ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

Naturromantik och mjölksyra

  • MOTLUT MED BELÖNING. Besväret med att sega sig upp för kullarna belönas med strålande vyer över det skotska landskapet. Foto: Björn Hedensjö

Kan en stressad företagare som inte hinner med mer än ett eller två träningspass i veckan klara att springa ett ultramaraton?
Journalisten och konsulten Björn Hedensjö bestämde sig för att testa ett backigt elvamilalopp på historisk mark i gränstrakterna mellan England och Skottland.

När jag går och gnager på en blek engelsk toast på väg till startlinjen, strax efter klockan sex på morgonen, är jag knappast i toppform. Ett inställt flyg med efterföljande reskaos gjorde att jag kom fram till mitt bed & breakfast i Carlisle betydligt senare än planerat, och mitt livs första ultramaraton kommer att inledas med mindre än fyra timmar sömn och en i sammanhanget undermålig frukost i kroppen.

Men det hade kunnat vara värre – den man från Aberdeen som gör mig sällskap från hotellet springer i den klass som ska klara av de drygt elva milen i ett svep, medan jag ska ta sträckan på två dagar.

”I hope to make it to Newcastle before the pubs close”, säger han med kärv skotsk accent.

Den trevlige skotske löparen verkar trots den betydligt tuffare dag som väntar honom på klart bättre löparhumör än jag. Kanske funderar han i den här stunden på vad jag egentligen gör här. Jag gör det i alla fall. Ändå är jag rimligt säker på att jag inte kommer att ångra det här loppet heller.

En distans som provocerar

Då och då får jag frågan om varför jag springer långdistans. Ibland av folk som är provocerade, men oftast är de som undrar ärligt intresserade. Det korta svaret är: för att jag har lust. Men om jag får breda ut mig finns mycket annat att säga.

Först och främst: löpningen i sig är viktig för min fysiska hälsa och tankeskärpa, och gör mig dessutom till en betydligt gladare person. Den omedelbara biokemiska kicken, kallad ”runners’ high”, ska inte heller viftas bort – efter längre pass kan jag känna mig mysig (läs ”salongsberusad”) och högoktanigt skärpt i dagar efteråt.

Genom att se till att boka minst ett långlopp om året tvingas jag också att hålla mig i någorlunda form över tid.

Dessutom är mina löparresor ett tillfälle att få tillbringa tid på egen hand eller med kompisar, och ett svårslaget sätt att se sig om i världen – när man kutar runt i en stad i tre fyra timmar hinner man se rätt mycket.

Slutligen, om löpningen diskuteras på en lite mer filosofisk nivå, brukar jag låna ett uttryck från den japanske författaren och långdistanslöparen Haruki Murakami: ”Att ta ut sig själv till fullo inom ramen för sina individuella begränsningar; det är löpningens kärna och en metafor för livet ” Precis så är det för mig, och många är situationerna i ”verkliga livet” där jag hämtat styrka och inspiration från vad jag klarat av på löparbanan.

Svårt att hitta träningstid

Att löpningen är viktig för mig betyder inte att jag kan ägna mig åt den i någon större utsträckning. Med eget företag, en pågående heltidsutbildning och två små barn är jag faktiskt glad om jag kommer ut en eller två gånger i veckan. Samtidigt har jag varit sugen på att testa något annat och lite tuffare än de stadsmaraton som varit det vanliga för mig de senaste åren.

Som natur- och historieintresserad hittade jag det perfekta loppet i norra England – The wall run, ett lopp längs den mur som romerska kejsaren Hadrianus lät resa vid rikets gräns som ett skydd mot de svårtyglade barbarerna norröver.

Problemet för en person med min träningsfrekvens var distansen, 113 kilometer från väst- till östkust. Möjligheten att dela upp loppet över två dagar gjorde dock att det kändes hanterbart – någon dag förra hösten bokade jag en plats och hoppades på det bästa.

Väl på plats vid startlinjen, registrerad och med packningen i ordning – listan på obligatoriska prylar som ska rymmas i ryggsäcken är ganska lång – känns det bättre än på vägen dit. Vädret är fint och själva startplatsen, slottet i Carlisle nära engelska västkusten, ger en maffig inramning. Snart är vi i väg och första delen av loppet är behaglig med en flack sträckning längs med floden Eden. Men det dröjer inte länge förrän det börjar luta uppåt och så fortsätter det, ska det visa sig, resten av denna rätt så tuffa löpardag.

Helt klart har min träning inte varit tillräcklig för att ett lopp av den här kalibern ska bli en genomgående behaglig upplevelse. Målet under året har varit att skrapa ihop tre mil per vecka, fördelade på ett eller två pass, och det har jag mer eller mindre nått, med längre distanser ju närmare midsommar och startskottet jag kommit. Nu har jag inte konsulterat expertisen, men misstänker att rekommenderad dos är minst det dubbla.

Rätt kost har jag inte ens orkat tänka på, och peak pizza-konsumtion uppnåddes en stressig arbetsperiod några veckor före loppet. Om man som jag då och då ger sig på sådant som ligger lite utanför ens kapacitet, i det här fallet ett långlopp jag inte tränat tillräckligt inför, får man se till att vara lite extra smart. Eller kanske lite extra försiktig. För min del betyder det att jag bestämt mig för att utan omsvep bryta om kroppen signalerar att något är på tok – det är inte värt att riskera framtida löpning eller råka ut för något ännu värre bara för att jag råkar vara en tjurskallig typ.

