobb, oftast i stället för att analysera hur kostnader för att anställa och beskattningen av arbete påverkar drivkrafterna i ekonomin för fler jobb.

Medan land efter land i Europa har börjat reformera sina arbetsmarknader för att underlätta rörligheten och flexibiliteten, har mycket litet hänt i Frankrike. Här gäller fortfarande regler om 35-timmars arbetsvecka och många lämnar arbetsmarknaden redan vid 60 års ålder, trots att de är fullt arbetsföra. I takt med att fler lever till att uppleva sin hundraårsdag blir denna ordning alltmer ekonomiskt oförsvarlig.

Den som tror att Macrons optimism nu kan förenas med stora ofinansierade budgetsatsningar, glömmer att Frankrike har haft kroniska underskott i sina offentliga finanser sedan mitten av 1970-talet. Med ett budgetunderskott på 3,5 procent och en statsskuld på nära 100 procent av BNP är marginalerna redan förbrukade. Till det kommer att den offentliga utgiftsandelen redan ligger på 56 procent av BNP.

Emmanuel Macron måste alltså parallellt reformera den franska arbetsmarknaden och samtidigt skapa bättre ordning i de offentliga finanserna. Det i sin tur kan rimligen huvudsakligen bara ske via utgiftsminskningar. Han har dessutom signalerat en vilja till att sänka en del skatter, bland annat bolagsskatten.

De flesta tror att Macron kommer att använda sitt mandat för att försöka reformera den franska ekonomin. Det kommer troligen utlösa mycket stora protester, och många kommer fråga sig var den leende och positive Macron tog vägen. Om Macron orkar fullfölja, och inte likt Jacques Chirac i mitten av 1990-talet avbryter reformförsöken, kommer det få stora konsekvenser för Europa.

Framgång för Macron tror jag kommer att leda till att ett mer konkurrenskraftigt och framtidsinriktat Frankrike sätter press på alla andra europeiska länder att också fortsätta att reformera sina ekonomier. Förändringar av förutsättningar för arbete, lägre kostnader och ökad rörlighet blir svaren på de globala utmaningarna, framför att ropa efter mer protektionism och försök att utmåla allt främmande och utländskt som ett hot mot vår trygghet. Då har en viktig valseger använts för att skapa hopp om en bättre framtid för hela Europa.

Men det finns en risk för en alternativ rutt framåt för Emmanuel Macron. Han har vid flera tillfällen tillskrivits epitetet EU-vänlig. Många års erfarenhet av EU har lärt mig att granska mer ingående vad denna utpekade vänlighet är inriktad på att göra.

Macrons idéer för EU liknar då i stora drag det som Nicolas Sarkozy ofta anförde under sin tid som fransk president. De vill förskjuta makten inom EU till länderna inom eurozonen. De vill skapa en egen regering med egna utbyggda institutioner för eurozonen. Det synsättet brukar följas av idéer om en egen budget för eurozonen, alternativt att en andel av de nationella budgeterna i praktiken ska styras av euroområdets beslutsorgan.

Den första uppenbara invändningen för Sverige och andra länder som inte går över till att ha euron som egen valuta är att det medför stora risker för förlorat inflytande. Den andra invändningen är att det markerar ett synsätt på ekonomi där man hyser stor tilltro till möjligheterna att styra över ekonomin, företagen, jobben och utfallet för enskilda från en enda beslutspunkt i Europa. Det tror jag inte fungerar, och är dessutom dyrt. Till det kommer att Macron också uttryckt att han vill sjösätta förslag som möjliggör europeisk protektionism. De gemensamma beslutsorganen inom EU ska få möjligheter att stoppa försök till investeringar och uppköp av vissa europeiska företag.

Vi kan snabbt komma att lära oss att Macron som reformator av Frankrike betyder en sak och som reformator av EU något helt annat.

Macrons seger har med rätta beskrivits som något nytt och spännande. Ett parti som bildades för mindre än ett år sedan kan vinna en majoritet av mandaten i parlamentet i ett av Europas mäktigaste länder. Det är dock viktigt att minnas att utgången av varje val påverkas i stor utsträckning av hur valsystemet är utformat. Macrons parti landade i första omgången på 28 procent. Hade hans parti uppnått det resultatet i Sverige hade han fått svara på frågor om med vem han nu tänkte sig försöka styra landet. I Frankrike når han egen majoritet.

När Macron vann presidentvalet i andra omgången över Marine Le Pen den 7 maj beskrevs det som en jordskredsseger med röstsiffrorna 66 mot 34 procent. Det ger dock en skev bild av hur de franska väljarna röstade. Av de 47 miljoner röstberättigade som finns i Frankrike röstade drygt 20 miljoner på Macron, drygt 10 miljoner på Le Pen, nästan 12 miljoner avstod från att rösta och 4 miljoner röstade blankt.

Varför spelar detta någon roll? Därför att det är folket som ger mandatet. Det är många som förvränger och feltolkar sina mandat på valnatten. Det man inte fått aktivt stöd för att göra brukar till slut möta växande motstånd. När ett av vår tids mest spännande politiska och ekonomiska projekt nu tar sin början lurar redan många faror längs vägen.

 

Fredrik Reinfeldt, föreläsare och rådgivare

Tyck till