Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Johanna Jeansson: Tre fel blir rätt politik till slut

  • Foto: TT

På makroplanet befinner sig Sverige i toppform: finansmarknaderna är glada, arbetsmarknaden stark och statskulden låg. Under ytan döljer sig däremot ett par renoveringsprojekt – åtminstone om dagens välstånd ska finnas kvar för alla i framtiden.

Det är naturligt att de största reformbehoven oftast finns på de områden som politiker med självbevarelsedrift inte ens har velat ta i med tång. Det är den typen av laddade frågor som i USA kallas den ”strömförande tredje skenan” – de sägs vara förknippade med politiskt självmord.

Men inget vågat, inget vunnet. För de svenska politiker som vågar ta en rejäl stöt kommer därför tre politiskt inkorrekta, men ekonomiskt önskvärda, slogans som garanterat sticker ut inför valet 2018.

Plugga mindre

Att argumentera för mer utbildning åt fler är enkelt. Det är betydligt mer otacksamt att säga att studier inte är värt vilket pris som helst. För att en utbildning ska löna sig måste den nämligen betala sig i form av högre produktivitet och inkomst under tillräckligt lång tid.

Därför spelar det roll att svenska studenter kommer ut i arbetslivet extremt sent. Medelåldern för dem som har tagit sig igenom gymnasiet plus en treårig kandidatexamen är hela 28 år. Det betyder nästan fem färre arbetsår än i Storbritannien och tre färre än i Tyskland.

Det kan också jämföras med beräkningar från Långtidsutredningen 2011 som uppskattar den privatekonomiska förlusten av att skjuta upp sin examen ett år till cirka 80 000 kronor och den samhällsekonomiska förlusten till det dubbla.

En förklaring till att svenska studenter tar tid på sig att komma ut i arbetslivet är förmodligen att utbildningen är i stort sett gratis samtidigt som lönetillägget för att ha pluggat vidare är litet.

De högsta inkomsterna i Sverige ligger på ungefär två gånger de lägsta medan motsvarande siffra i Storbritannien och Tyskland är åtta respektive nio gånger, enligt OECD. Det gör de svenska lönerna till de mest sammanpressade inom EU och i motsats till vad många tycks tro har löneskillnaderna inte ökat det senaste decenniet.

Den sammanpressade lönestrukturen gör det också omöjligt för dem som saknar utbildning, som ungdomar och många nyanlända, att konkurrera genom att erbjuda sina tjänster till en lägre peng. Men lösningen för att få in dessa grupper i arbete är knappast att tvinga dem till skolbänken, utan snarare att acceptera en större lönespridning.

Återinför fastighetsskatten

Det finns få saker som har fått svenska väljare att protestera lika högljutt som fastighetsskatten. Samtidigt kallas den på goda grunder för ekonomernas favoritskatt. Anledningen är att den inte snedvrider incitamenten att arbeta, investera eller konsumera på samma sätt som löne-, kapital- och konsumtionsskatter.

En bättre idé från ett ekonomiskt perspektiv vore därför att återinföra fastighetsskatten och avskaffa reavinstskatten på boende samt helst också sänka löneskatterna för låg- och medelinkomsttagare.

2007, innan fastighetsskatten ersattes av en kommunal avgift, fick staten in cirka 26 miljarder kronor i skatt på fastigheter. Det betyder att det hatade skatteuttaget faktiskt var lågt i ett internationellt perspektiv.

Fastighetsbeskattningen i OECD-länderna ligger ungefär dubbelt så högt och i USA motsvarar en liknande beskattning på lokal och delstatlig nivå omkring det fyrdubbla, enligt Finanspolitiska rådet.

Trots det har svenska politiker inte velat prata fastighetsskatt utan i stället närmat sig en annan högvoltsfråga på fastighetsmarknaden, nämligen ränteavdragen.

Men slopade ränteavdrag, tillsammans med åtgärder som amorteringskrav och skuldtak, skulle försvåra ytterligare för hushåll med små inkomster att hitta boende. Det gäller särskilt när den reglerade hyresmarknaden inte fungerar. Och apropå det, ytterligare en högavkastande reformidé för verkligt orädda och långsiktiga politiker vore att avskaffa hyresregleringen.

Sådana förändringar skulle främja rörligheten på bostadsmarknaden och dessutom förbättra dynamiken på arbetsmarknaden.

Våga vägra spara

När det gäller den offentliga budgeten är det rätt att som Sverige ha ett ramverk som hindrar utgifterna från att springa iväg. Men det blev fel när Magdalena Andersson och Anders Borg i valrörelsen tävlade i sparnit snarare än i visioner om fler jobb.

Och frågan är om det är rätt strategi att beta av en redan låg svensk statsskuld när offentlig sektor måste hantera en växande och åldrande befolkning.

Fjolårets starka ekonomiska utveckling och högre skatteinkomster gjorde att staten kunde amortera ytterligare och skulden ligger nu på cirka 40 procent av BNP enligt EU:s kriterier. Det har gjort Sverige till en av de lägst skuldsatta utvecklade ekonomierna i världen och enligt statliga Konjunkturinstitutet väntas skulden till 2020 minska ytterligare till under 35 procent av BNP.

Samtidigt säger sig två av tre arbetsgivare inom offentlig sektor ha svårt att rekrytera och på Arbetsförmedlingens lista över bristyrken ligger förskollärare, sjuksköterskor och grundskolelärare i topp.

Även om svensk ekonomi inte behöver mer konjunkturstimulans är det troligt att kostnaderna för offentlig sektor måste öka långsiktigt för att möta den standard vi vill ha. Och ska det ske utan att skära i bidrag eller höja skatterna blir det svårt att nå överskottsmålet och skuldamorteringarna blir mindre – särskilt om åtgärder för att få fler i arbete uteblir.

Att ta tag i politiska högspänningsämnen är inte lätt. Fördelen med strukturreformer – inte för röstmaximerande politiker men för samhället – är att de ger utdelning på sikt även om de kostar politiskt kapital i dag. Skådespelaren Orson Welles förutspådde för mer än 30 år sedan att det skulle sluta med Kalle Anka och mupparna i parlamenten om politikerna bara väljer att fokusera på sin popularitet.

Det må ha hänt på sina ställen redan, men Sverige borde kunna bättre än så.

https://interactive.sanoma.fi/arkku/public/generated/10671ZADmMwI/

Tyck till