ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Så sätter du ihop din sparportfölj

Henrik Mitelman: Dags att sälja räntefonderna

Det kom som en överraskning för alltför många, men världen repade sig från hjärtstilleståndet. Nu måste vi våga släppa deppiga idéer om sekulär stagnation och i stället bejaka tillväxten.
Då ska långa obligationsfonder ut ur portföljen redan i dag.

Efter min boräntevarning i fredagens Di fick jag mejl från läsare som undrade varför jag var så negativ till långa obligationsfonder. De har ju under flera år levererat fin avkastning till en låg risk.

Jag håller helt med om historiebeskrivningen och för alla som investerat friskt i obligationer under det senaste kvartsseklet har avkastningen varit fullständigt lysande, inte minst i relation till den ofta ganska begränsade risken att en stat inte skulle fullgöra sina betalningar. Och när centralbankerna efter finanskrisen 2008 sänkte räntor till noll och i vissa fall till minusnivåer följde långa obligationsräntor ned, vilket ytterligare lyfte värdet på obligationerna.

Crescendot kom när centralbankerna valde att köpa upp större delen av de utestående obligationerna till det egna lagret. Med så aggressiva köpare föll räntorna ytterligare och värdet på obligationerna (och därmed fonderna) steg till himlen.

Problemet nu är att det mesta pekar mot att obligationsägare har de goda tiderna bakom sig när centralbanker gradvis höjer räntan. I förra veckan lyfte amerikanska Federal Reserve sin styrränta till 0,75–1,00 procent och under året lär europeiska centralbanker som ECB, Riksbanken och Bank of England retirera från den ultralätta penningpolitiken. Även experimentet med uppköp av obligationer tar slut en vacker dag, vilket betyder att efterfrågan på räntepapper avtar och att räntorna sannolikt måste upp för att finna nya köpare.

Min gissning är att många småsparare missar att marknadsvärdet på en obligation påminner om en pendel. Ju lägre ränta, desto högre blir priset på obligationen och vice versa. Bara i år har svenska långräntefonder fallit i värde med cirka 1 procent just eftersom marknadsräntorna har stigit.

En enkel tumregel är att om en 10-årig statsobligationsränta stiger med 1 procentenhet faller värdet på obligationen med cirka 7 procent. Sedan sommaren har räntan på en svensk 10-årig statsobligation stigit från 0 procent till dagens 0,75 procent, vilket sänkt priset med nästan 5 procent för ägarna av dessa obligationer.

Omvänt är det lätt att förklara varför obligationsägare kunnat skratta hela vägen till banken under det senaste decenniet när räntan fallit från 4,5 procent och genererat en prisuppgång på cirka 25 procent.

Jag tror att långa obligationsfonder under kommande år fortsätter sin kräftgång som inleddes under förra sommaren och alltså gör sina investerare fattigare. Omvänt kan man säga att risken att missa en fantastisk avkastning är synnerligen begränsad när räntan redan är så låg.

Frågan är hur hög styrräntan kan bli och därmed hur mycket räntan kommer att stiga på en lång obligation. En metod är att fundera på vad en normal reporänta är i Sverige. I Riksbankens senaste penningpolitiska rapport förs ett resonemang om att reporäntan på lång sikt väntas ligga i häraden 2,5 till 4,0 procent. Om vi nu tänker oss mittpunkten på 3,25 procent som en långsiktig magnet och lägger på ett rimligt gap på cirka 1 procentenhet till 10-årsräntan kan 4,25 procent anses vare en normal 10-årsränta. Det är alltså 3,5 procentenheter högre än vad den handlas på i dag. Förlusterna blir massiva i långräntefonder om världen en dag blir normal.

Och kanske är det detta som är det viktigaste att fundera på – att världen nu, trots flera år av sorger och bedrövelser med alltifrån Lehman till Grekland, faktiskt repar sig. Tvärtemot vad flertalet ekonomer såg framför sig föll vi alls inte ner i ett svart hål, dömda till decennier av undergång och därmed låga reala räntor.

Låt oss en gång för alla begrava begreppet sekulär stagnation. Och med den ritualen måste vi också blicka hinsides minusräntan.

Därför blir rådet att undvika långa obligationsfonder och hellre ha pengarna på ett vanligt bankkonto med nollränta, alternativt att lägga en större del av besparingarna i aktier.

Problemet här är så klart att dessa är högt värderade på sina håll. I USA har p/e-talet på breda S&P 500 klättrat upp till nästan 19, vilket historiskt är utmanande. Ännu värre ser det ut när man tittar på så kallade Shillerska p/e-tal där dagens marknadsvärde på S&P 500 jämförs med den årliga genomsnittsvinsten under de senaste tio åren. Detta p/e-tal har nu rusat till 29,3. Lite förlåtande ska man vara eftersom räntor också fallit och att det i tioårsperspektivet ingår vinster från förluståret 2009 när världsekonomin tog en paus. Dessutom har USA en rad it-bolag som bör handlas med höga vinstmultiplar för när exempelvis Amazon faktiskt vill börja tjäna pengar är det enkelt att sluta investera och njuta av vinsterna. Men helt komfortabel är det svårt att vara just vad gäller den amerikanska börsen.

Bättre ser det ut i Europa där värderingen är lägre och vinsttillväxten faktiskt högre. Dessutom har alla europeiska länder utom Schweiz en svag valuta som gör under för försäljningen.

En idé är därför att flytta de långa obligationspengarna till europeiska aktier. För värderingsfundamentalisten är det värt att komma ihåg matematiken: p/e-talet på en svensk 10-årig statsobligation är 133 (1 delat med räntan på 0,75 procent), medan motsvarande värdering av den svenska börsen är 17.

Båda är historiskt höga. Men ni vet vad jag väljer.

https://interactive.sanoma.fi/arkku/public/generated/11259kIDcfbE/

Mer i ämnet

Så sätter du ihop din sparportfölj
Tyck till