ANNONS:
Till Di.se
Start Ledare Ledare

Frida Wallnor: Sverige måste skaffa sig en Europapolitik

  • STATE OF THE UNION. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker presenterade på onsdagen sitt årliga linjetal inför Europaparlamentet i Strasbourg. Trots domedagsprofetiorna står EU i dag starkare jämfört med innan "Supervalåret". Foto: Jean-François Badias

LEDARE. Jämfört med Stefan Löfvens pliktskyldiga regeringsförklaring tidigare i veckan framstår Jean-Claude Junckers årliga linjetal till den europeiska unionen på onsdagen som ett under av inspiration och vision.

Där fanns konkreta åtgärdsförslag för att kunna behålla det positiva momentum som just nu råder inom unionen, inte minst ekonomiskt. Där fanns en plan för hur EU bör utvecklas efter att britterna lämnar unionen 2019. EU-kommissionens ordförande pekade dessutom med hela handen mot Trumps klimatpolitik, mot Erdogans sätt att styra kandidatlandet Turkiet och mot de EU-länder som ännu inte har infört euron som valuta.

Dit hör Sverige, som inte har ett formellt undantag från euron. Det är dock inget som säger att EU-kommissionen kommer att tvinga oss att fullfölja våra förpliktelser.

Däremot blir det allt mer tydligt i vilken riktning EU kommer att röra sig framöver. Juncker upprepade de förslag om djupare samarbete inom eurozonen som Frankrikes president Emmanuel Macron lagt fram och som Tysklands Angela Merkel i stort stöder, sannolikt i ännu högre grad efter valet nästa vecka.

Det handlar om en starkare bankunion, skapandet av en europeisk motsvarighet till IMF och att utse en finansminister för eurozonen, möjligen med ansvar för en eurozonsbudget.

Mot den bakgrunden är det logiskt att vissa geografiskt perifera, icke-eurozonländer kommer att få ännu svårare att påverka EU-samarbetets inriktning framöver, speciellt utan britterna i samma klubb.

Ett annat område som framstår som allt mer prioriterat i Bryssel är försvarssamarbetet. Även om den nuvarande regeringen formellt har sagt sig vilja delta drar man benen efter sig. Det är beklagligt.

För det är tydligt att Sveriges röst i EU behövs. Inte minst på handelsområdet, som är ett av de fem områden som kommissionen vill prioritera under 2018. Det är positivt, speciellt om man lyckas gå i mål med införandet av ett ”fast track"-förfarande för nya handelsavtal. Tanken är att den kontroversiella ISDS-klausulen (konfliktlösning mellan företag och stater) utelämnas.

Effekten skulle i så fall bli att medlemsstaternas parlament (och vissa regioner) fråntas vetorätten över ratificerandet av handelsavtal. Det vore i så fall goda nyheter för brexit-förhandlingarna.

Mindre positivt är att Juncker hakar på den fransk/tyska linjen också när det gäller den så skadliga Kina-skräcken. EU-kommissionen vill lägga fram förslag om en gemensam granskningskommitté för uppköp av europeiska bolag inom strategiska sektorer. Det är fel väg att gå.

Självklart ska man fortsätta att kräva ömsesidighet av våra handelspartners - det finns en hel del övrigt att önska av Kina. Men att svara med samma mynt är knappast rätt väg. EU- och handelsminister Ann Linde har helt rätt i att det redan finns nationella möjligheter att sätta stopp för ”skadliga” uppköp. Att EU skulle lägga sig i detta sänder ut fel signaler till omvärlden.

När det europeiska supervalåret nu går mot sitt slut är det säkert många som drar en lättnadens suck. Domedagsprofetiorna slog inte in. Tvärtom. EU framstår som starkare än på länge, både ekonomiskt och politiskt. Detta trots det förestående brexit-hotet och migrationspolitiska problem.

2018 ser ut att bli ett mellanår utan några större val eller händelser, med undantag för Italien. Det är med andra ord ett unikt tillfälle för EU-länderna att sätta ned foten om framtiden. Det är som Juncker säger att de stora reformerna ska klaras av medan solen skiner. I storm blir det betydligt svårare. 

För redan i mars 2019 inleds en ny fas i EU:s historia. Brexit ska materialiseras och två månader senare är det dags för Europaparlamentsval och en ny kommission ska utses. Den vitbok med fem möjliga framtidsscenarion som lades fram i mars i år utgör ett utmärkt beslutsunderlag i frågan.

Det är tydligt att det finns aktörer inom EU-kretsen som knappt kan vänta med att starta förnyelseprocessen. Så fort det tyska valet är ur världen finns alla förutsättningar för att firma Macron/Merkel ska sätta sina planer i verket. Frågan är vilka som hänger på.

Varför inte du, Stefan Löfven?

Tyck till