ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

Riksgäldens chef är livrädd för en ny finanskris

  • Hans Lindblad chef Riksgälden Foto: Amanda Lindgren

Likviditeten på obligationsmarknaden är ett orosmoln. Men delvis också konsekvensen av ett lyxproblem. Det säger riksgäldschefen Hans Lindblad.
Han berättar också hur stor statsskulden bör vara och varför han är livrädd för en ny finanskris.

Tillväxten i ekonomin är avgörande för skatteintäkterna och därmed lånebehovet. Ni räknar med att BNP ökar 2,3 procent i år och 1,9 procent nästa år. Det är lägre än konsensus. Är ni mer försiktiga än andra prognosmakare?
”Nej, så ska man inte se det. Det är stor osäkerhet i prognoserna och några tiondelar hit eller dit ska man inte fästa så stor vikt vid. Det vi försöker förmedla är att vi kommer att ha en nedväxling i tillväxttakten och det är ju helt naturligt när man närmar sig fullt kapacitetsutnyttjande. Och dessutom ser vi inte någon superstark draghjälp från omvärlden, det är den inhemska efterfrågan som driver.”

Ni tror att staten behöver låna 20 miljarder kronor i år och att det blir överskott på 17 miljarder nästa år. Exempelvis ESV och Konjunkturinstitutet gör en mer optimistisk bedömning av lånebehovet.
”Ja. Men vi har haft mer rätt.”

Är det mer sannolikt att ni under året kommer att revidera upp eller att ni kommer att revidera ned lånebehovet?
”Uppåtriskerna i makrobilden dominerar på kort sikt och det talar för att lånebehovet skulle bli lite mindre. Men på lite längre sikt, säg två år framåt, dominerar i stället nedåtriskerna. Så sammantaget över perioden är riskerna balanserade.”

”Man får inte heller glömma att det här är siffror som är rätt volatila. Inlåningen på skattekontot till exempel, de siffrorna kan kasta runt så mycket att de stör ut bilden.”

Ni bedömer att ungefär 50 miljarder kronor som inte hör hemma där finns på skattekonton. Det är lika mycket som i oktober, trots att räntan sänkts från 0,56 procent till noll. Varför ligger pengarna kvar tror du?
”Vi har inte sett något ännu i statistiken. Vi har bara ett månadsutfall, januari, och det ser fortfarande rätt starkt ut. Det är heller inget som Skatteverket mäter. De får in pengarna och det kan vara rätt svårt att allokera dem till ändamål. Det gör att bedömningen blir en gissning, men en gissning vi har försökt göra så underbyggd som möjligt.”

Ska man tolka överinsättningarna på skattekonton som att lånebehovet egentligen är 50 miljarder större?
”Bedömningen att det finns 50 miljarder i överinsättningar innebär att statsskulden är 50 miljarder lägre än den egentligen skulle vara. Det är den krassa matematiken.”

När började ni inse att hushåll och företag använde skattekontot för kapitalplaceringar?
”Vi såg stora inflöden av skatt som vi inte kunde förklara utifrån utvecklingen i exempelvis lönesummor och konsumtion. Antingen var makrobilden helt fel eller så var det något annat. Sedan fick vi indikationer på att det skett några stycket större engångsinbetalningar. En av de större, på 15 miljarder kronor, visade sig visserligen bero på en riktig affär, men då började vi borra i det. Jag minns inte exakt när vi började ana oråd men vi har varit på frågan ett bra tag.”

Ni har tidigare varnat för att likviditeten i marknaden har försämrats på grund av Riksbankens obligationsköp. Nu har köpen förlängts och samtidigt drar ni ned på emissionsvolymerna. Hur orolig är du för likviditeten?
”Vi gör bedömningen att likviditeten är tillfredsställande. Det är ett omdöme som är snäppet sämre än tidigare. Det är inte bara ett svenskt fenomen, likviditeten på de internationella obligationsmarknaderna har kommit ned. För vår del är det delvis ett lyxproblem, ekonomin går så bra att vi inte behöver emittera så mycket. Till det kommer att Riksbanken absorberar väldigt mycket och att banker och försäkringsbolag måste hålla ganska mycket statspapper. Det som blir kvar, den så kallade fria floaten, ganska liten. Vi ser att likviditeten har försämrats. Regelförändringar gör också att det har blivit svårare att vara marknadsgarant (en aktör som förbinder sig att alltid ställa priser, Di:s anm.).”

Är det här något som investerarna pratar mycket med er om?
”När vi träffar investerare får vi alltid en fråga och ett klagomål. Frågan gäller likviditeten och klagomålet att vi är för dyra. Jag brukar säga att svensk kvalitet kostar. Vi hör till dem som får de absolut lägsta räntorna. Likviditeten har blivit en större fråga, det ska jag inte sticka under stolen med. Men vår bedömning är att den är tillfredsställande. Med våra marknadsvårdande faciliteter, det som kallas för repor, kan vi se till att marknaden har tillräckligt med instrument att arbeta med. Vi har också sett att volymen på de här reporna den senaste tiden har varit mycket större än den brukar vara.”

