ANNONS:
Till Di.se
Start Opinion Ledare

Ledare: Bygg höghastighetsbanan

Svenska politiker har en väldokumenterad beslutsångest inför stora infrastrukturprojekt. Man har tvekat och ställt in inför i stort sett alla större byggen. Om nej-sägarna hade vunnit genom åren hade vi inte haft en Öresundsbro, ingen motorväg norr om Göteborg, absolut inga länktunnlar söder och norr om Stockholm och inte fyra filer söder om Jönköping.

Nejsägarna vinner ibland i flera decennier. Förklaringen är enkel. Att bygga kostar, att ställa in upplevs som en vinst eftersom framtidens uteblivna transporter inte har något pris. Detta är det grundläggande skälet till Sveriges infrastrukturskuld.

Nu är Sverige inne i en ny beslutsångest. På bara ett år gick partierna från full enighet om behovet av helt nya höghastighetsbanor mellan landets tre storstäder till splittring och tvekan. Näringslivet tycker att pengarna bör läggas på att rusta upp befintliga vägar och järnvägar. Storstäderna tycker att pengarna bör läggas i storstadsregionerna. Norrlänningarna är nervösa för att man glömmer bort flyget.

Den gamla vanliga visan om det glest befolkade landet med de långa avstånden har kompletterats med en lika bländande som förnumstig textrad om att bilen ändå är framtiden när den körs av Google och går på el.

Men nejsägarna har lika fel nu som de hade då.

Kostnadsproblemet är kraftigt överdrivet. Trafikverkets senaste kostnadsprognos som kom i förra veckan hamnade på 230 miljarder kronor. Det är mycket pengar men långt under de summor vi i relativa termer lånade upp i slutet av 1800-talet för att bygga dagens banvallar. Om den tidens lilla och fattiga stat kunde bygga strukturer som vi fortfarande använder borde dagens stat kunna.

Nya banvallar kommer att stå minst lika länge, men om vi för enkelhetens skull inskränker tidsperioden till 100 år blir det 2,3 miljarder om året. Höghastighetsbanorna behöver inte tränga ut en krona inom den berömda ramen. Vi kan med mycket gott samvete låna allt och fortsätta bygga ut pendeltåg och förbättra för godstågen. Riksgälden kan i dag låna på tio år till en ränta på 0,8 procent och på 30 år till 2,1. Ge ut en järnvägsobligation som folk kan köpa i doppresent. Den skulle gå som tåget.

Och om man nu är så dum att man inte vill låna finns det en rad poster inom den befintliga statsbudgeten som borde ställas i relation till behovet av ny järnväg. Vad är det för slags stat som är överlupen av kostnadsexplosioner för migranter, sjukskrivna och personliga assistenter men som inte klarar av att lägga räls? Vilken legitimitet får en sådan stat i längden?

Sveriges befolkning växer, urbaniseras och flyttar till södra halvan av landet. Persontransporterna kommer att öka kraftigt mellan de större städerna. Redan i dag är det trångt längs motorvägarna med köer utanför Jönköping, Linköping, Norrköping och Nyköping, för att inte tala om allt som närmar sig Stockholm.

Om biltrafiken ska klara framtidens transportbehov måste vi bygga sexfiligt genom Sverige. Det är ingen bra lösning. Även om bilar går på el bygger bilen dåliga livs- och stadsmiljöer. Det räcker med att köra utmed motorvägarna för att se vilkets slags samhälle som skapas kring personbilen. Det är en bebyggelse där man inte kan gå, inte cykla, där barn inte kan leka annat än i Mc Donalds hage och där avstånden är långa. Orsaken är att bilen kräver plats och säkerhetsavstånd för att fungera och det utrymmet tas från annat.

Städer som byggs kring järnväg är helt annorlunda. De är täta, gå- och cykelvänliga. Det sena 1800-talets stadsutveckling är ännu i dag de mest attraktiva miljöerna. Mäklarstatistiken är brutalt tydlig. Kvadratmeterpriset kring storstädernas centralstationer är skyhögt jämfört med bilismens trafikknutar.

Höghastighetsbanorna knyter samman Götaland till en arbetsmarknad, men de knyter också samman städerna och ökar dess värden och möjligheter. Jönköping kommer att få ett mycket gynnsamt läge och en högintressant stadsutveckling om man med tåg kan nå Stockholm, Göteborg och Malmö inom en timme. Samma sak i Linköping som i kraft av sitt universitet och starka tekniska industri kan bilda ett eget centrum.

Denna framtidseffekt märks i de åtaganden om bostadsbyggande som förhandlats fram med städerna som får stationer längs höghastighetsbanan. De är nu uppe i 100 000 lägenheter och är i dag Sveriges största bostadsprojekt.

Om bilismen skulle få bära framtiden i dessa städer blir utvecklingen en annan. I värsta fall gör vi om USA:s misstag och bygger fast oss i glesa villamattor. Det skulle vara en tragedi. Flyg är ingen lösning. Man flyger inte mellan Linköping och Stockholm.

Ur ett placeringsperspektiv är valet lätt. De ekonomiska värden som byggs i attraktiva täta stadsmiljöer är högre och mer långsiktiga än de som byggs längs bilens framfart. Vitala, människovänliga urbana miljöer lockar till sig välutbildade och kreativa personer och smarta pengar. Elgigantens och Rustas landskap har lägre avkastning än innerstan.

Regeringen bör avsluta betänketiden och påbörja bygget av höghastighetsbanan. Om några decennier kommer 10 miljoner svenskar att bo i ett bälte som sträcker sig genom Mälardalen, mellan de stora sjöarna och ner längs västkusten och i Skåne.

Det är detta samhälle S och MP nu har ansvaret för. Hur ska man resa och bo där? Vilken typ av städer ska byggas? Hur i hela friden hade Malmö, Stockholm och Göteborg sett ut om 1880-talets beslutsfattare hade varit lika strykrädda som dagens?

Tyck till