ANNONS:
Till Di.se
Börs & Marknad Ledare Di TV Bil Podd Di Weekend Di Digital Dagens tidning Jobb
Meny
Start Nyheter

Natten då historien fick en annan gång

  • AVGÅNGEN. Premiärminister David Cameron. Foto: Alastair Grant

Klockan är strax före 22 och inne i djupet av 10 Downing Street slår sig premiärminister David Cameron och hans innersta krets ned framför tv:n. Vallokalerna ska snart stänga. Regnet har öst ned hela dagen. Luften i London är fuktig och ödesmättad.

David Cameron känner att de är hemma. Chefen för opinionsinstitutet Populus har ringt personligen och talat om rekordseger – 60 procent för stanna och 40 procent för ut. Vid midnatt kommer första röstsiffrorna. Något är fel.

Newcastle förväntas stödja stannasidan starkt. Men bara 50,7 procent röstar för in. Strax därefter Sunderland. Ett klassiskt Labourfäste i norra England. Rösterna har tagit längre tid att räkna än tidigare eftersom så många har tagit sig till vallokalerna. Brexit vinner stort med 61 procent.

BBC:s karta färgas långsamt in. Väljarna går på tvären med undantag för de stora städerna, Skottland och Nordirland. På Downing Street är stämningen mörk.

Vid 3-tiden på natten kallar premiärministern ihop sina närmsta medarbetare. Är det då David Cameron bestämmer sig?

Klockan 08.20 på morgonen kliver han genom 10 Downing Streets glänsande svarta port. När reportrarna ser en känslomässig Samantha Cameron vid hans sida förstår man. Nu kommer den. Avgången efter det bittra nederlaget.

Så frågan är varför han gjorde det? En begåvad premiärminister som vunnit två valsegrar, satte allt på ett kort och förlorade. Varför?

Som vid alla skilsmässor såddes fröet för många år sedan.

2003 lämnar den förre franske presidenten Giscard d’Estaing fram ett förslag till en ny EU-konstitution. EU ska färdas mot ett Europas Förenta Stater. Det nya riket ska byggas med egen arme, utrikesminister, valuta, ja till och med rymden skulle EU tackla gemensamt från detta nya Europa.

I Storbritannien väcker tankarna ett ramaskri. Premiärminister Tony Blair lovar en folkomröstning. I samma veva väljs en ung David Cameron till partiledare. Han vill ha en mer modern konservatism. En sak är han säker på. EU-frågan ska undvikas. Efter åren som ung medarbetare hos John Major hade han sett hur Europa sliter sönder hans parti inifrån.

Men för att vinna över medtävlaren David Davies tvingas han lova en grupp EU-skeptiska parlamentariker att ta partiet ur EPP-gruppen i Europaparlamentet, som svenska M och KD tillhör, och där man formellt vill ha ett Europas Förenta Stater. Cameron utlovar även han en folkomröstning.

Men de franska och nederländska folken hinner före. Förslaget om konstitutionen röstas ned. På klassiskt EU-manér tas stora delar av texten i stället in i ett nytt fördrag, med tankebygget kvar.

Fördraget signeras i Lissabon. Beethoven spelar i bakgrunden. Men bara 27 länder är på plats.

Gissa vilka som kommer för sent?

Gordon Brown, som då hunnit bli premiärminister, skriver under i skymundan av den grandiosa ceremonin. Pressen anklagar honom för att skämmas. I Torypartiet går diskussionerna varma om den uteblivna folkomröstningen. Partiet läcker alltmer till Ukip, som blir största brittiska parti i senaste EU-valet. När ska Cameron möta Europafrågan?

I januari 2013 håller så David Cameron ett historiskt tal på Bloombergs huvudkontor i London, där han presenterar ett slags mellanväg. Storbritannien ska söka en strukturell reform av EU, och sedan ställa resultatet av sitt omförhandlade medlemskap inför folkets domstol. Lösningen är typiskt Cameronsk – han managerar konflikten snarare än konfronterar den.

