ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

Drakfolket säljer inte sin själ

  • SEVÄRT PÅ HÖG HÖJD. Klostret Tigernästet ligger insprängt i en bergssida på 3.200 meters höjd. Att vandra hit upp tar två timmar. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Tigernästet är Bhutans mest kända sevärdhet Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Böneflaggor är en vanlig syn i Bhutan. Här på en bro. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Punakha Dzong, Bhutans största borg, med anor från 1600-talet Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Jordbruket i Bhutan är enkelt. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Bågskytte är landets nationalsport, alltid utövat av nationaldräktsklädda män. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Merparten av Bhutans yta består av berg Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Matlagning på den bhutanesiska landsbygden Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Den enorma gyllene Buddhastatyn vakar över Thimpu från bergssluttningen. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Traktorer är inte särskilt förekommande i jordbruket. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Landets mat är enkel, men enormt kryddstark. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • I Thimpus största korsning styr och ställer en trafikpolis med en robotliknande dans. Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Torget i huvudstaden Thimpu Foto: Kristin Boldemann Wester

  • Vy över den bhutanska landsbygden Foto: Kristin Boldemann Wester

Ett litet buddhistiskt bergsrike där invånarna alltid går omkring i nationaldräkt, älskar karaoke, äter chili som om det vore godis – och nobbar massturismen. Finns det verkligen ett sådant? Följ med Di till kontrasternas land: Bhutan.

Det är svårt att inte känna sig lite knäsvag när man kliver av planet på landets enda internationella flygplats i Paro, Bhutans andra största stad med sina 15.000 invånare, lika många som i Hedemora, Säffle eller Hallsberg.

Flygresan hit från Nepals huvudstad Katmandu är en av de vackraste i världen – en knapp timme med overklig utsikt över världens högsta bergstoppar – det känns nästan som att flygplansvingarna ska snudda vid dem. Och precis när vi har sett oss mätta på Everest & co snirklar sig planet ned mellan bergen och landar på den i stort sett enda raksträckan i hela landet. Det sägs vara en av de farligaste landningarna som finns men det märker vi inte av alls. Landningsbanan omringas av berg på alla sidor och är så kort (knappt två kilometer, en dryg kilometer kortare än Arlandas) att endast mindre plan kan landa här. Något som ovana piloter vid till exempel statsbesök ofta uppges kämpa med.

Väl nere möts vi av en flygterminal i tibetansk stil med snirkligt trätak, precis som alla byggnader i Bhutan, en bild av landets monark – drakkungen – och av människor i folkdräkt. Det är obligatoriskt för alla bhutaneser i tjänst att klä sig i gho för män och kira för kvinnor – ankellånga dräkter bestående av ett enda långt tygstycke som vrids runt kroppen i komplicerade mönster och fästs med bälten och nålar.

Mycket av de moderniteter vi tar för givna har inte haft bråttom att nå Bhutan. Landet fick sin första väg 1962 (ej asfalterad), tv:n introducerades 1999 och det första valet hölls först 2008.

Bhutan är också det enda landet som saknar trafikljus. Det hittills enda som installerades i huvudstaden Thimpu togs bort efter bara något år eftersom bilisterna bara blev förvirrade av det.

Dessutom ansåg man det vara opersonligt i jämförelse med den viftande, nästan dansande, trafikpolisen med visselpipa som än i dag håller ordning på stadens enda större korsning.

Men Bhutan är verkligen ingen gudsförgäten avkrok. Utvecklingen rusar i landet som till ytan är snäppet större än Jämtland och totalt bara har 780.000 invånare. Alla på gatan har precis likadana smartphones som i övriga världen och vägnätet är på många håll betydligt bättre än grannländernas.

Den lilla otillgängliga bergsnationen är dock beroende av sin export, framför allt vattenkraft, till storebror Indien i söder. Till det enda andra grannlandet, Kina i norr, är relationen betydligt frostigare och där är varuutbytet minimalt – vilket har resulterat i en svart kinesisk marknad i Thimpu.

Men lycka kan som bekant inte köpas för pengar, och lycka är något som är viktigt för bhutaneserna. Så viktigt att den dåvarande kungen på 1970-talet införde ett eget mått vid sidan av BNP: GNH eller bruttonationallycka. En måttstock inspirerad av buddhismen som ska belysa de icke-ekonomiska aspekterna för invånarna i landet och som Bhutan är ofantligt stolt över.

Inställningen återspeglar sig även i turistnäringen. Den växer, men långsamt och kontrollerat. Bhutan har nämligen en något schizofren inställning till turisterna. Intäkterna är självklart välkomna, men samtidigt vill bhutaneserna inte sälja sin själ för att komma över dem.

Befolkningen är rädd om sin natur – 69 procent av Bhutans yta är klassad som nationalpark och i dessa områden får man till exempel inte köra in med bil. I landet finns också världens högsta obestigna bergstopp Gangkhar Puensum (7 571 meter över havet). Många bergsklättrare har varit sugna men landets ledning säger nej då man inte vill ha ett bhutanesiskt Everest eller K2.

