ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

Johan Wiktorin: Regeringen når inte fram

  • Johan Wiktorin

Sverige blev med en nationell säkerhetsstrategi när statsminister Stefan Löfven presenterade denna i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens.
Tyvärr blev glaset halvtomt, det är inte en strategi i en egentlig mening. Oviljan att närma sig krigsrisken är det som spökar och vattnar ur dokumentet.

En ny säkerhetsstrategi har varit efterlängtad av dem som intresserar sig för landets säkerhet i oroliga tider.

Ambitionsnivån att ta fram en sådan är därför välkommen.

Regeringen har övertrumfat den förra regeringen som aldrig gav ut någon. Det är en gåta att efterkrigstidens mest framgångsrika borgerliga politiker, Fredrik Reinfeldt, ledde en regering som i mångt och mycket verkade ointresserad av landets inre och yttre säkerhet. Ännu i augusti 2014 kunde vi i SVT-utfrågningar se och höra dåvarande statsministern invända mot programledarens frågeställning med: ”Försvara mot vadå?”.

Paraden med försämringar hade då pågått under lång tid.

Kriget mot Georgien 2008, ett exceptionellt rustningsprogram startades 2010 av Kreml, som också bröt mot internationella avtal kring militära styrkor i Europa.

Och så Krim.

Till detta har nu också kommit hot som cyber- och terroristattacker liksom påverkansoperationer. Behovet av en säkerhetsstrategi för ett envist litet land som varken vill vara i en allians eller betala för ett totalförsvar är därför särskilt stort.

Det är framför allt kring den hårda säkerheten som regeringen inte når fram. Rosenbad menar att risken för ett enskilt väpnat angrepp fortfarande är osannolik, medan ÖB säger att den är låg. Samtidigt har DN rapporterat om diskreta övningar för totalförsvaret med robotangrepp och sabotage mot Sverige som det övade typfallet.

I verkligheten iståndsätter försvaret nygamla system som kustrobotar och förstärker överraskande Gotland.

Chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Gunnar Karlson, pekade i Agenda ut Ryssland som aktör i påverkansoperationer mot våra demokratiska processer.

Enligt Försvarets radioanstalt, FRA, innebär en typisk månad 10.000 angrepp från statliga aktörer mot it-system i Sverige. Ord och handling går inte ihop.

Vi har tappat förmågan att tänka i avskräckningstermer. Även om vi inte har egna kärnvapen, så kan vi skapa ett totalförsvar med full tröskeleffekt.

Det är en angripares kalkyl som ska påverkas och öka risken oacceptabelt mycket. Det är det krigsavhållande uppdraget som är det viktigaste för landets försvar. Kriget får helt enkelt inte starta, eftersom det har en egen dynamik. Hur många skott var det i den första salvan i Syrien och var är landet nu?

Att statsministern är engagerad och kunnig i ämnet går inte att ta miste på. Han vädjade också till oppositionen att inte söka strid i denna fråga, men tyvärr river regeringen ribban i första försöket. Dels är säkerhetsbegreppet urvattnat i Sverige och omfattar vida områden som trygghet, dels har man i Regeringskansliet haft svårt att knyta ihop säcken i en tydlig plan.

Dokumentet är mera en uppräkning av viktiga områden med spridda åtgärder. Målen är otydliga, få konkreta tidsangivelser finns och prioriteringar saknas. Hur våra maktmedel ska användas för att uppnå våra säkerhetsrelaterade mål saknas i stort liksom resursdimensionen.

Under frågestunden förklarade statsministern att det är meningen att förvaltningen ska tala om vad det kostar att förebygga och förhindra de olika hoten. Det kommer att minska reformutrymmet på andra områden. Att stärka säkerheten är nämligen inte gratis och det tar dessutom tid vi inte har.

Tyck till