Känner ni ett ansvar att hålla uppe emissionsvolymerna i marknadsvårdande syfte?
”Det är ett självändamål för att oss vårda marknaden. Med en väl fungerande marknad och en tillräcklig likviditet får vi bättre priser. Marknadsvård är därför en viktig del i vår kostnadsminimerande strategi.”

Det utländska ägandet av svenska statspapper har gått från cirka 50 procent till runt 30. Varför har det minskat?
”Det kan vara så enkelt att utlänningarna behöver pengarna själva. Det kan också finnas regulatoriska hinder för att placera till negativa räntor. Nedgången skedde framför allt fram till för ett år sedan. Sedan dess har det stabiliserats.”

Sverige är ett av en handfull länder med trippel A-betyg från samtliga kreditvärderingsinstitut. Känner ni er snyggast på festen när ni träffar investerare?
”Investerarna tycker att vi är väldigt snygga. Svensk ekonomi är stark, statsskulden är låg och stabiliteten är god. Det är ett bra land för förvaltare och investerare att ha i sin portfölj. Vi möter ett stort intresse internationellt.”

Hur ser intresset ut för riktigt långa statsobligationer, med 50 eller 100 års löptid?
”Vi har inte haft den diskussionen. Vi har långa instrument, med löptid upp till 25 år, men intresset bland investerare för så pass långa papper är förhållandevis lågt i Sverige. Vi har inte riktigt den marknaden, det finns inte bolån exempelvis som sträcker sig så långt.”

Riksgälden har historiskt tjänat stora pengar på att ta positioner i valutamarknaden. I höstas ansökte ni om att utöka mandatet från 7,5 till 20 miljarder kronor. Varför?
”Vi har gjort en analys av värdet av att ha valuta i portföljen och det finns inte där längre. Regeringen har därför beslutat att vi ska dra ned på valutaskulden med i genomsnitt 20 miljarder per år. Sedan finns det situationer där man vet med relativt god säkerhet att kronan är felvärderad. Då tyckte vi att vi skulle kunna pausa den här neddragningen i upp till ett år. Men Riksbanken gjorde bedömningen att det skulle strida mot penningpolitiken, en invändning som jag har förståelse för.”

Riksbanken var kritisk till förslaget eftersom det gick på tvärs med deras strävan att hålla kronan svag. Är det lämpligt att två myndigheter driver på växelkursen från varsitt håll?
”Vi har ett tydligt uppdrag att kostnadsminimera med beaktande av risk. En del i kostnadsminimeringen är att vi har möjlighet att ta aktiva positioner. Men Riksbanken skrev i sin motivering att de har varit aktiva med att förhindra att kronan stärks och då fanns det en potentiell konflikt ifall vi hade velat utnyttja mandatet. Penningpolitiken trumfade i det läget.”

Ni bedömer att statsskulden* sjunker till 30 procent av BNP i år. Vad är en lagom nivå?
”En statsskuld som ligger på 60–80 procent av BNP är så pass stor att den börjar få störande effekter på tillväxt och räntebildning och sådant. Över de nivåerna ska man inte vara. Vi vet också att en finanskris kan i princip fördubbla en statsskuld. Då ska man vara nere på 30–35 procent. Och med tanke på att på vi är ett land som har en väldigt stor banksektor så är någonstans runt 30 procent en rimlig nivå. Blir den lite lägre så bygger det upp ännu starkare skyddsvallar så det är inget fel med det ur ett stabilitetsperspektiv.”

”Statsskulden ska kunna variera, vara en buffert vid en riktigt stor chock. Alternativet är att man ska in och skruva i skattesatser, minska i bidragssystemen, ändra regler och annat som drabbar människor och gör att ekonomin fungerar sämre. Men i ett jämviktsläge är det bra om den ligger på ungefär de nivåer den ligger på nu.”

Vad är viktigast just nu?
”Det är krishanteringen, att se till att vi bygger skyddsvallar. Jag var som ung tjänsteman på finansdepartementet med om krisen på 1990-talet. Jag satt sedan på en väldigt central befattning i finansdepartementet under krisen 2008. Jag vill inte att det ska hända igen. Det var otroligt spännande tider, men vi bodde bokstavligen talat på finansdepartementet.”

”Man måste komma ihåg att BNP faktiskt föll med 6 procent i Sverige. En storbolags-vd kom till oss på finansdepartementet och berättade att 18 av 20 fabriker hade stängts. Alla indikatorer störtdök. Det var en hemsk situation. Vi hade en kombination av tur och skicklighet att vi lyckades komma ur det så pass bra. Hade Baltikum devalverat är att jag inte säker på att exempelvis Swedbank, som var illa ute, hade klarat sig. Det gjordes ett stort arbete från Sverige att förhindra att Baltikum devalverade men det hängde på gärdsgården. Det är viktigt att vi som var med upplyser om vad som kan hända. Särskilt för en liten och öppen ekonomi som Sverige, med en stor banksektor och stort beroende av marknadsfinansiering, är det viktigt att vi kan hålla i det här. För när krisen väl är ett faktum är det en j-ligt blodig historia. Det blir en slakt av Guds nåde när det blir kris. Det är inga trevliga diskussioner man har med folk då.”

* Den så kallade Maastrichtskulden, som inkluderar hela den offentliga sektorns skuld, ligger kring 40 procent.

Tyck till