ANNONS:
Till Di.se
Start Ledare Ledare

Arvid Åhlund: Vänsterpopulism vinner inga val

  • RIKSDAGEN ÖPPNAR. Stefan Löfven slog an en konstruktiv ton i tisdagens regeringsförklaring. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I en intervju med Aftonbladet i söndags spår Jimmie Åkesson att Sverigedemokraterna får mellan 20 och 30 procent i nästa val. Han beskriver partiet som ett tredje block i svensk politik och utesluter inte att fälla en alliansregering.

Eftersom SD enligt undersökningar har högst förtroende bland väljarna vad gäller invandring, försöker partiet plocka poäng på annat håll, inte minst i vårdfrågan. Målet är att stjäla väljare från S. Det har de i hög utsträckning redan gjort. SD:s stöd bland arbetare har fördubblats de senaste tre åren, enligt SCB.

I ett reportage i tidningen Arbetet häromveckan gjordes ett hedervärt försök att förstå varför. I det sitter järnbruksklubbens ordförande på SSAB:s fabriksområde utanför Borlänge och hyser hopp om att LO:s strategi - att visa att SD är ett löntagarfientligt parti - ska fungera. Men många SD-sympatisörer ”bryr sig bara om invandringen”, suckar han. Och ”arbetare har ju alltid varit emot överheten, man vill gärna gå emot etablissemanget”.

Att en av tre LO-medlemmar röstar på ett parti som ser sig som del i en framtida koalition med M och KD är den mest omvälvande strukturförändringen i svensk politik på mycket länge. Förklaringarna är både kulturella och ekonomiska, ofta i kombinationer som är svåra att bena ut. Ekonomiska klyftor göder missnöje, men sällan på sätt som förutspås.

I vissa läger betraktas de kulturella förklaringsmodellerna med särskild skepsis. På Aftonbladets ledarsida, inte minst. Där är orsakerna till populismens framfart materiella, punkt slut. Allt annat är att köpa SD:s problembeskrivning och därmed vilseleda väljarna.

Att SD gjort bra ifrån sig överhuvudtaget, menar man, beror på att S står och stampar i den politiska mitten. Bristen på tydliga socioekonomiska konflikter öppnar upp för sociokulturella. ”Mittenröran” är SD:s livsluft, en passionerad och kompromisslös vänster som bänder tillbaka konfliktskalan till sitt ursprungliga höger-vänster-läge enda motgiftet.

Varje gång ett S-parti backar i Europa upprepas detta likt ett mantra. Själar har sålts, övertygelser åsidosatts. Senast i raden är Norge, där de borgerliga av allt att döma behåller makten efter Arbeiderpartiets väljartapp i måndagens val. Orsaken till Arbeiderpartiets fiasko, konstaterar Aftonbladet i en ledare, ”står att finna i partiets mittenorientering”. Någon tydlig konfrontation med högern i ekonomiska frågor ”har man inte fått till”. Dessutom var partiledaren Jonas Gahr Støre lite för fin i kanten.

Helt hopplöst var det dock inte. Sosialistisk venstre återuppstod från de döda och gjorde sitt bästa val på länge (de fick 6 procent). Dessutom gick marxistiska Rødt framåt (men hamnade under spärren).

Varje gång vänsterpopulister gör bättre ifrån sig än väntat greppar man efter liknande halmstrån. Spanska Podemos visade på potentialen. Jeremy Corbyn ritade om den politiska kartan. Bernie Sanders är stora framtidshoppet. Låt vara att ingen varit i närheten av att ta makten, eller att det talas betydligt tystare om det parti – grekiska Syriza – som faktiskt gjort det. Eller att det var Bernies personlighetsdrag – rak, ärlig, autentisk – snarare än politik som var främsta orsak till framgångarna i fjolårets amerikanska primärval.

På senare tid förefaller S ha gjort samma typ av analys som de som förordar ett renare vänsteralternativ. När han tillträdde 2012 lovade Stefan Löfven att bygga broar till näringslivet. Han talade om vikten av en industrikansler, nyindustrialisering, innovationskatapulter och en exportoffensiv. Nu talar S istället om ”kapitalet”, kallar SD för ”näringslivets knähund” och höjer skatten på sparande. Vinstförbud ska införas.

Sett i detta ljus var det konstruktiva anslaget i tisdagens regeringsförklaring uppmuntrande. Det ska löna sig att arbeta och det ska gå att leva på sin lön, slog statsministern fast. Näringslivet ska ta fram morgondagens attraktiva produkter och locka utländska investeringar. Klimatomställningen lägger grunden för morgondagens jobb och välfärd. Sverige ska transformeras till världens första fossilfria välfärdsland.

Mer sånt. Vägen framåt stavas riktiga lösningar på komplexa problem. De återfinns inte på ytterkanterna. Det gör för övrigt inte vanligt folk heller.

Tyck till