Ett annat bevis på bhutanesernas dubbla inställning till turister är hur krångligt det är att ta sig in i landet. Inte ens våra annars så fina svenska pass hjälper och att skaffa visum före resan räcker inte. Nej, Bhutan är sannolikt det enda landet i världen förutom Nordkorea som tillämpar ett obligatoriskt all-inclusive-koncept för alla turister.

Det finns bara en enda nationalitet som slipper undan pappersexercisen och det är givetvis indierna. För dessa, inte minst de som bor i provinserna Sikkim och Assam precis på andra sidan gränsen, är Bhutan ett populärt och annorlunda weekendresmål. För alla andra kostar det 200 till 250 dollar, motsvarande 1.700 till 2.200 kronor, per person och dag att besöka landet, beroende på säsong. Ovanpå detta tillkommer flygbiljetten.

Å andra sidan ingår all kost och logi, transporter, inträden och visumhantering i paketpriset. Varje sällskap får dessutom både en egen chaufför och en egen guide som följer med under hela resan. Du får själv önska vad du vill se och vart du vill åka, men sedan planeras resan i detalj av någon av det hundratal inhemska resebyråer som man som utländsk turist måste nyttja till resan.

Ett besök i Bhutan är som enda lång museivistelse, givetvis med tydliga buddhistiska förtecken med tanke på att landet är djupt religöst. Som turist skjutsas man kors och tvärs till landets hundratals medeltida tempel, borgar och kloster och får höra de mytiska berättelserna om hur de kom till, sägner som bhutaneserna tar som odiskutabel historia.

Men den som åker till Bhutan för att få allt serverat på silverfat har kommit fel. Det krävs i regel rejäla strapatser för att ta sig till sevärdheterna. Landets mest kända utflyktsmål, klostret Tigernästet, ligger exempelvis insprängt i en bergssida på 3 200 meters höjd ovanför Parodalen. Den branta vandringen uppför tar drygt två timmar och känns i benen.

Landet har också något att erbjuda den mer äventyrlige. Även om grann- landet Nepal är mer känt för sin trekking är detta en paradgren även i Bhutan.

Här går det att vandra i bergen i veckor med guide och åsnor och många lockas av denna icke-exploaterade del av Himalaya.

Här finns världens svåraste trek, åtminstone enligt bhutaneserna själva. Mytomspunna Snowman Trek, som fått sitt namn efter sagoväsendet yetin, är en höghöjdsutflykt på 25 dagar på vilken man passerar elva bergspass på över 4.500 meter vid gränsen till Tibet.

Bara var tredje lyckas slutföra vandringen på grund av den nyckfulla naturen. Att hämtas upp med helikopter efter halva sträckan sägs vara mer standard än undantag, men kan bara göras på några få platser längs rutten på grund av den otillgängliga terrängen.

Även om huvudstaden Thimpu är en förvånansvärt modern stad är Bhutan knappast heller ett resmål för nöjeslystna. Bhutanesernas favoritsysselsättning på helgerna är att sjunga karaoke. Alkoholintaget består till stor del av den lokala drycken ara men är väldigt måttligt och vid klockan 23 på kvällen har alla restauranger och barer redan stängt.

Maten i Bhutan är enkel, och kryddstark. Huvudingrediensen i i stort sett alla rätter, däribland nationalrätten chili cheese, är nämligen chilifrukt. Även om 90 procent av landets odlingsyta går till att odla den inhemska röda chilin så räcker det inte för att mätta bhutanesernas chilibehov.

När vi besöker en matmarknad ringlar sig kön till ett av stånden runt hela lokalen. Vid detta enda stånd säljs den färska gröna, och betydligt starkare, indiska chilin. Men då denna besprutas kraftigt har den bhutanesiska regeringen begränsat importen och infört en kvot med kraftigt höjda priser som resultat.

Varje inköp övervakas noga och noteras av en särskild chilipolis, en del av landets tull, för att motverka fusk.

Hur mycket får man köpa då, undrar vi.

”Bara två kilo per person”, svarar vår guide Nmege.

Per månad?
”Nej, nej. Per dag såklart.”

I övrigt är större delen av det som serveras vegetariskt då det, i enlighet med den buddhistiska läran, är förbjudet att döda djur. Men det är inte förbjudet att äta kött och på flera restauranger och marknader säljs därför helt sonika importerat kött som någon annan har dödat tillsammans med det karakteristiska bhutanesiska röda riset.

Men nej, det är inte för maten man besöker Bhutan utan för den väldigt annorlunda upplevelsen, de vänliga människorna och de mäktiga och fantasieggande bergen.

Det är inte för inte som Bhutan kallas för Drakarnas rike.

Tyck till