Med detta löfte går han till val 2015. När han så vinner en oväntat stor majoritet, är folkomröstningen ett faktum. Frågan är nu vilka reformer man skulle kräva och när omröstningen skulle ske.

Så kommer den heta sommaren 2015. På Atens torg bränner utblottade greker bilder av Angela Merkel, när EU med Tyskland i spetsen satte låneåterbetalning i högsätet. Några månader senare dör flyktingar i haven utanför. EU pressas hårt av kriser i euron och Schengen. Cameron och hans team beslutar sig för att pressa schemat. EU tycks vara på randen av kollaps.

Nu har 17 410 742 medborgare röstat mot medlemskap i EU:s näst största medlemsland. Det är fler röster än något brittiskt parti vunnit i något val någonsin. Vad handlar protesten om?

På valdagen gjordes en undersökning bland 12 369 väljare, som visar att bland brexitväljare var frågan om ”att beslut om UK ska fattas i UK” den viktigaste frågan, vald av 49 procent. Demokratin alltså.

Förra året var det 800 år sedan den tyranniske kung John tvingades skriva på Magna Carta, som börjar så här: ”Till alla fria män i vårt kungadöme ser vi till att garantera följande friheter ”

En latinsk text på ett kalvskinn, som från början bara berörde en liten jordägarklass. Ändå blev det en klangbotten för framtida lagarbete om universell individuell frihet över hela den engelsktalande världen, med eko ända in i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter 1948.

I Lissabonfördraget inleder man i stället med att ”stärka effektivitet och den demokratiska legitimiteten hos EU och öka samstämmigheten i dess handlingar ”

Så. När Magna Carta talar om individens frihet talar Lissabonfördraget om institutionens väl och ve. Två motsatta perspektiv. I ett nötskal kärnan av konflikten Storbritannien–EU. Britterna har en invävd misstro mot övermakt och valde att lägga denna misstro mot Bryssel och en upplevd eurokrati.

Det näst viktigaste skälet enligt undersökningen, var förmågan att kontrollera landets gränser och immigrationen, som angavs av 33 procent. När 3 miljoner EU-medborgare kommit för att arbeta på den heta brittiska arbetsmarknaden, har det skapats tryck i skolor, på sjukhus och på bostäder. Frågor ställs om identitet och trygghet hos många väljare, speciellt de som inte kan köpa sig förbi köerna. Som känner att landet förvandlas på ett sätt man inte kan greppa.

Så för varje ny institution som med sifferargument vädjat till medborgarnas ekonomiska förnuftskänsla, föddes en känsla av att där stod ännu en högavlönad välutbildad insider, som ville bygga det nya elitriket bortom det demokratiska och invanda.

Som den amerikanska författaren Peggy Noonan kallat de nya samhällsklasserna i globaliseringen spår: de skyddade och de oskyddade. De oskyddade röt.

Men som vid alla skilsmässor är det två parter som dansat ihop. Och EU har inte direkt ansträngt sig att vinna britternas gunst. Från icke godkända budgetar till det som upplevt som attacker mot Londons finanscentrum.

Från tondöva uttalanden om straff mot desertörer – om britterna röstade ut – till Europaparlamentets presidents Martin Schultz oväntade visit efter reformrundan där han hotade rösta mot Camerons reformförslag.

Brexitsidan kunde inte ha haft bättre valarbetare än gossarna i Bryssel.

I år är det 400 år sedan Shakespeare dog. En premiärminister har fallit på sitt svärd. En oppositionsledare utmanas öppet av sina egna efter en usel valrörelse. En folklig revolt har skapat en chockvåg. Avgångskraven skallar på chefen för Bank of England och finansministern. Barden kunde aldrig i sina drömmar ha skapat en berättelse med större drama och mer oväntad utkomst.

Nu kan allting hända.

Tyck till