Värmen tär på kraften

Ett par timmar in i loppet börjar jag undra om jag kanske inte kommer att fullfölja The wall run. Det beror på min akilleshäl i löparsammanhang, värme, snarare än de eviga uppförsbackarna. Redan på förmiddagen är det tryckande hett på ett sätt som tydligen är ovanligt i den här delen av England, och det blir inte särskilt mycket bättre när vi lämnar kustlandet och kommer upp på höglandet. Jag är inte den enda som lider av temperaturen och de allt tuffare backarna, och jag passerar ett antal slutkörda löpare. Några kräks vid vägkanten, en har fått bryta efter att ha skadat knät i en brant nedförsbacke.

Men allt är inte elände – landskapet med böljande kullar och berg i full sommarblom är enastående. Snart springer vi också längs den Hadrianska mur som gett loppet dess namn, och en löpare från trakten som jag springer med ett tag tar sig tid att berätta om muren. Att jag över huvud taget orkar ta till mig intressanta fakta om lokal historia – som att muren på romartiden var tre meter högre än i dag och att många hus längs banan har byggts med stenar plundrade från muren – beror på att jag strax innan unnat mig en lite längre paus vid en av de vätske- och matstationer som placerats ut ungefär varannan mil.

Hisnande vätskeåtgång

Vätskeåtgången vid varma ultramaraton är verkligen rätt häpnadsväckande: senare ska jag räkna ut att jag under första dagen hällt i mig ungefär 12 liter.

Sista milen den första dagen går i tuff terräng, över gärden, på gropiga grusvägar och dammiga stigar. När jag kliver över mållinjen i det gamla romerska fortet Vindolanda är det med stor tacksamhet över att dagens strapatser är till ända. Tanken på att jag nästa morgon ska stå på samma plats redo för nästan sex mil löpning försöker jag skjuta ifrån mig då jag tar en kall pint i den alebar som arrangören smällt upp i detta relativa ingenstans.

Natten i Vindolanda bjuder inte på någon supersömn. Tältet står på lite ojämn mark, och jag rullar av min luftmadrass några gånger. Det skulle gå att leva med om det inte ledde till rätt häftiga kramper i lår och vader. När morgonen kommer känns det trots allt helt okej – jag har inte dragit på mig några värre smärtor än man kan förvänta sig, och tid finns att äta en skaplig frukost före start klockan 8.

Stapplande start

Även om vissa av mina medtävlare stapplar fram till startlinjen som statister i en zombiefilm, och jag själv inte direkt skuttar fram, så är stämningen hög. Den här kvällen går vi alla till sängs som vinnare, i alla fall om vi tar oss fram till Newcastle.

Dessutom säger speakern att det mest är nedför dit. Det han glömmer att berätta är att dag två börjar med en topografisk mardröm: en jättekulle som är så brant att dess sida på håll liknar en gräsvägg och blir omöjlig att ta sig an på annat sätt än i vida, diagonala svängar. På kullens topp når vi så småningom loppets högsta punkt med en vidunderlig utsikt över wall country, och sedan blir det faktiskt lättare. Solen lyser men det är betydligt svalare än dagen innan, och vägarna och stigarna sluttar lätt nedåt mot kustlandet.

Uppmuntrande tillrop längs vägen

Långdistanslöpningen visar här flera av sina bästa sidor: bland annat att det är en social sport med massor av roliga möten på banan, en generös och varm kultur där uppmuntrande tillrop är standard när man passerar någon annan.

När vi kommer ner till floden Tyne, med urengelska roddbåtstävlingar och stränder fulla av söndagsflanörer, är det med en känsla av lättnad – vi ska följa floden till utloppet i Newcastle, och kan vara hyggligt säkra på att det är slut med backar. Vid det här laget, med några mil kvar, märks att många börjar krokna. Men löpsporten har även här ett slags rå charm, när tillvaron reduceras till något väldigt enkelt – en fot framför den andra, andhämtningen och värmen från den egna kroppen. Vi tuggar på i tystnad, var och en för sig själv, och jag för min del hämtar styrka från tankar på att jag nog kommer att klara det här loppet.

När Gateshead Millennium Bridge i centrala Newcastle och själva målet dyker upp i synfältet känns det nästan overkligt, och med krafter jag inte hade en aning om att jag hade kvar klarar jag av något slags spurt mot målet.

En uppsida med mindre lopp är att det blir många åskådare per löpare, och på upploppet får var och en av oss chansen att känna sig som en stjärna en kort stund. Väl i mål får jag reda på att mina 15 timmar på banan räckte till plats 86 av 240 i min klass och för en löpare som är nöjd med att ta sig i mål är det över förväntan. När jag efter några timmar tillsammans med andra deltagare till slut stapplar i väg till hotellet – oturligt nog en bit upp i det som kan vara stadens brantaste backe – har jag redan hunnit tänka om.

Det som några timmar tidigare var ”kanske aldrig mer” har redan blivit ett ”det här gör jag gärna igen”.

Tyck till