ANNONS:
Till Di.se
Start Nyheter

"Vi pratar via Skype varje dag"

  • Familjen Torkelsson-Zetterquist två hem.

Sedan tre år tillbaka har familjen Torkelsson-Zetterquist två hem. I Sverige bor Wilhelm Zetterquist med de tre barnen Teodor, Henrika och Edvard. I Nairobi bor mamma Åsa Torkelsson som arbetar med FN:s kvinnoorganisation för att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt i 14 afrikanska länder.

”Allt i en sådan situation är så klart lite svårt, men jag tycker att vi klarar av det bra genom att ständigt vara uppmärksamma på hur alla i familjen mår”, säger Åsa Torkelsson.

I familjen har man lång erfarenhet av att bo utomlands i olika familjekonstellationer. Ett äventyr som började för snart 20 år sedan när Åsa Torkelsson och Wilhelm Zetterquist träffades i Zimbabwe, och där parets förste son Teodor föddes.

Några år senare blev hon förflyttad till Rom.

”Då bodde jag där, Wille i Stockholm, och Teodor bodde först med mig och sedan med Wille. Vi pendlade till varandra nästan varje helg och vår dröm var att bo i samma land”, säger Åsa Torkelsson.

Men det fick vänta till 2004, då Åsa Torkelsson flyttade hem för att skriva klart sin avhandling. I Sverige bodde de tillsammans i fem år, innan ett nytt uppdrag, denna gång för Världsbanken, fick hela familjen att flytta till Nairobi i Kenya.

”Där bodde vi i fyra år, och när vi åkte hem grät barnen. Men när jag fick min nuvarande tjänst, och fick möjlighet att flytta tillbaka till Kenya, ville de inte följa med”, säger Åsa Torkelsson.

En av anledningarna är det förändrade säkerhetsläget i landet. Efter terrorattacken mot ett shoppingcenter i Nairobi 2013 har rörelsefriheten kraftigt begränsats.

”Man lever mer instängd och rör man sig ute är man alltid lite spänd, så jag förstår att de inte vill byta bort den frihet de har lärt sig att uppskatta här, säger Åsa Torkelsson.

Men även föräldrarnas arbeten spelade in när familjen valde att dela upp sig. Som regionansvarig visste Åsa Torkelsson att hon skulle behöva resa mycket i tjänsten. Samtidigt har Wilhelm Zetterquist under tidigare utlandsvistelser varit tjänstledig från sitt jobb som barnläkare, men att hitta ett jobb i det nya landet har inte alltid varit så lätt.

”Ofta var det svårt att få arbetstillstånd för att man inte vill ha in konkurrerande läkare från utlandet, så jag har fått vara hemmapappa mycket”, säger han.

I dag arbetar han heltid på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och har ansvaret för familjens tre barn.

”Men även om jag har det tyngst rent praktiskt känner jag att jag har dragit det längsta strået i den här situationen, som får vara så mycket med barnen och knyta starka band till dem när jag är den förälder som är på plats”, säger Wilhelm Zetterquist.

Till sin hjälp har han främst barnens mormor som hjälper till med hämtningar. Även föräldrar till barnens kompisar har varit till stor hjälp för att skjutsa till aktiviteter.

”Nu är barnen dessutom lite äldre så det går att lämna dem någon timme för att köpa mjölk. Vår äldste hjälper också till att ta hand om de yngre syskonen och alla tre kan laga mat om det behövs”, säger Wilhelm Zetterquist.

Med Åsa Torkelsson håller de nästan daglig kontakt, främst via Skype. Via tjänsten gör barnen sina läxor tillsammans med mamma eller lagar mat.

”För mig har det varit viktigt att känna att jag är närvarande den vägen och att barnen känner sig trygga med att jag alltid svarar”, säger Åsa Torkelsson.

Det händer att omvärlden reagerar på att hon valt att arbeta i Kenya. Om vissa tycker att det är tufft att hon går sin egen väg, finns andra som tycker att hon är borta för mycket från barnen.

”Jag upplever inte att jag har övergivit mina barn som det kan se ut utifrån, så jag jobbar för att inte känna skuld eller skam. Men emotionellt är det här valet så klart svårt, eftersom det är omöjligt för mig att sköta mitt arbete och ge en godnatt-puss på samma gång”, säger Åsa Torkelsson.

Att inte dela familjens vardag är en annan svårighet, som kan skapa viss friktion när familjen återförenas ungefär var tredje vecka.

”Då har de sina rutiner som jag inte alltid är införstådd i. Men vi har sagt att det får gå max fyra veckor innan vi ses. Det är receptet för att kunna behålla en gemensam kurs som familj”, säger Åsa Torkelsson och Wilhelm Zetterquist håller med:

”När vi redan lever så mycket på marginalen gäller det att ha nästa träff inbokad så att det inte går för lång tid.”

Tyck till