ANNONS:
Till Di.se
It-skandalen i Transportstyrelsen

Johan Wiktorin: Misstroendet ett angrepp på Sveriges försvarsvilja

  • HOTAD. Försvarsministern på väg till riksdagens högtidliga öppnande i tisdags. Foto: Pontus Lundahl

DEBATT. Alliansen tar stora risker med hotet att avsätta försvarsminister Peter Hultqvist. Problemet är närmast att processen framstår som ett angrepp mot Sveriges försvarsvilja. Och om alliansen avstår misstroende måste Stefan Löfven tona ned retoriken och visa att han kan stryka ett streck över det hela, anser Johan Wiktorin.

På onsdagen kastade Sverigedemokraterna tärningen i riksdagen genom att begära misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och genom att inte utesluta att gå före alliansen när det gäller försvarsminister Peter Hultqvist. Detta sätter regeringen, men framför allt alliansen i en prekär situation. Statsministern lär bli fredad, men hotet mot försvarsministern svävar som en mörk skugga över Rosenbad.

För alliansen är de bägge förestående omröstningarna en mardröm, eftersom man inte kommer att rösta bort statsministern. Förutom SD:s omdöme att partierna därmed inte är en riktig opposition, så slår alliansens argumentation knut på sig själv när den nu ska prövas i kammaren. Anna Johansson skulle gå för att hon inte hade haft koll. Vad gäller då för statsministern? Nej, säger Kristdemokraterna, statsministern måste utredas. Fast det gäller inte för försvarsministern.

En hypotetisk prövning av beslutsfattandet visar att allianspartierna i grunden inte tror på sig själva när det gäller försvarsministern. Om det vore så att man var övertygad om dennes tillkortakommanden, så skulle ett sådant resultat från KU under den valfebriga sommaren 2018 bli en stor framgång. Detta skulle bli väldigt besvärligt för Socialdemokraterna som går på val på temat trygghet. I det korta perspektivet skulle alliansen dessutom dämpa tidigare förluster i frågan genom statsmannamässigt uppträdande.

I stället har man läst av statsministerns linje vid regeringsombildningen dåligt liksom upprätthållandet av denna. Regeringen verkar övertygad om att ansvaret med två ministrar och högste statssekreteraren borta är hårt, men rättvist utkrävt. Alliansen riskerar sålunda att KU:s granskning visar att Hultqvist inte gjorde fel, och att de ska förklara hasarden kring rikets säkerhet med någon månad kvar till valet. Har det dessutom hänt allvarliga saker i vårt närområde efter ett eventuellt avsättande, så kommer väljarnas vilja att hitta syndabockar kännas dramatiskt mycket närmare inpå det politiska livet.

Det är odiskutabelt att regeringen har gjort två stora fel i it-skandalen. Utkontrakteringen var minst sagt uselt förberedd vid Näringsdepartementet och därför gick den sannolikt inte att stoppa när Säpo fick tag i frågan. Alltför stora sociala och ekonomiska värden stod på spel. Försvarsmakten och Säkerhetspolisen fick i stället städa så mycket de hann.

När regeringen flyttade generaldirektören Maria Ågren från sin befattning, så borde oppositionens partiledare också ha blivit informerade. Detta är en god ordning i en representativ demokrati, så att väljarna därmed är informerade så gott det går givet sekretessen.

Att döma av citaten i medierna från regeringens svar till KU, så är man fortsatt ganska vag om händelseförloppet. Det stärker indikationerna på att det finns en X-faktor som inte är publikt känd. Den starkaste signalen är hur oerhört knapphändig informationen varit mellan departementen samtidigt som både Försvarsmakten och Säpo tidigt varit inkopplade med skademinimering. Det skapar ett till synes obegripligt avstånd.

Den troligaste X-faktorn är att Säpo först fått utreda bort frågan om spioneri åt främmande makt. Om vi försöker sätta oss in i deras kläder när de sommaren 2015 förstod vad som höll på att hända och lagavstegen utan chefsjuristens inblandning låg på bordet, så såg nog ärendet lite annorlunda ut än i eftertankens bekväma ljus. Regeringen talar nu om särskilda rutiner för Säkerhetspolisens information till Statsrådsberedningen.

Det skulle kunna förklara ängsligheten, senfärdigheten, alla försvunna anteckningar liksom att det var Justitiedepartementets tjänstemän som var först på banan. Första ministern, Anders Ygeman, informerades först i januari 2016.

När försvarsministern sedan blev informerad i mars samma år, så var det försent att göra något. Transportstyrelsens it-drift sköttes från utlandet sedan tre månader tillbaka. Enligt regeringen informerades försvarsministern om att en förundersökning pågick och med sin kunskap om hur dessa ärenden sköts inom Regeringskansliet drog han slutsatsen att Statsrådsberedningen var informerad, vilket visade sig vara korrekt.

Det förtjänar kritik att Peter Hultqvist inte talade med Stefan Löfven om skandalen, men det hade inte förändrat något i sak. Driften var igångsatt, reverseringen av arbetsuppgifter pågick och ÖB anmälde att man inte behövde ytterligare stöd från regeringen. Så såg lägesbilden ut vid denna tidpunkt.

Upprördheten bland de många försvarsvännerna ute i landet beror inte på att alla dessa gått och blivit socialdemokrater över en natt. Inte heller att en misstroendeförklaring har svårt att stödja sig på vare sig proportionalitet eller nödvändighet. Det sitter betydligt djupare än så. Genom hårt arbete och tydlighet har Försvarsministern blivit en symbol för vår försvarsvilja och därför upplever många en misstroendeförklaring som ett angrepp på denna urkraft. Från våra egna.

I resonemangen talas det nu mycket om att C och L är avgörande för hur det går. Liberalernas väljare är rent negativa. I själva verket är det Moderaterna som bestämmer utgången i skarven mellan Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson. Partiet gör anspråk på att vara statsbärande och den blivande partiledaren betonade vid sin kandidatur att han gärna ville ha breda överenskommelser med S i försvarspolitiken.

Det är ingen bra start på en sådan relation att medverka i ett avsättande som svenska folket inte verkar förstå och som än mindre accepteras av Socialdemokraterna. Ulf Kristersson definierade dessutom Sverigedemokraterna som säkerhetspolitiskt opålitliga, vilket skulle användas som kompass också i denna fråga.

Med sitt initiativ om misstroendeförklaring försöker Sverigedemokraterna nu skjuta alliansen framför sig för att komma innanför dess beslutscykel, så att partierna inte får tid att hitta en ny position. Problemet som SD har i frågan är att försvarsvännerna ser stora delar av det partiet som en förlängning av Kreml, vilket också spär på frustrationen kring alliansen. Vi ska därför inte utesluta utspel från Sverigedemokraterna i motsatt riktning i närtid för att ta udden av sådan kritik inför omröstningen.

Om alliansen skulle lägga ned rösterna vid misstroendeförklaringen mot försvarsministern eller släppa rösterna fria för att spegla väljarnas dom, så blir det utomordentligt viktigt att Socialdemokraterna förmår att tona ned retoriken vid en sådan utveckling och stryka ett streck över det hela. Med omvärldsläget i fortsatt försämring, så behöver Sverige manifestera samarbetsförmåga kring rikets säkerhet och stävja en osund säkerhetskultur.

 

Johan Wiktorin, säkerhetspolitisk expert

 

Är du sakkunnig i en aktuell fråga? Välkommen att sända ditt inlägg till debatt@di.se. Bifoga högupplöst porträttfoto. Textlängd 2.500-6.000 tecken inklusive blanksteg.

Tyck till