ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

Henrik Mitelman: Jag är orolig för extremlandet Sverige

På Strandvägen i Stockholm skiner solen. Himlen är molnfri och ljumma vindar blåser in från Nybroviken. Picknickkorgarna är packade och sommarklädda människor promenerar mot Djurgården. En gul och en vit Ferrari susar förbi.

Nationaldagen år 2017.

Jag rör mig ett kvarter norrut, till ett café. Där serveras hundglass för 60 kronor. De tvåbenta dricker mousserande. På gatan utanför står en felparkerad röd Ferrari med en gul böteslapp.

Det går bra nu.

I en annan del av världen pågår återhämtningen efter den djupa finans- och skuldkrisen.

Till och med i Syd- och Centraleuropa syns tydliga vårtecken, inte minst i Tyskland där företagen indikerar att läget faktiskt aldrig har varit bättre, åtminstone enligt den så kallade Ifo-indikatorn. Eufori, kallar Ifo det i rapporten, men det ska tolkas välvilligt. Någon överhettning är det inte tal om i Europas största ekonomi.

Ännu mer glädjande är att de europeiska förutsättningarna är goda med begränsade privata skulder i de flesta länder, samtidigt som räntor är låga även för de hårt skuldsatta staterna.

För världen i stort finns det all anledning att se framtiden an med tillförsikt. Nu inleds nästa fas som ofta är mer självspelande när optimism genererar aktivitet och företagen börjar investera för framtiden, samtidigt som hushållen kan konsumera lite mer, trygga i förvissningen om att arbetsmarknadssituationen förbättras.

Med Sverige är det dessvärre annorlunda. Visst är tillväxten fin i dag, men jag är genuint oroad över framtiden.

Det går helt enkelt för bra.

Överhettningstendenserna är omfattande när lägenhetsvisningarna i storstäderna blir till orgier i excesser. Aldrig tidigare har vi varit mer skuldsatta och aldrig tidigare har så få gjort så lite för att dämpa utvecklingen. Ängsliga politiker är medvetna om problemen, men ingen vågar göra något åt det så här ett år före nästa val.

Poängen med en självständig centralbank är att den kan fatta impopulära beslut.

Men Riksbankschefen Stefan Ingves blundar för verkligheten, uppslukad av sin egen idé att uppfylla ett inflationsmål som verkade rimligt för två decennier sedan och som ekonomistudenter kommer att skratta åt i framtiden.

Extra tragikomiskt blir det när Stefan Ingves ber hushållen att låna mindre, samtidigt som han sänker priset på skulderna. Det är en pedagogisk utmaning som inte ens Hans Rosling skulle ha gått i land med.

Men nu är det som det är med det och en envis centralbankschef kommer inte att ändra åsikt. Då blir det, för att använda Stefan Ingves favorituttryck, att laga efter läge.

Skuldbubblan kommer, påhejad av en ansvarslös penningpolitik, att inflateras till den brister och då står vi där helt utan fallskärmar. För räntan kan inte sänkas ytterligare vid nästa lågkonjunktur eftersom den lär sammanfalla med att kronan försvagas.

Och med kronförsvagningen stiger importpriserna när vi exempelvis köper dyrare utländska livsmedel eller kläder. Då lyfter den svenska inflationen.

Risken finns till och med att Riksbanken i ett sådant läge känner sig tvingad att – helt paradoxalt – höja räntan samtidigt som Sverige faller ned i en recession. I valet mellan kartan och verkligheten har Riksbanken en förkärlek för kartan.

Parallellt med skulduppbyggnaden har Sverige andra gigantiska utmaningar som vi fortfarande blundar för.

Primärt handlar det om alla nyanlända som vi inte ger förutsättningar att komma ut i arbetslivet. Länge levde myten att de allra flesta var läkare från Syrien och att den stora utmaningen handlade om legitimationen.

Nu vet vi att merparten har en utbildningsnivå som sänker Sveriges BNP per capita. Det betyder inte att vi skulle ha nekat inträde, men nu handlar det om att faktiskt analysera de ekonomiska konsekvenserna.

Självklart kommer det att kosta stora pengar. Samtidigt utvisar vi kompetent arbetskraft.

I omvärlden skrattar man åt den svenska bristen på ledarskap.

I debatten hävdas det ofta att det tar nio år innan en nyanländ kommer i arbete. I själva verket tar det nio år innan en nyanländ når samma arbetslöshetsnivå som andra från samma land.

Verkligheten är obarmhärtig och inget gör vi åt den. Tvärtom, nu ska skatter på arbete höjas, samtidigt som det är alldeles uppenbart att det enda sättet att sänka arbetslösheten vore att sänka priset på detsamma genom sänkta skatter, lägre löner och uppluckrad arbetsrätt.

För att tala klartext – det är nu vi måste maxa Rut och Rot.

Vi kan inte lura konsumenten att betala ett högt pris för icke-kvalificerat arbete, alldeles hur välmenande vi än är.

Och när politiker talar om det skriande behovet av arbetskraft när befolkningen åldras blir jag extra deprimerad eftersom de uppenbarligen inte förstår att digitaliseringen, robotar och automatiseringen revolutionerar arbetsmarknaden.

Att prata om arbetskraftsbrist är i det närmaste löjligt, om man inte bara syftar på vissa civilingenjörer. Att för hundra år sedan arbetsträna en lantbrukare till simpelt löpandebandarbete var lättare än att omskola ett arbetslöst butiksbiträde till att bli dataingenjör.

Sverige är extremlandet som blundar för problemen och njuter av minusräntan på toppen av högkonjunkturen. Få länder är lika illa rustade för framtiden och få länder har lika många felparkerade Ferraribilar.

Tyck till