ANNONS:
Till Di.se
Start Debatt Debatt

Gunnar Hökmark: Ett misslyckande för regeringen

  • Regeringen driver en socialdemokratisk politik som i stället för att attrahera finansiella aktörer och investeringar driver dem ut ur landet, skriver Gunnar Hökmark. Foto: Fredrik Persson

Nu förlorar Sverige kontrollen över en bank som har stor betydelse för svensk ekonomi. Vi förlorar möjligheten att växa fram till ett europeiskt finansiellt centrum i den nordisk-baltiska regionen och vi förlorar jobb och attraktionskraft, skriver Gunnar Hökmark.

Nu förenar sig Stockholm med London när det gäller att förlora banker och jobb inom finansiell sektor. I Londons fall beror det på att Storbritannien är på väg att lämna den Europeiska union. I Stockholms fall beror det på en socialdemokratisk politik som istället för att attrahera finansiella aktörer och investeringar driver dem ut ur landet.

Konsekvenserna av Nordeas flytt i sig ska inte överdrivas. Det innebär färre jobb i Stockholm och i Sverige samt fler jobb i Helsingfors och i Finland. I kampen mellan Finland och Sverige om att vara ett starkt finansiellt centrum i Norden förlorade Sverige genom självmål. Det är allvarligt nog. Stockholm har i själva verket de mer grundläggande och starkare förutsättningarna att vara ett dynamiskt finanscentra.

Här finns flera av Europas mest stabila banker. I alla europiska listningar är de fyra stora svenska affärsbankerna bland de mest stabila, tillsammans med några tyska, någon holländsk och några franska. Tillsammans skapar de ett dynamiskt kluster, ett ibland missbrukat ord som här är befogat, som innebär en miljö av aktörer inom offentliga myndigheter, högre utbildning och forskning, juridisk rådgivning och kompetens, konsultverksamhet inom compliance, IT, finansiell rådgivning, liksom riskkapitalföretagande, investeringsfonder, analytiker och en mångfald av andra yrken, företag och verksamheter som växer fram i ett finansiellt centrum.

Men betydelsen är vidare. Det är genom att i Stockholm ha de stora affärsbankernas huvudkontor som vi underlättar och bidrar till att de stora internationella svenska företagen har sina huvudkontor här. Dels på grund av den faktiska finansiella infrastrukturen men än mer för att det bidrar till en miljö långt mer mångfaldig som attraherar huvudkontor, alltifrån HR, rekryteringsfirmor, finansavdelningar, controllers och IR, PR-byråer och informationsföretag. Men framförallt för att det skapar en miljö som attraherar alla de människor som bidrar till en arbetsmarknad som bidrar till dynamik, kreativitet och rörlighet.

När någon börjar att flytta ut sänks den mentala tröskeln för andra att tänka i samma banor samtidigt som attraktionen att vara kvar minskar. Inte minst om utflyttningen beror på en företagsfientlig politik som förs i landet. I den delen är värnskatten och den dysfunktionella bostadsmarknaden redan i sig ett problem för Sverige.

Under de senaste fem åren har jag varit ansvarig för Europaparlamentets lagstiftning om bankrishantering, det som senare blev bankrisdirektivet (BRRD), bankstrukturfrågor och nu senast den fortsatta utformningen av avveckling och hantering av fordringar i banker.

Den i särklass svåraste frågan har varit att hantera de problem som gäller skilda intressen mellan hemlandsmyndigheter och värdlandsmyndigheter, mellan regeringar i det land som inga egna banker har och de som har en bred finansiell sektor. För de länder som är hemland för banker är det en trygghet i den fortsatta ekonomiska utvecklingen att själva kunna hantera de banker man är beroende av.

För de som inte har några egna banker är det en otrygghet och en ständig osäkerhet eftersom när det blir en bankkris eller problem i en bank blir det någon annan regering och ett annat lands myndigheter som fattar besluten som avgör om det mitt i den ekonomiska krisen kommer att finnas en bankverksamhet med likviditet, investment-making, market-making och utlåning att tala om.

En egen stark banksektor är avgörande för likviditet och den långsiktiga tillgången på finansiell kapital för investeringar. En lång rad länder i Europa saknar den dynamiken och det påverkar deras egen ekonomiska utveckling och förmåga att låta stora företag växa och bli än större. En stor egen banksektor kräver förvisso övervakning men med den nya banklagstiftning vi har så är de ägarna som får betala förlusterna allra först och därefter de större investerarna.

När det är gjort finns det en möjlighet för en regering och för bankkrismyndigheten att tillföra offentliga medel, överta ägande och stabilisera banken och dess verksamhet. När det har gjorts i Sverige har vi kunnat bibehålla stabilitet och samtidigt har staten tjänat pengar på detta, bland annat just när det gällde Nordea där staten gick in i början av 1990-talet och där ägandet privatiserades med en betydande vinst för bara några år sedan.

Nu förlorar Sverige kontrollen över en bank som har stor betydelse för svensk ekonomi. Vi förlorar möjligheten att växa fram till ett europeiskt finansiellt centrum i den nordisk-baltiska regionen och vi förlorar jobb och attraktionskraft. Det är ett misslyckande. För regeringen och för Sverige.

Gunnar Hökmark, Ansvarig för Europaparlamentets lagstiftning om bankrishantering.

Tyck till